Påpassligt: här sågar jag The Wire, och så kommer "southcentral" på Skunk och ondgör sig över den tafatta svenska motsvarigheten Nutida musik - och visst har han rätt. Avantvärlden lider av samma sjuka som indiescenen; för all sin förmenta antikonformism är den oerhört likriktad och ryggdunkande, och alla upprepar som på kommando samma inlärda fraser och åsikter. Musikjournalistiken blir därefter. Allt som befinner sig utanför mittfåran blir ett dygdigt alternativ som automatiskt måste försvaras. Hållningen blir defensiv och okritisk, och när en massa smörja slinker igenom törs ingen påpeka det.

Cipango, en konstblogg väl värd att följa, länkar bland annat till den mycket omfattande Iconography of Saint Sebastian.

Det är något särskilt irriterande med improvmusiker som inte vet när de ska sluta. Såg Trio Switzerland ikväll, och det var en konsert som inte saknade fascinerande stycken av mäktigt manglande ljudkonst, men när musikerna, efter att vid exakt rätt tillfälle ha gjort en ansats att pusta ut, tona ned och runda av, börjar om på nytt kan jag inte annat än muttra "vad fan".

OUTHÄRDLIG IDIOTI, står det aggressivt skrivet i mitt anteckningsblock: hårda och föga rättvisande ord, men det var så jag kände. Att sluta i tid är svårt. Slutomdömdet blir ändå något mer generöst. De kan sin sak, och särskilt de avlägset suggestiva röstsamplingarna skapade en skönt desorienterande känsla. Ändå har jag svårt att ta till mig den här typen av laptopdominerad improvisation: "ljudmattor" är, trots allt, en av den kreativa musikens främsta fiender.

Nationen gör comeback i samhällsdebatten.

... man kan fråga sig om nationella identiteter någonsin har varit något enhetligt, än mindre något osammansatt, vilket nationalisterna vill få oss att tro. Likaså är det ovisst huruvida identiteterna har blivit så splittrade som "postmodernister" som Homi Bhabha påstår.

Nationalstatens och de nationella identiteternas borttynande ska inte överdrivas, hävdar Anthony D Smith i en artikel i Axess, vars senaste nummer har temat "Den seglivade nationen". En global identitet är snarare förbehållen "globala eliter", arvtagare till den förnationalistiska erans tvärkulturella aristokratier och romarrikets stoiska intellektuella före dem; för det stora flertalet är den nationella identiteten den primära och politiskt sett mest gemenskapsfrämjande av de många identiteter som enskilda människor kan välja eller tillerkännas. En anledning till nationernas fortlevnad, menar han, är att den nationella identiteten, alltid föremål för konflikt och förhandling, visat sig förvånansvärt flexibel och anpassningsbar; nationalismen är inte enhetlig, lika litet som de nationella identiteterna.

En omfattande samling europeiska frimärken med UGGLEMOTIV.

Som ersättning för den gamla Kockumskranen, och med månadshyror mellan 7000 (en etta) och 26151 (en fyra), är Malmös nyinvigda, spektaktulära jättehus Turning Torso givet som en symbol för bostadssegregation och gentrifiering. Men också onekligen ett ... imposant byggnadsverk. Ett trevligt galleri; bygg din egen Turning Torso med Sydsvenska Dagbladet; arktitekten Santiago Calatrava ligger även bakom byggnader som Stadelhofens järnvägsstation, auditoriet i Teneriffa, och ett nytt konserthus i Atlanta - som även det får symbolisera en stad på jakt efter en ny identitet.

Stulet från Open Brackets:

The Thomas Hardy drinking game

Take a drink at every mention of:

Pain
Night
Faith
Solitude
Doubt
Parting
Livestock.

Norman Mailer
Every scene involving:
Booze
Broads
Brawls
Butch.

Margaret Atwood
Every time the heroine:
Sleeps with a man who works in the Arts
Makes fun of and/or tortures a metaphor out of what he does for a living
Triumphs over her oppressor (drink twice if oppressor dies)
Eats chicken.

Tolstoy
Whenever someone is:
Distraught
Cuckold
Cold
Dancing even though they’re cuckold, cold and distraught
Off to war (drink twice upon their return).

Dan Brown
Every time you turn a page.

Någon kanske kunde hitta på något liknande med svenska författare?

Instant Burroughs: mata in din text här ("Grazulis"). Denna service tål att jämföras med den som avantrockarna i Doctor Nerve tillhandahåller här ("Markov Chain Engine").

Viktor Rydbergs Tomten, behandlad med Grazulis, börjar:

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar på fur och gran,
snön lyser vaken.

Och med Markov:

Midvinternattens köld är fall höres helt sakta bruset. Tomten vandrar bo och alltför svår, nej, jag gissar ej inom kort slika spörjande tankar bort, att se de sova i stallet har ock en skägg och glimma.

Jag kan för övrigt inte låta bli att citera fler godbitar ur Markovs behandling av Rydberg:

Midvinternattens köld är hans flit i höets doft, nära vid månens skiva, tittar mot skogen, gården sin näpna maka. [...] Alla sova där tuppen står stolt på små, ingen må vara. Midvinternattens köld är vaken. [...] Tomten sig sist att kvittra om sinne. Genom en skägg och gran, tomten är hård, i dröm, tycker den skall fara, undrar, varthän må vara.

And lo and behold, they learned something about this species they never imagined ... Helt häpnadsväckande filmklipp av en bläckfisk som attackerar och dödar en HAJ!

Idag har jag återupplevt det förflutna och besökt något så otidsenligt som en skivbutik: Västeråsklassikern Skivbörsen på Sigmatorget. Faktiskt fyndade jag lite - Neil Youngs On the Beach (LP) och Tod Brownings Freaks (DVD). Inte så tokigt.

Meningslösa japanska uppfinningar ("Chindogu") är en av kontorshumorns hörnpelare. En artikel i Asia Times visar dock att fenomenets upphovsman har en rätt sympatisk filosofi bakom upptågen:

Kawakami himself [...] describe them as "invention dropouts", ideas that have broken free from "the suffocating historical dominance of conservative utility". [...] "I despise materialism and how everything is turned into a commodity. [...] Things that should belong to everyone are patented and turned into private property. I've never registered a patent and I never will because the world of patents is dirty, full of greed and competition. [...] I think my things show us our stupid obsession in Japan and America with making life as easy as we can with a new thing. Everybody has the ability to create. We just have to free our imaginations. The problem is that this society destroys our ability to think. We have to get this ability back"

Jag trodde aldrig jag skulle säga detta, men läs Magnus Lintons artikel Chávez och Venezuela i senaste Arena (texten finns tyvärr bara i papperstidningen). Nyanserat reder han ut den chavistiska politikens styrkor och svagheter. Förtjänsterna ska sannerligen inte förringas: välfärdsprogram, utbildning, mobilisering av de fattigaste. Samtidigt är projektet bräckligt: det kan tyckas stå och falla med Chávez person, det är inte underbyggt av verkligt självständiga sociala rörelser och fackföreningar, det bygger på höga oljepriser, det finns tendenser till militarisering och svartlistande av opponenter. Detta beskriver Linton sakligt och intelligent. Och jag som tidigare avfärdat honom som en ytlig låtsasradikal.

Nyklassicismen är den mest komplicerade och motsägelsefulla av alla ismer. Den kan först te sig som en kyrkogård av vit marmor. Men den sublimerade kyrkogården har också en nattlig sida av våldsamhet, demoni, sexualitet, sorg, nostalgi.[...] Den kongeniala iscensättningen av nyklassicismens skulptur var natten och det fladdrande fackelskenet. Våldsamheten är nyklassicismens omedvetna.

Gemensamma rum, igen.

Jag har nu tillbringat en timme åt att försöka bränna Guy Debords La Societe du Spectacle till DVD, och har slutligen lyckats. (Debord har för övrigt, som Copyriot berättar, nyligen stått i centrum för ett synnerligen märkligt upphovsrättsbråk.) Om jag nu orkar se eländet återstår att se.

Har The Wire någonsin känts mindre relevant? Det är verkligen anmärkningsvärt hur de lyckas förvandla något som borde vara så spännande till något så andefattigt, insnöat och tråkigt. Jag köpte tidningen första gången 1997; jag minns att jag läste en intervju med Steve Stapleton och fascinerades av blandningen av electronica, frijazz, musique concrète, postrock, och allt var det nu var. Idag är blandningen ungefär densamma, och det är just det är som är problemet. The Wires väldesignade avantgardism har stagnerat, artiklarna är ointressanta och attityden slentrianmässigt von oben. De kan inte ens stoltsera med Ben Watson eller Ian Penman längre.

Tekniska, dokumentära och vetenskapliga verk ställer oss inför en rad illustrationer där man i sökandet efter det verkliga möter det fantastiska. De ger oss mer att drömma om, de ställer fler problem, de överraskar eller oroar mer än de verk där konstnären uttryckligen spekulerar i känslan för det mystiska som han försöker få sina verk att framkalla.

Roger Caillois, citerad i Peter Cornells och Sivert Lindbloms Gemensamma rum, s 72.

Helt okunnig om kärnan i detta uppenbarligen brännande ämne, men jag har heller ingen riktig lust att ta reda på vad allt bråk handlar om - 'cause I ain't no Houellebecq girl, som Gwen Stefani uttrycker det.

Things Magazine hittar som vanligt de bästa länkarna - denna gång om flygfotografi - och har dessutom haft vänligheten att scanna några lockande sidor ur Le Corbusiers Aircraft.

Fortsätter lite på det här 68-spåret:

Sextiåttaårsvänstern misslyckades skändligen i sitt uppsåt, som var maktövertagande genom revolution. Det innebär inte nödvändigtvis att revolutionen uteblev. Vad vänsterupproret åstadkom, har statsvetarna Ulf Bjereld och Marie Demker menat, var en normupplösning och ett nedrivande av auktoriteter som satte det socialdemokratiska samhällets föreställningar om gemensamt ansvar och solidaritet ur spel. Sekten var en skola i manipulation, stormötesdemokratin föregick sammanträdandet i nätverk. Det var inte kollektivets utan individens valmöjligheter - och hennes utsatthet - som sattes i verket; samhällsliv, något offentligt, ersattes av samliv, något privat. Världsförbättraren, revolutionären, visade sig vara en självförverkligare, en karriärist, som elegant tog sig in i mediala och byråkratiska miljöer.

Anders Björnsson i senaste Clarté sätter fingret på något som i viss mån är giltigt även för delar av dagens förment radikala politiska kultur, som ibland kan tyckas gå i en viss förutbestämd, eller åtminstone förutsägbar, riktning.

Turkmenistans president Nijazov, som tidigare stängt en större del av landets bibliotek med motiveringen att "ingen ändå läser böcker", har nu ytterligare bevisat sin kulturpolitiska handlingskraft genom att förbjuda artister att framträda playback: Under Niyazov's order, lip synching is now prohibited at all cultural events, concerts, on television — and at private celebrations such as weddings. (Ytterligare ett bevis för att det gäller att se upp med dem som ivrar för artistisk "autencitet"!)

Esther Leslies nya bok, Synthetic Worlds, tycks fascinerande: om kemi och kemisk industri och dess relation till konsten och kulturen, från sent 1800-tal och framåt: ... chemistry has granted new colours and surfaces, new substances, coatings and textures to the world. Often they are the result of accidents or the by-products of pollution. Chemistry has also invented simulants and surrogates for naturally occurring materials. Sometimes these developments confounded earlier alchemical and Romantic philosophies of science and nature, but, at other times, dynamic theories of chemical action combined with the emergent chemistry textbook orthodoxy. Förlaget anger april 2005 som publiceringsdatum, men jag undrar om den verkligen släppts än - hittar inga recensioner via Google.

De första skrivmaskinerna var ömtåliga ting som riskerade att gå sönder om man knackade ned sina bokstäver för snabbt. QWERTYUIOP-upplägget skapades därför för att försvåra för den som skrev: flera av de vanligaste bokstäverna placerades medvetet obekvämt (A och S inom räckhåll för vänster lill- och ringfinger, till exempel). Skrivmaskinerna blev bättre, men vi hade vant oss, och dras med samma otympliga system idag.

Jag är inte helt säker på att denna historieskrivning är sann, men jag har läst det någonstans. Hur som helst - QWERTYUIOP:s dagar kan vara räknade: nu finns ett nytt ryskt tangentbord, Optimus, där varje knapp är en liten bildskärm, som kan ställas in efter användarens önskemål. ... the Optimus keyboard will enable the users to switch from the Arabic, Cyrillic or Latin alphabet or HTLM code in a matter of seconds. But it could also be programmed for the use of any given software, like Photoshop, computer games or music composition programmes, skriver Ananova.

Dada Periodicals, inklusive Schwitters Merz.

Säfve igen: ... ingenting kan vara reaktionärt så länge det förbryllar och provocerar tänkandet.

Och apropå skäggiga 68:or, här är Christer Themptander om Lars Hillersberg i senaste FiB/Kulturfront:

Lasse Hillersberg (...) kunde sparka på nästan allt och vem som helst. Där gick ingen riktigt säker. På barrikaden kunde han sno runt och skjuta i alla riktningar medan jag känner att jag mer har något slags perspektiv. Jag står vänd åt ett visst håll.

Just därför förblev Hillersberg intressant, medan Themptander bara är förutsägbar och mästrande.

Jag läser Torbjörn Säfves memorarer, Minnessamlaren. Nog är han en självförhärligande posör, men vad gör det - han kan skriva. I detta avseende liknar han Jan Myrdal. Som han för övrigt sågar träffsäkert:

Myrdal platsar inte i någon aforismsamling. Han skriver ju en alltför osmidig, kantig och "svettig" svenska. Men om man måste ta ut en enda formulering av honom och upphöja den till bevingade ord, så måste det bli denna: "Endast genom att alltid välja att vara vulgär kan man bevara sig som mänskligt aktiv." En aforistiker skulle säga det i fem ord ("Det vulgära håller oss aktiva"), men Myrdal måste alltid överredovisa. Därför blir han otymplig.

Säfve ser givetvis sig själv som en aforistiker, och inte helt utan fog.