En Flickr-grupp för upphittade fotografier.

Skriv in en mening och Woogle illustrerar den, genom Googles bildsök. (Via Metafilter.)

Att jag lyssnar på Michael Nymans "Memorial", och tycker om det, är ett säkert tecken på nedsatt hjärnkapacitet till följd av överarbete.

Två nya söktermer som lett besökare till Ben Reagan Central:

pics boys hompen girls
hur såg konsten ut under nyklassicismen?

Nyklassicismen lämnar jag därhän, men här kommer i alla fall en bild på HOMPEN:

Jag hade inga höga förväntningar när jag gick för att höra duokonserten med Ivar Grydeland och Yumiko Tanaka igår. I vintras kunde jag med egna öron höra hur Ingar Zach bytt ut kreativ improvisation mot lågmälda finstämdheter, något som bara bekräftade en större, deprimerande trend: den fria improvisationens förvandling till Konst. Just därför var Grydeland och Tanaka en sådan glad överraskning: ingen katatoni här, bara detta underbara myller av små, konstiga ljud. Jag skrev:

Plonk. En sträng slås an. Ett torrt, snabbt avklingande ljud. Så ännu en, och en till, tills vi omges av ett rasslande trassel av knäppande, knarrande och knastrande. Yumiko Tanaka håller en stråke mot sin shamisen och får fram ett lågmält neurotiskt ylande, medan Ivar Grydeland gnider en pinne mot banjons skinn: ritsch-ratsch. Så tar han fram en liten batteridriven propeller och låter den vibrera mot strängarna. Från en radio ­– eller är det en diktafon – kommer babblande, förvridna röster och billiga elektroniska effekter.

Det låter som leksaksdadaism. Som kolliderande radiobilar och bergochdalbanor i miniatyr. Men det låter också som de ljud vi har omkring oss hela tiden. Rakapparatens brummande, klockans tickande. Stolar gnisslar, det prasslas med papper, mobiltelefoner piper och datorer surrar. Så spricker tusentals plastbubblor och hela den vardagliga tristessen avslöjar sig som en enorm allegori, en värld av drömmar och fantasier, där tingen befriats från sina vanliga bruks- och bytesvärden. Improvisationen är att se konsten i vardagen, och vardagen i konsten.

Mer arkeologi: The Edmunds/Bryan Photograph Collection, en samling bilder av två fotografer bosatta på Påskön under början av förra seklet. (Via Space and culture.)

En imponerande resurs: en välmatad databas med de romerska stentavlorna från Vindolanda, digitaliserade, transkriberade, översatta och kommenterade. (Exempel.) (Via Languagehat.)

... it is a useful reminder that the [renaissance] diffusion of classical mythology came about through an accumulation of expensive yet seemingly trivial exchanges: the distribution of pornography and wedding presents, and the acquisition of things such as picnic dishes and jewellery, and garden ornaments for people's holiday homes.

Malcolm Bulll, The Mirror of the Gods: Classical Mythology in Renaissance Art, citerad i senaste LRB.

[Jag kan inte riktigt släppa den här Aylertråden. Jag minns att dokumentärfilmare Kasper Collin liknade Aylers sena, "kommersiella" skivor vid JAMES CHANCE & THE CONTORTIONS. Jag lyssnade just på den heltigenom gräsliga "Oh! Love of Life" från Music is the Healing Force of the Universe - och undrar om Collin kan vara riktigt frisk.]

aworks, en trevlig blogg enbart om amerikansk klassisk musik. (Jag hyllar ikväll den amerikanska traditionen genom att spela Ensemble Moderns A Portrait of Charles Ives.)

The Aberdeen Bestiary Projecy. (The ydrus is killing a crocodile by crawling into its mouth and tearing it apart ...)

Underbart: Londonavantgardets outtröttliga hjältar, Somers Towns militanta esteter, följde i somras upp sin Anti-Nyman Picket med en flygbladsutdelning mot Ferneyhoughs Shadowtime: "Defend Walter Benjamin Campaign".

FOR FUCK'S SAKE AWAY WITH THIS NONSENSE!!!!

DOWN WITH BERNSTEINIAN IDIOCY!

NO MORE PLAUDITS FOR FERNEYHOUGH

(Shadowtimes libretto är skrivet av den amerikanske "språkmaterialisten" Charles Bernstein, doyen of "language" poetry, the mix of post-structuralistic theory, vacuous formal games and plain silliness which is big in literary departments in the United States. He's a twat.)

Sällan har jag läst något så uppiggande.

I don't really hear meter as a form of pulse hierarchization but rather as a quantified space to be experientially articulated and differentiated ...

Lång intervju med Ferneyhough.

Bent Sörensen heter en dansk tonsättare som tydligen är betydande, men som jag aldrig tidigare hört talas om. Hans två miniatyrer "Shadow Siciliano" och "Angelus Waltz" var helt acceptabelt melankoliska; "fin speldosa", kommenterade Johan W., som träffsäkert karaktäriserade musiken som "inredningsmodernism". Inget fel i det.

"Folkloristiska element" utlovades av Pablo Gomez i Gabriela Ortiz "Sydolyra": tyvärr slarvades en lovande inledning bort med osorterade, flamencoliknande flourishes: publikfrieri - utan publik. (Vi var femton i salongen före paus, tio efter.)

Mild, lågmäld och spartansk var Mario Lavistas gitarrduett "Cante": Magnus Andersson och Pablo Gomez utväxlade dämpade klanger. Helheten var stillastående och rofylld, men med en dyster, kylig klangbotten.

Och så kan då konstateras att det svenska bidraget var sämst: Daniel Börtz "Etsningar" var ett inkonsekvent, illa konstruerat stycke, med banal melodik och enfaldig byggklosstruktur: avsaknaden av subtilitet - och överhuvudtaget musikalitet - var total.

Mexikanska tonsättaren Hilda Paredes har varken Ferneyhoughs avancerade teknik eller hans strukturella stringens (men hon har en genomarbetad hemsida, med notexempel): hennes "Metamorfosis", som Pablo Gomez tolkade elegant under kvällens konsert, är ändå ett tilltalande litet stycke, som börjar i det mörka och reflektiva, nästan melodiska, för att sedan braka loss i aggressiva, abrupta attacker mot strängarna: spretigt, men bra.

"No Time (at all)" är konstruerad av material från Ferneyhoughs opera Shadowtime, där Walter Benjamin återföds som barpianist i Las Vegas!

Ferneyhoughs ultrakomplexa notbild är lika mycket en del av kompositionerna som det klangliga resultatet. (Några exempel: Time and Motion Study III, Unity Capsule for Solo Flute, La chute d'Icare.)

En av lockelserna med Ferneyhoughs musik är densiteten: information overload. Varje sekund är packad med så många detaljer, så många mikroskopiska händelseförlopp, att det blir svårt, nästintill omöjligt, för lyssnaren att hänga med. Det skapar också en vilja att gå tillbaka och lyssna igen - för även om vi inte uppfattar allt, känner vi ändå att det är värt besväret. (Så är långtifrån fallet med all "komplex" musik.)

Konsert idag: gitarristerna Magnus Andersson och Pablo Gomez, på programmet samtida musik, inklusive en nyskriven gitarrduett i fem korta satser av Brian Ferneyhough, "No Time (At All)". Gitarrerna var stämda en kvartston ifrån varandra - och Ferneyhough åstadkommer något så ovanligt som intresseväckande, attraktiv mikrotonalitet: främmande, fascinerande metalliska övertonsharmonier med täta intervaller som gnider sig mot varandra. Instrumentbehandlingen är sedvanligt virtuos (Ferneyhough tillåter sig till och med en liten passage med slide, och i den lite gimmickaktiga avslutningen på första satsen nyttjar gitarristerna instrumentets klanglåda som slagverk). Vem sa att modernismen var död?

Fem mest spelade i I-Tunes just nu, och alltså därmed de fem bästa låtarna just nu:

Kim Wilde - "Cambodia"
Crazy Frog - "Axel F"
Mr President - "Coco Jamboo"
Dolly Partion - "Jolene"
Flower Travellin' Band - "Satori, part 2"

(Kristian, sju år, är delvis ansvarig för Crazy Frogs höga placering, men jag kan inte helt svära mig fri.)

Jag ser att någon har kommit hit genom att googla romantiska restauranger i Västerås. Jag önskar jag kunde vara behjälplig i frågan, men jag tror helt enkelt inte att vi har några romantiska restauranger i Västerås. (Men besök gärna Taj Mahal.)

Stars' Communist Files Revealed

Late screen siren Marilyn Monroe was a suspected communist and tracked by the FBI ...

Att somna på teatern är ett slags lyckotillstånd där gränserna mellan scen och dröm suddas ut ...

Freddie Rokem i Visslingar & Rop #18.

I det antika Grekland utpekade man platser, vid vilka det bar av ned i underjorden. Också vår vakna tillvaro är ett land, i vilket det på fördolda platser bär av ned i underjorden, ett land fullt av obemärkta platser där drömmarna mynnar ut. På dagen går vi ovetande förbi dem, men så snart sömnen inträder trevar vi oss snabbt och behändigt tillbaka och förirrar oss in i de mörka gångarna.

Walter Benjamin. (The catalogue of UK entrances to hell.)

Jag såg Kasper Collins dokumentär My name is Albert Ayler igår. Jag hörde för första gången talas om den 1999 (Collin och hans medarbetare filmade då en konsert med Brötzmanns Chicagotentett i Västerås; inget av detta syns dock i den färdiga filmen). Den skulle haft premiär under Perspectivesfestivalen ifjol, men ställdes in i sista minuten. Sju år har produktionen tagit. När något sådant slutligen visas är risken för antiklimax överhängande.
Filmen är i många stycken fängslande - hur kan den vara annat när den behandlar ett sådant levnadsöde och när den innehåller så uppseendeväckande material som de första intervjuerna med Aylers far och med brodern, trumpetaren Don Ayler (psykiskt sjuk sedan länge), för att inte tala om aldrig tidigare visade konsertupptagningar och intervjuer? (Särskilt fastnar jag för en tv-upptagning med den magnifika gruppen med Michel Sampson på fiol, och ett sällsynt filmklipp från New Grass-perioden.)
Ändå känns den i många stycken ofullgången, som om Collin aldrig kommit riktigt nära inpå Ayler och hans musik, eller om han kommit alltför nära, och drar sig för att berätta allt.
Det biografiska först. Collin undanhåller sig från att spekulera i omständigheterna kring Aylers död; flickvännen och managern Mary Parks, en märklig Yoko Ono-figur fortfarande mån om att upprätthålla mystiken kring sig själv, säger något om Aylers problem med sin mor och sin bror, något som fadern sedan får dementera.
Att filmen inte erbjuder några vildvuxna teorier är bra, men nog finns, från ett rent journalistiskt perspektiv, en längre historia att berätta här. Hur såg Aylers liv ut de sista veckorna? Hur var egentligen relationen till modern och brodern? Hur var hans mentala tillstånd? (De sista intervjuerna, inkluderade i Revenant-boxen Holy Ghost, vittnar enligt uppgift om förvirring och storhetsvansinne: Ayler hävdar till exempel att Sinatra, Elvis och Beatles stulit sina idéer från honom.)
Det är som om helgonbilden av Ayler inte klarar alltför många biografiska detaljer.
Filmen gör heller inga teoretiska djupdykningar i Aylers musik. Collin vill, säger han, att musiken ska tala för sig själv och har därför inte släppt in några kommenterade "experter". Fördelen med detta är att vi får höra mycket av Aylers musik utan pekpinnar från någon speakerröst, nackdelen är att vi inte får så mycket hjälp att förstå den. För visst finns det mer att säga om dessa himlastormande tonkaskader än att de är "starka". Rötterna i kyrkomusik, i militärmusik och i 50-talets stånkande r'n'b-saxofoner avhandlas inte alls; samtida jazzinnovatörer som Coltrane, Shepp och Coleman tillåts bara flimra förbi i all hast. Det är lätt att misstänka att Collin är mer intresserad av Aylers indiestatus äv av hans plats i jazzhistorien (Sonic Youth-syndromet).
Collins icke-kommenterande, associativa berättarstil lyckas dock förtjänstfullt framhäva den emotionella spännvidden i Aylers musik: den rymmer omtulande glädje och framtidstro, men också desperation; naiv kärlek, men också ilska och protest; from förtröstan men också galenskap.

(För övrigt ska Aylers omdebatterade "sell-out" New Grass slutligen återutges på cd.)

The tied-back wings of the angel represent no real loss, but constitute the angel's very 'movement' - these wings, in all their obsolete appearance, are hope itself, and there is no other hope but this.

[...]

Kafka's novels are not screenplays for experimental theatre, since they lack in principle the very spectator that might intervene in such experiments. They represent rather the last and disappearing connecting texts of the silent film [...]; the ambiguity of gesture lies somewhere between sinking into speechlessness (the destruction of language) and the emergence from the latter in music ...

(Adorno till Benjamin, 1934)

Skäggigt värre: Med Nurse With Wounds första skiva, Chance Meeting on a Dissecting Table of a Sewing Machine and an Umbrella, följde en lista över bandets ökänt obskyra influenser (mest europeisk psych, prog(g), kraut, improv och allmänt oljud, inklusive svenska specialiteter som Archimedes Badkar och Zamla Mammaz Manna): WFMU's Beware of the Blog har nu åtagit sig den beundransvärda uppgiften att presentera mp3:or med de mer svåråtkomliga banden: del ett, del två och del tre. (Via Simon Reynolds blissblog, som för två år sedan genomförde en grundlig, rolig och uppmärksammad omvärdering av 70-talets "progressive rock".) (För övrigt har jag inget alls till övers för gothikoniska Nurse With Wound, men The Sylvie & Babs Hi-Fi Companion är rätt skoj.)

Cinema Diablico: omistlig resurs för mexikanska bioaffischer (via Ramage, som också tipsar om den gamla klassikern The UNH Project - onomatopoetiska utrop från tecknade serier).

Även om det var ett tag sedan jag skrev regelbundet om jazz har jag fått nyutgåvor av Jan Johanssons Jazz på svenska och Jazz på ryska för recension. Inte nog med att de återigen är ommixade (låter bra, förstås) och att låtordningarna är något omstuvade (oklart varför), skivorna innehåller även en timmes material var i mp3-format med olika tagningar och småprat från inspelningarna. Detta mervärde är dock försumbart: Johansson tycks ha gått in i studion med en klar och utarbetad idé om vad han ville göra, och de olika versionerna visar bara på marginella variationer.
Men visst är det intressant att höra skivorna igen. Kanske har de behållit sin popularitet för att de erbjuder en sorts dubbel nostalgi: en nostalgi dels för det traditionella svenska kulturarvet, dels för det hoppfullt modernistiska svenska 60-tal som Johansson kanske mer än någon annan musiker kommit att representera.
Till skillnad från många som idag försöker sig på liknande övningar, blir Johansson aldrig fäbodssentimental i hanteringen av sitt musikaliska material. Trots allt var han något av en avantgardist som beundrade Webern och en gång upprörde Stan Getz genom att vilja spela "så fult som möjligt". Det där fula finns på något sätt latent i det vackra i Jan Johanssons musik, och den Webernska serialismen tycks ha satt sina spår både i den sakliga fraseringen, det tydliga anslaget och de sparsmakade tonföljderna.
Lyssna också på Jan Johansson spelar musik på sitt eget vis (inte minst för "Improvisation 73", som kanske är en parodi) och Musik genom fyra sekler, en mer lekfull version av Jazz på svenska-konceptet.

Möjligen intressant att notera att följande söktermer förde besökare hit till Ben Reagan Central:

målningen Dracula
Slavoj
japanska
anneé olofsson
bjereld
earth from stallet idag [!?]

Kulturnatt. Västerås stadsbibliotek sålde utrangerade böcker för 10 kronor och LP-skivor för 5 kronor. Köpte en skiva med två av Mozarts violinkonserter, en med stråkkvartetter av Borodin och Sjostakovitj, Pendereckis Passion - och så denna finska barnskiva, med ingen annan än frijazzlegenden Edward Vesala bakom trummorna.

Strange Horizons listar de tio dummaste utopierna, bland dem Elisabeth Nietzsches ariska koloni Nueva Germania i Paraguay.

Tove Janssons illustrationer till The Hobbit: se särskilt The Dwarves Making Music (haha "Canterbury Rock"). Relaterad kuriosa: den första svenska översättningen av The Hobbit, av Tore Zetterberg, hette Hompen, och Bilbo hade alldeles omotiverat döpts om till BIMBO. Detta får onekligen Ohlmarks så uppmärksammade tolkningsfriheter att blekna i jämförelse. Den intressanta svenska bloggen Cafe Expose kör för övrigt det vanliga drevet mot stackars Ohlmarks: han hånas för sina spekulationer att Morgoth skulle vara Marx på grund av uttalslikheten på läspande engelska… eller att Saruman är en "SA-man" med ett inskjutet forngermanskt "Ruhm" som betyder ära, men är inte detta bara bevis för att han var något så sällsynt som en kreativ och självständig Tolkienläsare, som inte lät sig begränsas av författarens egna utsagor?

Eli Höydalsnes skriver i senaste Artes om Walter Benjamin och Dani Karavans minnesmärke över honom i Port-Bou (avtäckt 1994): en delvis underjordisk trappkorridor ned mot havet, markerat med Benjamins ord om hur mycket svårare det är att hedra alla de namnlösa än de berömda: en erinran om alla andra flyktingar som gick samma olyckliga öde till mötes. Men som så ofta när det handlar om Benjamin blir artikeln i slutänden rätt harmlös: den börjar i det konkreta, i historien, Benjamins dubbla historieblick som ser ner genom nutidens labyrinter till en gemensam grund för dåtid och nutid, och betraktar detta ofärdiga som både det skadade och det kommande, men slutar platt i banaliteter om minnets bördor ... den mänskliga erfarenhetens och kärlekens räckvidd ... livet i sig, och så vidare. Som sagt: memory (the replacement for history, and also summoned up in quasi-religious tones) is big business in the statuary world these days, and there is much apparently to be remembered, particularly by one who manages to produce material that is evocative enough for the liberal conscience but never too provocative.

Strange Science, om "the rocky road to modern paleontology and biology", är alltid värt ett besök: ett naturhistoriskt kuriosamuseum, inklusive ett Goof Gallery (a very monstrous animal that is born in Africa).

Slavoj Zizek, en för kultursidesläsare välkänd pratkvarn och intellektuell underhållare, är föremål för en ny film, med den musikalliknande titeln Zizek!. Inside Higher Ed rapporterar: The film ventures into an account of Zizek's claim of the parallel between Marx’s concept of surplus value and Lacan’s "object petit a." (This is illustrated, you may be relieved to know, via a cartoon involving bottles of Coke.)

Få det gotiska lystmätet tillfredsställt på Mexico - The Dark Side, en ful sida, men med en del anmärkningsvärda bilder, inklusive otäcka mumier!! (Via Metafilter.)

Writing About Music: Where Have We Been? Where Are We? Where Are We Going?: frågor och svar som känns som att de borde vara mer intressanta än vad de faktiskt är (men läs Matos och Kogan).

RIP, Clarence "Gatemouth" Brown.

Något om Poème électronique, ett samarbete mellan Le Corbusier, Iannis Xenakis (som utförde det mesta av arkitektarbetet) och Edgar Varèse, the first, electronic-spatial environment to combine architecture, film, light and music to a total experience made to functions in time and space, skapat för Världsutställningen i Bryssel 1958 - som marknadsföring för Philips, en allians mellan näringslivet och det internationella avantgardet: Philips' aim was obviously promotional, integrating corporate advertisement into an exhibit much like the pavilions by General Motors and Ford at the Chicago fair of 1933 and the New York fair of 1939. (Läs mer.)

Le Corbusier som polemiker: om nöjesliv i den ideala staden: Cafes and places for recreation would no longer be the fungus which eats up the pavements of Paris ...; om katedraler (kontra silon): A cathedral interests us as the ingenious solution of a difficult problem, but a problem of which the postulates have been badly stated because they do not proceed from the great primary forms; om Rom och dess krusiduller: Rome is the damnation of the half-educated. To send architectural students to Rome is to cripple them for life.

*

Om än socialt mer progressiv, påminner Vers une Architectureom Ezra Pounds och Wyndham Lewis nästan samtida Blast-pamfletter, där raljanta råsopar blandas med en hysterisk renhetssträvan. Precis som imagisterna ville rensa dikterna från symboler, dunkla sinnesstämmningar och känsloutbrott, strävar Le Corbusier efter att befria heminredningen från allt överflödigt och dekorativt. Det finns givetvis en rädsla bakom detta kontrollbehov; de rena linjerna är inte bara funktionella, de är också moraliska: den totalitärt påtvingade sundheten.

Pound kopplade detta till politik - with Usura the line grows thick / with Usura is no clear demarcation - och hans imagism blev fascism.

*

Bland Le Corbusiers mindre kända byggnader finns Saddam Hussein Gymnasium i Baghdad (jag kan inte hitta några uppgifter om det fortfarande är intakt): magnifikt och skrämmande.

Grain Elevators Canada - ett storslaget silogalleri. Relaterat: Buffalo Grain Elevators (the magnificent fruits of the new age - Le Corbusier).

19th century Italian Monk in funeral attire. Tack, pechapai. (Större.)

A Valentine

This
is
not
more
snow
to
fall

but
a
gust
of
the
softest -
bending

down
the
wood
of
gardens'
branches
into

a
girls
and
boys
pastoral,
old

years
not
to
wink
looks,
middle

life
to
chase,
it's
musical.

Ytterligare ett flygrelaterat galleri: Airline Bag Lounge. (Via I like.)

Is it all too good to be true? A little. One thing that's not so diverse about Bo01 is the people. Judging by the healthy, affluent, almost entirely white residents, you'd never guess that 40% of Malmo's population is foreign-born [...] A backlash, of sorts, has started. Down in Mollevangen, the student district, they're selling T-shirts with a graphic reconfiguring Calatrava's tower as a raised middle finger, and the slogan "Fucking Torso". A cut of the profits goes to the local homeless shelter.

Guardian besöker Bo01.

"Att provocera är så jävla tråkigt", sa konstnären Anneé Olofsson när jag träffade henne igår. Det tycker inte männen bakom Unpop, en konstsida, sort of, som gör allt vad den kan för att provocera lite (via Eye of the Goof). Det mesta är dock fjanterier, några anslående bilder till trots. Själv är jag skamlöst pro-pop, och var uppe redan klockan fem i morse och lyssnade på gamla Aqua-låtar (ett mästerverk som "Candyman" lyckas ju, på sina tre minuter, baka in fler tankeväckande, oroande/fascinerande betydelsenivåer än alla "provokativa", stipendiefinansierade ludicrous art stunts tillsammans).

Stulet från I Love Music (orkar inte åtgärda prickproblemet): The Rough Guide to Lieder:

1 Haydn - Trost unglucklicher Liebe
2 Mozart - Das Veilchen
3 Beethoven - Auf dem Hugel
4 Schubert - Erlkonig
5 Brahms - Nicht mehr zu dir zu gehen
6 Schumann - Fruhlingsnacht
7 Schubert - Auf dem Wasser zu singen
8 Mahler - Nun will die Sonn so hell aufgehn
9 Wolf - Lass sie nur gehen
10 Wagner - Der Engel
11 Brahms - Standchen
12 R.Strauss - Beim Schlafengehen
13 Mahler - Ich Bin Der Welt Abhanden Gekommen
14 Webern - In Gottes Namen aufstehen
15 Schubert - Ungeduld
16 Berg - Nacht
17 Schubert - Der Leiermann
18 Hans Werner Henze - Blumenfest

Schumann är rolig om inte annat för att ha skrivit en pianosonat med de extrema tempoangivelserna So rasch wie möglich - schneller - noch schneller. Hans Fantasie i C-dur, ett halvtimmeslångt pianostycke, är också trevlig. Hörde det igår när jag, för jobbets räkning, besökte en "lyssnarkurs" på Konserthuset (en sympatisk tillställning, även om det fortfarande tycks svårt att prata om klassisk musik på ett avspänt och avmystifierat sätt). Där betonades de romantiska känslosvallen, naturligtvis, och visst är de kännbara, men stycket innehåller också en del lustigheter, som den helt opassande övergången från den mästerligt strukturerade första satsens värdigt dämpade slutackord till den andra satsens vulgärt putslustiga marchstruttande. Och styckets avslutning är bisarrt abrupt: från några dramatiska arpeggioserier till, helt plötsligt utan förvarning eller uppbyggnad, några lugna durackord - och så var det med den saken.

Jag fick idag tillfälle att uppleva det nya Melkertorget, eller Aseatorget, eller vad det kallas. Det är en tidigare död plats i staden, alldeles utanför den omedelbara stadskärnan, som öppnats upp och fått en estetisk utformning: helt enkelt en stor asfalterad yta, en kontrast mot Melkerhusets enorma glasfasad, med en fontän som balanserande inslag (både horisontell och vertikal, med vatten som länk mellan sten och glas). På väg därifrån stötte jag ihop med två vänner som, oberoende av varandra, uttryckte detsamma: att platsen på något sätt känns totalitär. Den ene kallade den, inte utan pervers förtjustning för "fascistisk", medan den andre sa att den "känns lite Moskva". Jag gillar torget och håller inte riktigt med dem. Öppenheten är tilltalande, det är en plats där man kan känna sig liten, men inte underkastad någon annan auktoritet än just arkitekturens monumentalitet. Det är en plats utan funktion, den fungerar inte som sammanhållande länk för affärer och restauranger och den är ingen självklar transportsträcka. Det är en tom, vacker, meningslös plats - och blir därför en sorts projektionsyta, fri att användas efter behag.

En collageblogg, som alltid när det gäller collage bättre ju närmare dadaismen och ju längre bort från kitschsurrealismen den är.

Amidst the horror, American broadcast journalism just might have grown its spine back, thanks to Katrina.

Det tror i alla fall BBC.

[...] revolutionary movements in pop culture have their widest impact after the “moment” has allegedly passed, when ideas spread from the metropolitan bohemian elites and hipster cliques that originally “own” them, and reach the suburbs and the regions.

Ett centralt (och onekligen intressant) påstående, uppenbarligen, i Simon Reynolds postpunkhistorik Rip It Up and Start Again (titeln f.ö ett resultat av en tävling inom Reynolds gren av musikblogvärlden). Andy Beckett i London Review of Books är överlag välvilligt inställd, något som inte kan sägas om Ben Watsons utskåpning i Radical Philosophy.

Only at the rim does the day tremble and shine.

Fats Domino, Irma Thomas, Allen Touissant, Dr John, alla återfunna; bland de saknade finns fortfarande Huey "Piano" Smith, så här sitter jag och lyssnar på "Piano" Smith-mp3:or ("Don't You Just Know It", "Free, Single and Disengaged", "Dearest Darling", "Little Liza Jane") och försöker på något sett greppa vidden av vad som hänt. Mark Sinker på Freaky Trigger uttrycker det väl.

Ytterligare feedback om Västerås tidiga graffitihistoria:

Jag tror den första målningen var "Break" på väggen bredvids VLs kontor i stan, ca 1984. Vet inte om de har kvar sitt kontor där, har för mig att det låg en korvkiosk som hette koppartuppen på det lilla "torget". Nu tror jag det finns en bakdörr till barnbiblioteket därifrån.

Puppet och Meanie gjorde även större målningar: "Hiphop has arrived" på parkeringsplatsen som sedermera blev gallerian och "You can't beat us" på andra sidan punkt, tror det är ASEA/ABB som äger den parkeringsplatsen. Tror inte den heller finns kvar, men det var länge sen jag kikade efter.

Det hela började med programmet "Style Wars" som gick på TV 1984. Dan efter var allt i full gång :)

Style Wars är onekligen en klassiker: särskilt DVD-utgåvan med rikligt extramaterial om var målarna är idag. Det är både rörande och rolig. Bland annat återförenas "Skeem" - idag någon sorts prydlig officer inom marinkåren - med sin mamma, och de fastnar märmast ord för ord i samma gräl som 1983.

Upphittat för 20 kronor på Myrorna: Det är bara en kvar av Mats G Bengtsson (1965) (antikvariskt värde: 150-300 kronor). Det är en trevlig bok att ha, väldigt tidstypisk med sin lekfulla, spelplansliknande grafiska uppbyggnad, men säkerligen oläslig.

Kategorin konstiga gallerier: Airline Timetable Images.

Oundgängligt: Bram Stokers Dracula i bloggformat.

I kölvattnet av det enorma genomslaget för Google Earth, som via satellitbilder låter en granska världen in i minsta detalj (jag kan se OK-Q8 på Djuphamnsvägen), kommer Google Earth-bloggar såsom denna och denna. Orkanen Katrina står just nu i sjävklart fokus, så också på mer traditionella kartbloggar som Map Room.

En trevlig och konsekvent bildblogg. (Via altemark.)

Västerås äldsta bevarade graffitimålning är, med all sannolikhet, Fairies från 1986 på Hammarbyvägen (större bild). Jag skrev en notis och undrade om någon visste mer, och idag fick jag besök av en av upphovsmännen: de var tre-fyra kompisar, tolv år gamla, som smög ut och målade den en natt. Han mindes några av de allra första Västeråsmålningarna, som King Beat (1985). En historik över Västerås graffitiscen, med många bilder, finns här; se även Graffiti021 och Västeråsavdelningen på Phÿsical Writing.

Undervisningen i klassiska språk för en tynande tillvaro - men kanske är detta räddningen? Harry Potter översätts till klassisk grekiska. Här en jublande glad artikel från Bryn Mawr Classical Review.

Tjuvlyssnare rapporterar: Overheard in New York. När får vi "Overheard in Västerås"? (Via Edlundart.)