Jag befinner mig givetvis i fullständig ideologisk opposition till de svenska momusianerna på The Jet Set Junta, men jag tyckte mycket om deras timliga inlägg om Harry Schein - som onekligen var en skarp och underhållande socialdemokratisk aristokrat. Jag har lånat en trave med Scheins böcker av pappa och ströläser lite då och då i hans självbiografi (som börjar med att han finner sin hushållerska liggande död i köket i en "obscen position", eller något sådant).

Två astrala jazzfavoriter från YouTube: unikt saxofonspel av Marshell Allen i Sun Ras Arkestra (jag har då aldrig sett någon SLÅ på klaffarna så där - hysteriskt och roligt); Sun Ra själv visar sig vara lite av en frijazzens Keith Emerson (på ett BRA sätt) när han snurrar runt och "spelar" sin halvliggande rymdorgel med händerna bakom ryggen: alltmeden hans allvarliga min ger sken av att han fakitskt vet vad han håller på med (citat JV: "It must be the first time someone really LOOKED HOT playing keyboards!").

Erik Åsards Det dunkelt tänkta - Konspirationsteorier om morden på John F Kennedy och Olof Palme är en tråkig bok. Med popperianskt skarpsinne ikläder sig Åsard den storstilade rollen som sanningens riddare i kampen mot mörkrets makter. Åtskilliga är de konspirationsteoretiker, amerikanska och svenska, som faller offer för Åsards argument: en efter en beslår han dem med ovetenskaplig metodik, med förtigande av fakta och med rent knäppgökeri.

Nej, jag tror inte, som privatspanaren och före detta tv-producenten Lars Krantz, att Palmemordet var iscensatt av Palme själv med hjälp av Andrej Tarkovskij och utfört av sonen Joakim - för att nu bara ta en av de mer bisarra teorier som Åsard av någon anledning finner det angeläget att motbevisa.

Men jag tror det finns en annan historia att berätta här, en historia större än enskilda rättshaveristers ändlösa tjat, som snarare handlar om allmänt spridda uppfattningar om hur verkligheten fungerar och makten opererar, om konspirationsteorin som en behändig förklaringsmodell i en svårförståelig värld, om minskad tilltro till samhälleliga institutioner, om tankemönster som kan vara nog så farliga och destruktiva, men som förtjänar en mer seriös analys - politiskt och populärkulturellt - än denna.

Visst, Åsard snuddar vid allt detta. Men i slutänden är det hela för honom bara en kamp mellan DUMHETEN och FÖRNUFTET. I en så arrangerad debatt blir segern på förhand given och vägen dit tämligen ointressant.

Ja, jag vet, det har varit lite insomnat här ett tag. Bot och bättring utlovas. Min gamla vän och kollega Ida har börjat blogga och hennes vänliga ord om Ben Reagan Central sporrar mig att sätta igång igen.

Jag, som aldrig brukar ha tid att gå på konserter, har varit flitigare än vanligt. I tisdags, förra veckan: Mats Gustafsson och David Stackenäs spelade duett - Stackenäs är en enastående improvisatör (skönt med någon som håller på det fria idiomet), och vad gäller Mats Gustafsson - det är så lätt i teorin att avfärda honom som lite av en one-trick pony, och så svårt att värja sig mot honom i praktiken: hans TON, herregud, var kommer den ifrån? Den är massiv, men ändå nyanserad (fast när han blåste slidesaxofon blev det mest gimmickartat). En musiker som bemästrar en likartad kombination av styrka och detaljrikedom är norske trumslagaren Paal Nilssen-Love som, tillsammans med Ken Vandermark, stod för andra hälften av konserten: visst är det lätt att svepas med i deras funkiga frijazzenergi, som de drivit till perfektion bland annat i trion Free Music Ensemble, men jag tycker samtidigt det finns något lite ansträngt och publikfriande i deras utlevelse som gör att det aldrig riktigt lyfter: kanske är Vandermark för mycket kompositör (han upprerpar fraser som om de vore skisser för kommande musikstycken) för det.

Så, i torsdags, Sparks på Södra teatern - ett av mina favoritband, så naturligtvis en upplevelse att slutligen se dem live. Ron Mael har tonat ned sin excentriska framtoning genom åren, eller så har han bara levt in i sin roll så till den grad att han inte längre behöver ägna sig åt skådespeleri. Första set var nya skivan Hello, Young Lovers i dess helhet: ehuru stundtals anfrätt av minimalistiska missöden är den en imponerande kraftfull samling sånger; Sparks gjorde sig här bäst när de var som mest konventionella, som under powerpopavslutningen på "Waterproof", och när de var som mest konstiga, som under avslutande mysteriespelet "As I Sit Down to Play the Organ at the Notre Dame Cathedral". Andra set var en svårslagbar greatest hits-parad - fenomenal från början till slut. Det här är låtar jag tidvis levt med, mer eller mindre konstant: blandningen av distans och intensitet är uppenbarligen något som passar mig.

Mymarkup tipsar om BBC4:s dokumentärserie Lefties: jag undrar om den tar upp anekdoten om den brittiska extremvänstergruppen som upplöstes sedan det uppdagats att samtliga (5-10) medlemmar var polisinfiltratörer?

I allt flyttkaos har jag, med nöd och näppe, hunnit med att läsa Jonas Hassen Khemiris Montecore - En unik tiger. Knappast en oförglömlig upplevelse. Det är en rätt ängslig och ihålig bok, även om det finns en smittande ordglädje i "Kadirs" skrävlande, högtidliga krångelsvenska.

Vi har flyttat till Vetterslund, till en fyra på tredje våningen. Påfrestande trappor, men i övrigt perfekt. Från arbetsrummets fönster ser jag Pettersbergsskogens snötyngda tallgrenar; i hörlurarna har jag David Byrnes och Brian Enos My Life in the Bush of Ghosts (som jag lyssnar på för första gången, men som ändå känns påfallande bekant). Rummet är fortfarande i kaos, med kassar och kartonger, pärmar och papper överallt, men efter viss, och inte alltid helt smärtfri, gallring har vi fått in de flesta böckerna i hyllorna. Romanerna har placerats i bokstavsordning efter författare; annars råder en lös indelning efter ämnesområde: musik, litteraturhistoria, essäer, författarbiografier och liknande, filosofi/kulturteori, svensk samtidsdebatt och annan samhällslitteratur, lyrik, dramatik, religion, konst, film, media, särskilda avdelningar för Marx, Adorno och Benjamin, barnböcker, fantasy & science-fiction, deckare ... LP-skivorna har ställts, huller om buller, i en ostadig Ikeahylla, som även fått rymma en del böcker om jazz (Frank Kofskys ultratendentiösa och roliga bok om Coltrane, Graham Locks underbara turnébiografi över Anthony Braxton, Valerie Vilmers frijazzbibel As Serious As Your Life, Szweds lysande Sun Ra-biografi, LeRoi Jones Blues People, Litweilers The Freedom Principle, Ingmar Glanzelius jazzkritik, Baileys Improvisation, och några fler), medan cd-skivorna (alldeles för många) ännu väntar på att packas upp.

Blandat: Via Errata ser jag att Ulrika Revenäs Strollo börjat blogga. Hennes senaste diktsamling, Övergång, fick väl inte direkt något översvallande mottagande, men jag tyckte om den, och fann både spänning och musikalitet i dess kryptiska, nattliga familjebrev. Och via Sakernas tillstånd kommer Skivtoppen: mp3:or framvaskade ur skivbutikernas oöverskådliga backar med billighetsvinyl. Så ser jag att koreansk-amerikanske Fluxus-avantgardisten Nam June Paik avlidit: om honom vet jag inte mycket, men jag gillar hans robotskulpturer.