tisdag, januari 31, 2006

Vi flyttar, och bloggaktiviteten är därför låg. Nästa vecka räknar vi med att installera oss i en betydligt mer spatiös lägenhet. Under tiden kan man förslagsvis följa en annan spännande blogg.

tisdag, januari 24, 2006

Ben Watson har, på uppdrag av Sonic Arts, sammanställt skivan Frankfurter Ahnung [obs jättesöt baby-Adorno-bild]:
MY FINELY-PRESSED GANG OF MUSICAL IRRITANTS - A.K.A THE ESEMPLASM - TAKE ISSUE WITH THE NEO-KANTIAN, POSTMODERN PRECEPTS UNDERLYING CULTURAL CONDITIONING TODAY. FRANKFURTER AHNUNG ACTIVELY INKLES THAT THE OH-SO-KNOWING CIRCUITS OF DEFUSION AND CONFUSION WHICH DEGALVANISE THE FROG-LEG SALAD OF THE CONTEMPORARY FARCE ARE NOT THE LIMITLESS GAMBITS OF SIR BRAIN END. HISTORICAL MATERIALISM WILL RISE AGAIN TO EMBALM YOU IN YOUR SLEEP, RUNNING SORES OF THE FESTOONED MARKET SYSTEM!
Vem kan motstå det?
Naomi Wolf gör en Greider: I had a vision of Jesus.

måndag, januari 23, 2006

Jag har varit lite sen med att undersöka fjolårets stora hippie-hype, Vashti Bunyan (floppade med sina Joe Boyd-producerade twee-folk-visor 1970; återupptäcktes nyligen av Devendra-typerna; släppte comebackskiva ifjol, "årets skiva", enligt DN:s samtliga musikskribenter, ungefär), men under helgen har jag lyssnat både på återutgivna Just Another Diamond Day och nya Lookaftering. Skirt och pastoralt, med vacker Shirley Collins-sång, men också i längnden tämligen konturlöst och egentligen inte SÅ jävla märkvärdigt. "Here Before" känns som det starkaste kortet. (I sin bok 45 ljuger Bill Drummond ihop en historia om hur han återupptäcker en åldrande estnisk chanteuse, "Kristina Bruuk", i Helsingfors; beskrivningarna av hennes (fiktiva) sånger - otydliga, bräckliga, likformade och enbart ackompanjerade av klockspel - påminner lite om Bunyan ...)
The Global Id: Intressant om Google i senaste London Review of Books:
Google does not run on huge, expensive mainframe computers but on a very large number of bog-standard, over-the-counter PCs, the same sort used by ordinary mortals. The PCs are tweaked and cabled together in particular ways to provide Google’s ‘special sauce’ – this is one of the revelations in David Vise’s book – and run a customised, stripped-down version of Linux. When a PC breaks, they chuck it away and replace it. Nobody knows just how many of these PCs Google has. John Hennessy, the president of Stanford and a Google board member, says that it’s ‘the largest computer system in the world’ – Vise puts the figure at more than 100,000 PCs.

[...]

More generally, the biggest single area of worry about Google involves privacy. This has been a long-running subject of concern on the net, but thanks to an op-ed piece in the New York Times in November it has begun to attract some wider attention. The paper pointed out that the prosecution in a recent North Carolina strangulation case drew into evidence the fact that the defendant had made Google searches on the words 'neck' and 'snap'.

söndag, januari 22, 2006

Wikipedia när den är som bäst: Heavy metal umlaut - vilken ofattbar, kärleksfull detaljrikedom.

onsdag, januari 18, 2006

Som någon som tillbringat en stor del av julhelgen med att titta igenom DVD-boxen med första säsongen av Lost, och sedan övergått till att ladda ned den andra säsongen, kan jag i allra högsta grad relatera till den här artikeln i Seattle Times.
"Lost" is the first television program that owes its soul to video games. Remember the feeling you got the first time you tried a treasure hunt? For fans willing to "game" the show, it's the same thrill. [...]
(Men nog har serien tappat i fart, inte minst sedan Locke - putting the bits and pieces together - gaming the island itself - hamnade i bakgrunden till förmån för de, inte alls lika karismatiska, nya karaktärerna.)
Hauntology. (Via k-punk.)
En musikjournalistisk kliché jag nästan trodde dött ut: i dagens SvD skriver Dan Backman att Tortoise och Bonnie "Prince" Billy dekonstruerar Springsteen.

fredag, januari 13, 2006

Fredrik Nybergs Det blir inte bättre bara för att båda blundar är en av de böcker under året som jag ser mest fram emot. På hårddisken hittade jag denna säkerligen ofullständiga sammanställning av metapoetiska utsagor i Nybergs tidigare diktsamling Åren:

Dikt är fortsättningsvis språk. Det privata kan som en karta vecklas ut i vinden. Skallen brinner blänker drivet.


Poesi är nästan ingenting. Poesi är inte motstånd i sig. Och att hävda något sådant - att dikten och diktens formella uppenbarelse skulle rymma (inkapsla) en immanent protest - vore därför bara ett sätt för mig att göra allting så mycket enklare för just mig. Det vore alltså ett sätt att slutligen slå sig till ro.


Jag skall skriva tills det blir meningslöst att skriva. Tills orden och bokstäverna hittat hem.


Jag skriver också då jag inte kan skriva. Jag skriver för att göra skrivandet jämförbart.


Att jag under det senaste året allt oftare upplevt det som taffligt att skriva "riktiga satser" och ibland också "igenkännbara ord" är naturligtvis en i längden problematisk hållning.


Precis som de flesta andra vetenskaper handlar detta (det poetiska) skrivandet om att välja visst och välja bort det allra mesta.


Varje dikt infriar den förväntan språket faktiskt ställer.


Dikten är platt.


Det är inte längre lika viktigt att skriva dikter.


Det autentiska i själva skrivandet är att det
sker just nu - just när jag nu skriver att det
sker


Att skriva är att hålla det främmande på
avstånd


Om jag skulel ta knsekvnsrn av det jag
skrev - av att fktskt skriva - skulle jag sluta
att skriva


Nu är orden nästan tömda
Alla som skriver skall dö


Tisdag Vi måste fortsätta att skriva
ända tills allt blir bra för alla


Det är nästan omöjligt
att skriva en enda rad (en enda mening)
om man i förväg vet hur denna mening
bör se ut

onsdag, januari 11, 2006

Mail från JV, rubrik "Bäst just nu":
"Efter bara ett dygn tog naturen så att säga ut sin rätt och den vanskapta krabaten gick ur tiden", skriver Aftonbladet i en artikel om en missbildad kattunge. ALLT är fel med den meningen! :)

tisdag, januari 10, 2006

No musician insisted so emphatically and unbreakably on the indivisibility of music and life as Derek Bailey. Many consider him the most radical figure in music of the last half-century, but in many ways he was also the most conservative in that he saw the function of music as it was perhaps originally intended - that is, a natural development from conversation and interaction between humans, a shorthand for complex emotional expression for which words and gestures alone weren’t sufficient, a way of relating to another human being, the formation of human networks of symbiotic equality; in other words, music as the ideal framework for the perfect socialist society.
Marcello Carlin skriver underbart bra om Derek Bailey.
New York Times presenterar ytterligare belägg för att JT Leroy är en bluff:
The public role of JT Leroy is played by Savannah Knoop, Geoffrey Knoop's half sister, who is in her mid-20's.
En tyst introduktion på 18 månader, sedan nio satser, som var och en håller på i 71 år: allt som allt tar John Cages orgelstycke "Organ 2/ASLAP" 639 år att framföra, och i en kyrka i Halberstadt i östra Tyskland är man på god väg: efter premiären i september 2001 har stycket nu genomgått sin tredje ackordväxling:
The 18-month silence was broken in February 2003 by the first chord - G-sharp, B and G-sharp.

That was followed in July 2004 by two additional Es, an octave apart.

Now the first chord has progressed to a second, comprising A, C and F-sharp, which will be held down until 2012 by sandbags placed on the organ.

The next change comes with surprising speed, on May 6 this year, when the two Es are released.
(Hittat på The Australian News.)

lördag, januari 07, 2006

fredag, januari 06, 2006

Lena Einhorns dokumentär om Jan Myrdal, som visades på SVT ikväll, var rolig, om än inte alltför djuplodande. Man kan undra vad som hade blivit av honom om han, som han ville, fått stanna kvar i sitt älskade USA vid 11 års ålder, och inte tvingats återvända hem till Sverige. Arne Ruth gjorde ett par intressanta poänger, både om "Myrdalståndpunkter" (tvångsmässigt på tvärs) och om hans betydelse som skönlitterär författare.

torsdag, januari 05, 2006

Marianne Moore skrev en hel dikt som heter "The Octopus". Den handlar dock inte alls om en bläckfisk, utan om en glaciär i Mout Rainier National Park. En hel massa material om dikten finns här.

onsdag, januari 04, 2006

Med något höjda ögonbryn noterar jag att någon kommit hit genom att googla bläckfisk ezra pound. Jag undrar vad som föranlett denna söksträng. Vad jag minns nämner Ezra Pound bläckfisken endast en gång, i denna riktigt klyschigt tidstypiska passage i Canto XXIX:
... the female
Is an element, the female
Is a chaos
An octopus
A biological process
Knappast Ezras mest sublima ögonblick. Något mer intressant blir det senare i dikten, när han återger en anekdot från en vandring med T.S. Eliot (här under täcknamnet "Arnaut") i Excideuil:
So Arnaut turned there
Above him the wave pattern cut in the stone
Spire-top alevel the well-curb
And the tower with cut stone above that, saying:
"I am afraid of life after death."
and after a pause:
"Now, at last, I have shocked him."
Baileys diskografi är voluminös. Trots det påstod han att han aldrig riktigt förstod detta med att lyssna på skivor:
[...] the whole culture of listening to records I don't understand. Where do you look? Do you stare at a wall when you listen to records? Normally, what do record buyers do? Do they buy the record, take it home, put it on for the next ... I mean, they can last for 74 minutes! Do they sit there for 74 minutes, they don't do the dishes, just sit and look at something, or closer their eyes?

If you could only play a record once, imagine the intensity you'd have to bring to the listening! In the same way that if I play something I can only play it once. There might be a great similarity between each time I play, but I cannot repeat what I play. If you could only listen to it once, don't you think it might concentrate the eardrums?

Sommaren 2004 besökte jag releasefesten för Ben Watsons banbrytande biografi Derek Bailey and the Story of Free Improvisation i London. Bailey själv skulle från början framträda, men sades sedan befinna sig i Barcelona (i själva verket ville han nog bara undvika uppmärksamheten). I stället fick vi höra ett inspelat meddelande. Hösten samma år hölls Perspectives-festivalen i Västerås: Bailey skulle framträda tillsammans med svenska improv-trion Gush, men fick ställa in av hälsoskäl.

Mina två chanser att höra Bailey live gick alltså om intet. Men jag hade fortfarande hoppet uppe om att någon gång få uppleva de där spretiga, omisskänneliga gitarrtonerna i deras rätta sammanhang: under en improviserad konsert. Nu ser jag, via Furthur Skunkdagbok, att Bailey gick bort på juldagen. Magnus Haglund har publicerat ett minnesord i Göteborgs-Posten, men annars har det varit tyst i de större svenska tidningarna. Skandalöst, men föga överraskande.

Med konsekvens, precision och humor utvecklade Derek Bailey den fria improvisationen som musikalisk möjlighet: mer ett medel för samtal och interaktion, ett tillvaratagande av möjligheterna i det specifika ögonblicket, än en fix och färdig Konstform (långt ifrån det "stelnade idiom" som Haglund vill ha det till). Hans gitarr var omedelbart igekännbar, med en grundläggande kompromisslös integritet som tillät honom att, med hedern i behåll, svinga sig mellan de mest disparata sammanhang. Han spelade gitarr, detta utslitna instrument, som ingen annan. Jag kommer att sakna honom.

måndag, januari 02, 2006

Robert Ståhls Soft fysik börjar med att väldiga vattenmassor. En vattencistern spricker; "glipan längtar till fogen", men ordningen kan inte återställas: något oåterkalleligt har satts i rörelse:
underjorden andas, plattorna skaver. Friktionen vävs in i plåten. Den vibrerar, glöder. Vattenmassorna går sönder dupliceras, skingras och blir dis.
Som betraktare, på tryggt (tror vi) avstånd, står en mor med sin son i famnen. Det är snart helg:
Människor längtar hem på fredagen efter jobbet. De försöker komma närmare, lutar framåt långs vägkanten och trycker. Det blir fläckar och rysningar i kön, minnen för livet. [...] Det börjar skymma, pojken ser bortom neonet, färdas in i vintergatan. Han är där han vill vara. Sitter på räcket med ryggen något varmare än magen. Är mellan himlens blinkningar och den uttorkade flodfåran. Ser hur köer av veckopendlare flyter oljelikt på vägen mot staden.
Landskapet uppges vara Arizona, men andra bilder läggs som lager ovanpå (en återkommande effekt): i en plötsligt uppdykande "stor IOGT-NTO skylt / i blå neonbokstäver" tycker jag, helt subjektivt, känna igen det Västerås som också är Robert Ståhls hemstad.

Så har vi ett stadspanorama, suggestivt skildrat, en kvinna som tittar ut genom ett hotellfönster ("så där människolik i ljuset när eftermiddagsbrisen rör vid gungorna"), En skorsten på takterrassen, lagren av murbruk och tegelstenar ... Fåglar stryker intill väggarna ... Pilfinkar kvittrar, mattor och lakan piskas .... Diktens blick rör sig utanför staden igen, följer några arbetare ned mot en cistern, och vi är tillbaka i inledningslandskapet: kvinnan tappar, medvetet får vi nästan förmoda, pojken från bron (en genuin överraskningseffekt), och den tidigare tryggheten försvinner.

Detta är bara de första femton sidorna. Sedan händer något än mer överraskande. Vi återvänder till kvinnan på hotellet, vi får realistisk dialog och intrig: hon träffar sin älskare under lunchtid, ett av många frustrerande korta kärleksmöten, de äter på restaurang, hon går tillbaka till sitt arbete som sekreterare, stjäl en större summa pengar som anförtros henne, sätter sig till att köra iväg och ... vänta lite, detta känns bekant. Jo, tack: Ståhl har skrivit sin egen version av Hitchcocks Psycho! I långa stycken är handling och replikskiften troget återgivna, såvitt jag kan minnas, men det finns också ytterligare dimensioner - små förändringar (Elisabeth - Robert Ståhls Marion Crane/Janet Leigh - skriver till exempel in sig på Bates motell som "Marie Samuelsson"!), inpass, överlagringar. Det är som att erinra sig en film och låta den blandas samman med privata minnen och associationer: ett konstverk som nästan alla kan relatera till blir en sorts projektionsyta.

Soft fysik kommer ut på förlaget Lejd den 10 januari.