Code Poetics skriver fint om Mississippi John Hurt (med underbart YouTube-klipp), John Fahey och Derek Bailey, om att behärska tekniken men samtidigt behålla och utveckla sin "inre amatör" - den dialektik som formar en lyckad improvisation (The biggest mistake would be to take this as a mandate for indie-boy half-assery, amateur-ishness acting as a lazy signifier for that sort of disciplined openness to serendipity - indeed!)


Och på tal om Bailey: jag tog mig äntligen tid att spela Topography of the Lungs. 1970 var det den första skiva att ges ut på Incus Records, det bolag som Derek Bailey och Evan Parker bildade för att dokumentera den fria improvisationsmusikens födelse. Den sålde snart slut och kom att bli en svåråtkomlig samlarklenod, mer omtalad än hörd, tills den efter Baileys död återutgavs ifjol av Parker på det egna, nystartade bolaget Psi. Topography of the Lungs är en trio med Bailey, Parker och den holländske slagverkaren Han Bennink, och hade ursprungligen alla tre musikernas namn på omslaget: nyutgåvan är paketerad som en Evan Parker-skiva. Det tycks synnerligen egocentriskt och opassande, inte minst med tanke på att detta en gång var musik med radikalt demokratiska anspråk: stereobilden tycks närmast anpassad för att inget instrument ska överrösta det andra: gitarren ligger i ena kanalen, saxofonen i den andra och trummorna i mitten, alla tydligt åtskilda, utan att någon röst dominerar eller träder fram som solist.



En fascinerande inspelning är det hur som helst: man nästan hör, minut för minut, hur musikerna frigör sig från det amerikanska jazzarvet och arbetar sig fram mot något nytt, främmande och outforskat.

Som en ömsom maniskt babblande, ömsom dystopiskt mässande röst från det mörka djupet av en bunker tränger Johan Jönsons textfragment fram till läsaren. Restaktivitet är hans nionde bok på sex år, och den rör sig kring samma teman som tidigare: död, förintelse, äckel, ”dödsbringande begärsmanifestering”, presenterade i 1031 pedantiskt numrerade korta stycken.

Som läsare har man svårt att värja sig. Johan Jönson skriver med en sådant uppmanande ursinne att man måste följa med honom på hans helvetesvandringar, trots att det ibland känns som att han dunkar lite för hårt på den stora domedagstrumman.

Men likt de bästa noise-artisterna – det är nog inte för inte som Jönson nämner Merzbow – vet han att hitta nyanser och variation i sitt mörker: en bitskt komisk formulering här, ett oväntat lyriskt stråk där. Det existentiella obehaget är dominerande – ”Mänskligheten är ett trögflytande klet över ryggen och nacken”, heter det på ett ställe – men inte allenarådande. Det finns stunder, få men intensiva, då allt inte är enbart avföring och förruttnelse, som när berättarjaget minns när hans tvillingar förlöstes, eller när han tillstår att det ”utopiska är outplånligt”.

Fast för att komma dit, till dessa små fickor av ljus och hopp, måste man först uthärda, till exempel, en långdragen beskrivning av Medeas mord på sina egna barn (ett litet smakprov: ”Deras ännu fingerljumma blod gjorde talismaner Som halsband av avskurna småpenisar uppträdda På guldtråd Skar ut de hårlösa vaginorna Och nyttjade dem som ringar på varje finger …”), eller en meditation kring massgravar, imperialism och en ny världsordnings födelse som tycks kretsa kring Milosevics framträdande i krigsförbrytartribunalen i Haag.

Johan Jönson har samarbetat med frigruppen Teatermaskinen från Riddarhyttan i en serie ambitiösa uppsättningar med ”revolutionär, idéburen teater”. Inte heller i Restaktivet räds han de stora politiska anslagen, men boken mynnar inte ut i någon storslagen befrielseteologi, utan stannar vid den egna kroppen, där allting har sin början och sitt slut. Även om denna kropp i en suggestiv passage förenas med andra kroppar till ett kollektivt medvetet ”Vi”, återvänder den snart ensam snart till sin bunker: ”här slipper jag tala och här slipper jag lyssna och här slipper jag se.”

Restaktivitet utkommer på fredag. Det är en bok som det ibland är lättare att respektera än att älska. Samtidigt finns det en uppriktig intensitet i dessa stammande sentenser som knappast låter sig finnas någon annanstans i den svenska samtidslyriken.

Master taxonomist: Guy Davenport om Linné.

Medicine in eighteenth-century Sweden had not yet caught up with that of Hippocrates (died 485 B.C.). Linnaeus once put two teenage virgins in bed with a sick old man (as per 1 Kings I:3 and 15), though he did suspect that microscopic “mites” were the carriers of disease, anticipating Pasteur by a century. But he believed in the phoenix and unicorns, and that swallows wintered at the bottom of ponds.

Jag har lyssnat en del på The Good, The Bad & The Queen de senaste dagarna, och jag gillar det (även om Tony Allen underutnyttjas), men låt oss inte glömma deras föregångare, The Traveling Wilburys:

Instant Xenakis. Jag har inte satt mig in i hur det fungerar, men med programmet IanniX ska man kunna skapa grafiska partitur på samma sätt som med "UPIC", det system som Iannis Xenakis utarbetade, och med vilket han komponerade bland annat La légende d'Eer för öppnandet av Centre Pompidou. I sin ursprungliga form var UPIC en Hewlett Parckard-dator kopplad till ett ritbord, stort som ett större pappersark, med två axlar, den ena för klangfärgen, den andra för klangernas tidslängd. Musikens olika beståndsdelar tecknades fram med en elektromagnetisk penna, för att sedan konverteras till ljudvågor och spelas upp genom ett högtalarsystem.


På detta sätt kunde även den som var okunnig om traditionell musiknotation skapa musik. UPIC hade alltså också en demokratisk och pedagogisk dimension för Xenakis, som gärna demonstrerade systemet för barngrupper och tänkte sig att det skulle kunna användas av vem som helst för att skapa musik och göra elektroakustiska upptäcktsfärder. Varje hushåll skulle kunna ha sitt eget UPIC-system, från varje hem skulle komplex elektronmusik kunna höras. Men försöket att marknadsföra maskinen misslyckades - bara sju exemplar såldes - och UPIC har mer eller mindre fallit i glömska, även om vissa hävdar att systemet fortfarande har stor potential (det har på senare år också använts och hyllats av bland andra Aphex Twin: UPIC by Xenakis puts almost everything else to shame. It's under 1mb and it shits on everyone.).

Så, Polarpriset går till Steve Reich och Sonny Rollins. Jag kan egentligen inte kommentera Reich, eftersom jag är allergisk mot allt vad musikalisk minimalism heter (Terry Riley går an, Phillip Glass går definitivt bort, Reich befinner sig väl någonstans där i mitten, i min världsbild). Rollins är förstås en värdig pristagare - men om man nu ska belöna någon av de stora jazzinnovatörerna som fortfarande är vid liv, hade inte Max Roach, Ornette Coleman eller Cecil Taylor varit djärvare val? (Men vad kan vänta sig av en jury som tidigare belönat den långtråkige pianoklinkaren Keith Jarrett?)

Musikåret 2007 börjar tragiskt: först Alice Coltrane, nu är Uwe Nettelbeck, producenten som grundade Faust död.

Fotox2: Anslående flygfotografier av Taiji Matsue (via Acceptera) och en serie stiliserat realistiska porträtt av människor som kommer ut från tunnelbanan, fotograferad av Bill Sullivan (via Archinect).

Toleransens gränser. Simon Wiesentahl-centrumet har sedan några år tillbaka planerat att bygga ett "Toleransens museum" i västra Jerusalem, ritat av Frank Gehry. Bygget invigdes redan 2004, med Arnold Schwarzenegger som särskilt inbjuden gäst. Enda problemet är att museet ska byggas ovanpå kvarlämningarna av en historisk muslimsk begravningsplats, "Mamon Allah", med anor tillbaka till 1200-talet. Ifjol stötte grävskoporna på rester av gravar, och sedan dess har museibygget varit en hett omdebatterad tvistefråga i Israel, och har nu gått hela vägen till Högsta domstolen. Simon Wiesentahl-centrumet låter sig dock inte bekommas av kritiken: försöket att, med arkeologiska eller historiska argument, stoppa bygget avfärdas som röster från "de extrema element vars enda syfte är att återta Jerusalems hjärta". Los Angeles Times kommenterar:

This statement suggests that Palestinian protest at the desecration of the graves is nothing less than a disguised attempt to assert rights over Jerusalem itself, West as well as East.

This is the ideology of exclusivity. It makes any effort to preserve the graves a threat to the Israeliness of Jerusalem. By this logic, the mere presence of Palestinian cultural sites in West Jerusalem endangers Israel's claim to its capital.

Such a stance is the definition of intolerance, on either side.

On Trade Winds med Air France är en synnerligen behaglig drömvärld att vistas i: en vision av en problemfri och tyngdlös jetset-tillvaro, om än med en underliggande melankoli, möjligen sprungen ur vissheten om att det omöjliga i den värld som skildras. (Bra recension på Digfi.)

Clip/Stamp/Fold - "The Radical Architecture of Little Magazines 196x-197x" - påminner om att arkitekturtidskrifter inte alltid varit glassiga coffee table-produkter. (Via I like.)

ImplosionWorld - "where demolition comes alive"!

Soundtracket till kvällens disk var Josef K-samlingen Entomology, som kom ut i slutet av 2006 och som jag, lite till min förvåning, tyckte riktigt bra om (favorit: "Chance Meeting"). Rätt rolig recension i Guardian: One thing post-punk bands loved was, to paraphrase an old Beyond the Fringe sketch, a big, futile gesture, designed to emphasise the disdain in which they held commercial success. The era abounds with deliberately static appearances on Top of the Pops and gigs played behind screens that rendered the artist invisible to the audience. Both actions had the pleasing side effect of allowing the bands involved to earnestly discuss Brechtian alienation techniques in interviews, earnestly discussing Brechtian alienation techniques being another thing that post-punk bands couldn't get enough of.

Med utgångspunkt i Orkesterutredningens slutsatser skrev jag en artikel i VLT för några veckor sedan om generationsskiftet inom den klassiska musiken, hur den generation för vilken den klassiska traditionen varit ett självklart kulturellt centrum ersätts av en som ser den som en tradition bland många andra att välja mellan, och vilka konsekvenser detta kan få. Inga nya tankar eller högtflygande idéer, direkt, men den väckte ändå en del arga reaktioner från det lokala musiklivet: "Publikens ålder är inget problem!"

Men arrangörerna bakom Kungliga Musikhögskolans kammarmusikfestival Kom och hör (28 januari-3 februari) tycker uppenbarligen att den klassiska musikens ålderstigna framtoning är ett problem. Med en designad hemsida och en försäkran om att "detta är kammarmusik i tiden" låter festivalens titel som en desperat vädjan: snälla, kom och lyssna! Här finns till och med en programpunkt som heter "MODERN BEAT" (och som innehåller "In C av Steve Reich" - vad nu det kan vara för stycke).

Trots viljan att framstå som samtida dominerar 1800-talsmusiken på programmet (undantag finns, förstås, som Stockhausen och Cage). Som påpekades på Copyriot i det bästa inlägget i fjolårets debatt om "högkulturens" framtid är just kammarmusiken och den elektroakustiska musiken fält där nu levande tonsättare kan prova sina idéer och få se sin musik uppförd och dessutom finna öppningar mot andra musikaliska traditioner - därför är det synd att den nyskrivna musiken är så frånvarande på programmet. Här finns visserligen ett uruppförande, "Trä och metall" av den intressante tonsättaren Jonas Asplund, men fanns det inte plats för fler?

En Ben Reagan Central-googling:

definition of kakafoni of sounds

Fri improvisation är svårt, och än svårare blir den i stor ensemble. Spänningen mellan det kollektiva och det individuella ökar, musiken blir mindre av den småskaliga konversation eller konfrontation som uppstår i mindre grupper, men vad blir den istället? Den kan låta som ett fallfärdigt storband, där musikerna slutat underkasta sig storbandsledarens vilja, behåller svänget men släpper disciplinen. Den kan låta som ett gemensamt primalskrik, en svårgenomtränglig ljudvägg av kaos, där den förmenta friheten snart avslöjar sig som jämntjock monotoni. Den kan ta formen av en lek med spelregler: utbrott av spontanitet och enskilda upptåg struktureras kring ett övergripande koncept, med varierande grad av teoretiskt ljudsinne och musikalisk njutbarhet. Eller så kan de många olika delarna uppgå i något nytt och större, något främmande, ett avlägset och halvt utsuddat minne, eller en diffus och svårgripbar vision om något som kan komma: en förlorad värld eller en möjlig utopi.

Evan Parkers Memory/Vision framförs av en niohövdad ensemble som integrerar (och ibland kontrasterar) akustiska instrument (sopransaxofon, violin, piano, slagverk) med live-elektronik. Det är elegant och ödesmättad musik, som fascinerar genom att frammana fantasieggande landskap men som behåller sitt avstånd till lyssnaren. Det understryks av ljudbilden: den långa efterklangen, som om musiken framfördes i en katedral, ger en känsla av vördnad, av att detta är ett konstverk som ber om att bli betraktat lite på håll.


Trots att han är en av den europeiska improvisationsmusikens förgrundsgestalter har jag aldrig riktigt tagit till mig Evan Parkers musik: jag tror säkert det finns många inspelningar jag skulle gilla (nyligen återutgivna Topography of the Lungs, till exempel), men något har alltid avskräckt lite. Kanske är jag omedvetet färgad av den - för alla utomstående - svårbegripliga konflikten mellan de forna kollegorna och medmusikerna Derek Bailey och Parker, en konflikt som tyvärr inte hann få ett slut före Baileys död. Jag såg honom live en gång, tillsammans med fenomenale harpisten Rhodri Davies och norske slagverkaren Ingar Zach, och visst imponerades jag av hans spel, men jag tyckte också att han hade en tendens att försvinna in i sig själv, i långa svep av cirkulärandning, som isolerade snararare än aktiverade de andra musikerna.

I Memory/Vision är detta ett mindre problem: musiken handlar mindre om direkt interaktion än om en sorts kontrollerat kollektivt komponerande. Det över 70 minuter långa stycket rör sig framåt i stora, flytande ljudmassor; väldiga elektroniska klanger ger vika för mer traditionellt improviserade solopassager. Den verkliga dramatiken kommer från Philipp Wachsmanns fiol, som injicerar en välbehövlig dos senromantisk expressivitet i en helhet som annars hade riskerat att bli alltför kyligt avvisande.

(Fri improvisation bereder som bekant även lyssnaren problem. När ska man ta sig tid att tränga in i något som kräver ens fulla uppmärksamhet, som är svårt att reducera till bakgrundsmusik? Min lösning var att spela den på min Ipod medan jag diskade - och därigenom också låta hushållsarbetets triviala skrammel tränga in i Parkers rätt högbrynta konstnärlighet - en klar förbättring!)

Things och Mymarkup lyfter båda fram Erik Bergs Approximation, och det med rätta: utan tvekan en av Sveriges bästa bloggar just nu. Se särskilt "De andra städerna".

Och på tal om sovjetisk arkitektur, kolla in dessa kazakstanska busshållplatser. (Via Nasty, brutalist and short, som också skriver mycket läsvärt om socialism och bostadspolitik.)

Våra böcker orsakar oss vissa förvaringsproblem: bokhyllorna börjar bli fulla, staplarna växer och vi vet inte riktigt var vi ska sätta upp nya hyllor. Men i Boston räds man inte de radikala lösningarna: för att rymma en antikhandlares privata samling med över 14 000 volymer byggdes ett femvåningshus med en bokhylla som stomme. New York Times rapporterar:

“What holds the house together is a vertical staircase that wraps itself around a tower of books that goes up three floors,” Mr. Tehrani said. (The family lives on the top three floors, while Ms. Bina’s mother, Aghdas Zoka-Bina, and a tenant occupy apartments on the first and ground-floor levels.) The stairway ends just below a skylight. “The tower of books appears to pierce the skylight, though it doesn’t in reality,” Mr. Tehrani said.

“The staircase is the ‘it’ factor,” he added. The books are easily accessible from the staircase, just four inches away. Some shelves are designed to hold books upright, while others are wide and shallow, so that manuscripts or magazines can be left there, in an offhand way — and they are. Many of the shelves are backed in translucent glass to let natural light shine through, and recessed lighting in the ceiling makes it possible to grab a book, settle onto any step and read in perfect light. Squinting is not required.

Frederic Chaubin fotograferar anmärkningsvärda sovjetisk byggnader från 1970- och 80-talen, en tidigare tämligen odokumenterad arkitektonisk era. Intervju i Pingmag; bilden ovan visar "Druzhba Holiday Center" - jag är också förtjust i Sovjetpalatset i Kaliningrad.

Programmet för Västerås stolthet, musikfestivalen Perspectives finns nu uppe för allmän beskådan på hemsidan. Festivalen genomfördes första gången 2004, då med en budget på 2 miljoner kronor, varav halva summan kom från Stiftelsen Framtidens kultur. Med ett program sammansatt av Mats Gustafsson (bland de största namnen fanns Anthony Braxton, Fred Frith, Merzbow och Peter Brötzmann) blev den en stor framgång och var sannolikt det enda kulturevenemang i Västerås någonsin som väckt internationell uppmärksamhet (den fick också en oväntad följdverkan genom att avantjazzveteranen Anthony Braxton fattade tycke för noiserockarna i Wolf Eyes, vilket resulterat i ett musikaliskt samarbete).

Nu har Framtidens Kultur som princip att inte tilldela samma evenemang bidrag mer än en gång, och årets festival genomförs därför i mindre skala. Men programmet är ändå lovande: här finns Evan Parker, italienska jazzpunkarna Zu, holländska anarko-improvisatörerna The Ex och japanske Yamatsuka Eye, känd från Boredoms och Naked City.

Första Perspectives-festivalen fick fina recensioner i internationell press. Att den stora publiken till övervägande del bestod av icke-västersåre har möjligen bidragit till de lokala politikernas relativt svala inställning till att garantera en fortsättning på festivalverksamheten, något som arrangörerna lite surt också påpekar på hemsidan: ... tyvärr finns det beslutsfattare i samhället, i Västerås och annorstädes, för vilka den nya kreativa musiken inte ens existerar. Man satsar i stort sett enbart på det menlösa och utslätade, det sedan länge välbekanta och igenkända, det som invaggar oss i en lättköpt och falsk trygghet, det som håller verkligheten borta i stället för att ge oss redskap för att förstå och handskas med den. Detta kan ju tyckas ge uttryck för en viss överdriven och lite elitistisk tro på den "experimentella" musikens förmåga att dana oss till bättre människor, men nog finns det en poäng i att tycks vara betydligt lättare att skramla fram lokala kulturpengar exempelvis till ett traditionellt evenemang som den klassiska musikfestivalen Musik vid Mälaren, än till den betydligt mer framåtsyftande Perspectivesfestivalen.

Kina bryter kol som aldrig förr - det finns fler än 21 000 kolgruvor i landet - och följderna för miljön är naturligtvis katastrofala: giftmolnen är nu så stora att de kan ses från satellithöjd, rapporterar Sunday Times. Kinas "kolhuvudstad" är Datong:

It is often darkness at noon in Datong, just 160 miles west of Beijing, where vehicles drive in daytime with their headlights on to grope through the miasma.

One of the four filthiest towns in China, it stands at the heart of the nation’s coal belt in Shanxi province, a region that mines more coal every year than Britain, Russia and Germany combined.

Cancer rates are soaring, child health is a time bomb and the population, many of whom are heavy cigarette smokers, are paying the price for China’s breakneck rush to riches and industrialisation — an estimated 400,000 premature deaths nationwide because of pollution every year.

Det ser otäckt ut, till och med genom Google Earth: några bilder.

När min mamma var i tonåren på 1960-talet hade hon en samling singlar i en liten röd pärm. En av dessa, som tilldrog sig min särskilda uppmärksamhet när jag själv bläddrade igenom skivorna som liten, var "Have I the Right?" med The Honeycombs. De lanserades på omslaget som lite av en novelty act eftersom de - hör och häpna! - hade en kvinnlig trummis, men låten är förträfflig 60-talspop. Min mamma la nog inte märke till producentens namn, om det ens var utskrivet på omslaget: Joe Meek. Hans stjärna steg till rent astrala höjder 1962 med hitsingeln "Telstar", en instrumental, krom-blänkande popdänga sprängfylld av modernistisk framtidstro, och föll fem år senare, på Buddy Hollys födelsedag, när han först tog livet av sin hyresvärd och sedan sedan sig själv. Han var svårt paranoid, ständigt tvungen att smyga med sin homosexualitet och utsatt för utpressningsförsök.

Men innandess hann han skapa några av 60-talets märkligaste och mäktigaste popinspelningar, däribland "rymdfantasin" I Hear a New World och - förstås - "Telstar" (Margaret Thatchers favoritlåt, för övrigt). Meek var tondöv och utvecklade minst sagt originella metoder för att skriva sin musik, något som nu finns dokumenterat genom en samling demoinspelningar: Meek was fond of singing along to totally inappropriate backing tracks to other records. Sometimes he'd slow them down, sometimes he'd play them Chipmunk-fast, jamming wrong chord sequences and phrasings over the pre-fab backgrounds he fished out of the chaos at his home studio.. Här tre tidiga versioner av "Telstar": 1, 2, 3.



(Lyssna också på "Solo Buttons for Joe Meek", ett hyllningsspår från San Francisco-konceptualisterna Matmos senaste skiva, The Rose Has Teeth in the Mouth of a Beast.)

Fascinerande och rätt otäck historia i New York Times: Det varmare klimatet på Grönland gör att halvöar förvandlas till öar när isen smälter, och alla kartor blir plötsligt omoderna och oanvändbara. “Suddenly I saw an island with glacial ice on it,” he said. “I looked at the map and it should have been a nunatak, but the present ice margin was about 10 kilometers away. So I can say that within the last five years the ice margin had retreated at least 10 kilometers.” (Och Ronald Bailey, en av de amerikanska vetenskapsjournalister som varit mest skeptiska mot teorierna om den globala uppvärmingen, erkänner att han haft fel.)

Daedelus Denies the Day's Demise (2006) var en trevlig upptäckt: något jag spontan-nedladde från ett känt namn på Soulseek, utan några förkunskaper. Jag är rätt svag för den här typen av snabb, innehållsrik, färggrann samplings-eletronica: musik som inte kan bärga sig, utan bara fyrar av idéer och infaller åt alla håll: som att köpa en påse godis och äta upp allting med en gång: instant gratification! Otålighetens estetik.

Camilla Lundberg i DN i söndags om den svenska konstmusiken:

Märkligare är att denna vår envetna enkelhet inte i större omfattning har yttrat sig som musikalisk minimalism. Alltså den repetitiva, pulsbaserade amerikanska konstmusik som framgångsrikt hållit ställningarna i bortåt trettio år, med kompositörer som Steve Reich, Philip Glass, John Adams. (...) Just puls och beat tycks vara tabu i dessa kretsar [av svenska tonsättare]. Vad är det som är så skämmigt med "enkla", repetitiva strukturer?

Nu sörjer jag inte att Sverige lider brist på Steve Reich-epigoner, men nog är frågan om det konstmusikaliska "avantgardets" aversion mot upprepningen som strukturerande element är intressant. Någon sa mig att det i kriterierna för att beviljas bidrag från EMS (Elektroakustisk Musik i Sverige) ingick att musiken inte fick baseras på en fast puls (det ansågs "kommersiellt"). Detta är hörsägen, men säger ändå något om en kvarhängaden tidig modernistisk aversion, som möjligen hänger samman med inspelningsmediumets framväxt - för att citera "mark s" på en gammal, och mycket läsvärd, I Love Music-tråd:

no really i wz talking abt the recapitulations in composed music: a complete performance of a schubert piece say involved a lot of sections being played twice (i suppose practically speaking basically to get the themes to be developed firmly in the listener's head); whereas schoenberg, say, announced that he felt the trajectory of a 12-tone work ended when any further note being played would be a repeat

recording meant that repetition AS AN INTRINSIC PART OF THE WORK wasn't really a practical necessity any more, in quite the same way, and music then began to move towards an assumption of compression => i assume the pressure being the continued existence of a lot of mediocre copycat music — now long forgotten — still aping the forms of its predecessors, including endless da capos, seeming not only artistically tired but acutely tedious in a world where technological repetition was to hand

(the analogy being the vanishing of the delivery of mimetic likeness as a duty in painting, when photography arrived, often claimed to be the spur for the gradual rise of abstract art)

Sally Shapiros "I'll Be By Your Side" släpptes på nätet för ett år sedan och gavs ut på "riktigt" i somras, och hyllningstexter och recensioner har valsat runt på bloggar och musiksajter ända sedan dess, men eftersom jag ligger efter i kulturflödet hörde jag den inte förrän igår - och vilken bra låt det är! Vad skönt det känns att hålla med alla andra, för en gångs skull. Den tar oss direkt till 80-talets melankoliska hjärta, med en skinande blank och vacker produktion och en melodi lika sårbar och längtansfull som Miss Janes "It's a Fine Day". En hel skiva, Disco Romance, finns ute nu, men jag vet inte om det är möjligt att upprätthålla samma magi genom ett helt fullängdsformat.

Omvänd graffiti: brasilianske gatukonstnären Alexandre Orion målade en lång serie dödskallar i sotet på en tunnelbanevägg i Sao Paolo. För att stadens myndigheter skulle kunna "sanera" "graffitin" var de tvugna att tvätta väggarna. (Mer hos BLDGBLOG.)

Här en liten kuriositet: brittiske folk-veteranen Richard Thompson tolkar Britney Spears. (Här, för övrigt, är Thompson i yngre dagar, med dåvarande hustrun Linda, när de sjunger "A Heart Needs a Home" på brittisk TV någon gång på 70-talet.)

Sorgliga nyheter: Alice Coltrane död. Under en period för någon månad sedan spelade jag både Ptah the El-Daoud och Journey into Satchadananda intensivt: ändlöst, andlöst vacker musik.

Och apropå detta med det elegiska, här lite verserad fatalism hos K-punk. * Och här ett läsvärt påhopp på en helig ko hos Tennisspionen.

Den som inte är bekväm med e-bok-formatet kan nu införskaffa serietecknaren Marcus Ivarssons debut MerzMarco i tryckt form. Det är den väl värd.

Jag blir lite förvånad när jag tar mig tid att lyssna på Johánn Johánssons IBM 1401 - A User's Manual. Detta konceptuella/symfoniska stycke - högt placerad i flera av de ofrånkomliga listorna över 2006 års bästa skivsläpp - har hyllats som den moderna konstmusikens framtid och jag vet inte vad. Förvånad blir jag därför att musiken är så outsägligt slätstruken: sentimentala filmmusikstråkar som sveper igenom de mest förutsägbara harmonier (tänk Hollywood-favoriten Samuel Barbers "Adagio för stråkar"). Jag hade inte väntat mig att älska detta (jag förstod på förhand att det inte skulle vara Brian Ferneyhough direkt), men jag hade ärligt talat förväntat mig mer. Att det finns lyssnare som nöjer sig med denna kitschiga smörja gör mig närmast förbannad. Det är synd, för skivans bakgrundhistoria är ju rätt rörande på ett lite nördigt vis - det är en elegi över Islands första dator, en IBM 1401, men Johánn Johánnsson förmår inte göra något med sitt material än att vältra sig i affekterad melankoli. (Digfis recension dristade sig åtminstone till viss kritik.)

"Rituella fadermord" är känd för sina draperier.
Långa sjok som hänger uppifrån och ner
med trastar och melonder. Ibland om morgnarna
när shopen öppnas uppstår likhet med en show.
Samma "klyrrp" i paljetterade gardiner. Ändå
är det uppenbart att showen körs med konstruktioner
maskiner drivna av "hur många watt" och shopen
drivs av gaser och fördunstar sig varje kväll
så att den blir en meningslöshet för alla tjuvar
som tar sig in mellan draperierna om natten.
"Rituella fadermord" gör varje morgon ny
och ställer ut den som en blomma i sin röda
trottoarbox: Kom och köp ett höggradigt begåvat
ingenting. Trastar och meloner skunderar i gardinen
som hesa och defekta ekon från en buteljerad värld
korkad hartsad sommarsött etiketterad dammig
snyggt plomberad och för evigheter ställd på hyllan.
Melonerna och trastarna sufflerar kunderna
så att de får nånting att säga när de kommer:
två kilo quelqe chose comme a i millimeter
för den krukväxt som min gamla moder går omkring
och pratar med och för min gode faders fransiga
små tofflor och för min pekignesers lilla luskam.
Detta vanvett märker ingen förutom "rituella fadermord":
i princip är kunden lika dum som inbrottstjuven
fast tjuvarna åtminstone bär någon form av kärlek
till det de inte lyckas få (och en spänning
fuktar deras händer när de håller upp dem
över världen, ungefär som kyrkoherdarna
när det är varmt). Ingen vet hur gammal världen är
men den har stått på hyllan länge. Varje tillgrepp
röjs i flaskhalsdammet. Detta insåg "rituella fadermord"
och slog till: han köper upp de gamla morgnarna
och makulerar dem och säljer sedan nya
som har nyhetens begåvning täthet och behåring.

Erik Beckman, ur Varifrån dom observeras (1966). På Norstedts kommer i dagarna Samlade dikter.

Se på fan, det finns en, tycks det, alldeles utmärkt svensk nättidning om jazz, Jazz på svenska. Den hade alldeles gått mig förbi. Detta får mig att vilja börja lyssna på, och skriva om, jazz igen.

Ett av mina musikaliska uppvaknanden: en vårkväll för tolv år sedan och jag gick i nionde klass. Ett stort matteprov stundade dagen därpå och jag borde egentligen ha stannat hemma för att plugga. Istället cyklade jag ned till Village, Västerås nyligen konkursdrabbade jazzklubb (som snart ska återuppstå som ordinär konsertscen med plats för Melody Club o dyl). Den amerikanska pianisten Marilyn Crispell skulle spela. Jag visste inte så noga vem hon var, men jag hade hört att hon spelade improvisationsmusik och jag hade ett omättligt sug efter all musik som jag uppfattade som nyskapande och utanför mittfåran. Matteprovet gick åt skogen, men det gjorde mindre för vad jag hörde på Village förändrade - mer eller mindre - min syn på vad levande musik kan och borde vara: ett kreativt utbyte av infall och idéer. Det var som om en dörr öppnades. Under de år som följde blev besöken på Village som en snabbkurs i den moderna jazzens historia: jag hörde Bill Frisell med Joe Lovano och Paul Motian, jag hörde Lee Konitz, Andrew Cyrille, Barry Guy, Raymond Strid, Mats Gustafsson och många fler. En bättre musikutbildning är svår att tänka sig. Det är också svårt att tänka sig ett bättre argument för en progressiv kulturpolitk - jag var förstås inte den enda som fick bestående upplevelser på det här sättet, även om publiksiffrorna för de enskilda evenemangen inte alltid var överväldigande.

Det faktum att jag närde mig på levande musik, och levande improvisationsmusik med någon sorts förankring i jazzen dessutom, har nog bidragit till att jag känner en inte obetydlig otålighet med andra former av experimentell musik, som mindre utgår ifrån den faktiska, direkta ljudupplevelsen av musiker som samspelar i realtid och mer utifrån teoretiska eller konceptuella utgångspunkter. Den laptopbaserade electronican tycks mig, i mina mer konservativa stunder, till exempel betydligt sämre på att tillvara musikens alla rytmiska möjligheter, än musik framförd av levande musiker med "riktiga" instrument: det finns helt enkelt en inbyggd fördröjning i datoranvändningen som minskar musikens omedelbarhet. Mer statiska musikformer som noise och ambient (två sidor av samma mynt) har jag aldrig upplevt som något annat än platta och endimensionella i jämförelse med den totala interaktion som kommer ur en fruktbar improvisation.

Karl Marx, litteraturkritiker:

Denna diktart är trivial, skrävlande, pratsjuk, prålande, anspråksfullt hård i angreppet, hysteriskt känslig mot andras hårdhet; den svingar svärdet med en oerhörd kraftförburkning och sträcker det långt ut för att låta det falla platt; den predikar ständigt moral och sårar ständigt moralen; den är patetisk och vulgär i den mest komiska blandning; den bekymrar sig blott om "saken" och går ständigt förbi saken; den sätter med samma inbilskhet upp en småborgerligt "lärd" halvbildning mot den folkliga kunskapen och det s. k. "sunda människoförnuftet" mot vetenskapen; den utgjuter sig med ändlös bredd och en viss självtillräcklig lätthet; den ger en plebejisk form åt ett kälkborgerligt innehåll; den kämpar med skriftspråket för att ge det en så att säga rent kroppslig karaktär; i bakgrunden pekar den gärna på författarens kropp, ty det kliar i fingrarna på denne att få avge några kraftprov, att få visa sina breda axlar och inför offentligheten få sträcka på sina lemmar, omedvetet anstucket av 1500-talets hårklyverier och dess kroppsliga feber; den är lika trollbunden av dogmatiska inskränkta begrepp som den mot allt begrepp vädjar till en småskuren praktik; den rasar mot reaktionen och reagerar mot framsteget; oförmögen att skildra motståndaren komiskt skäller den på ett löjligt sätt ut honom i en hel skala av tongångar; den är Salomo och Morolf, Don Quijote och Sancho Panza, svärmare och kälkborgare i en person; den har en lymmelaktigt upprörd form, den upprörde lymmelns form; över det hela svävar i luften den självbelåtne hedersmannens ärliga medvetande. Sådan var 1600-talets "grobian"-litteratur. Om vårt minne inte sviker oss, har den tyska folkhumorn rest den ett lyriskt minnesmärke i visan om "Heinecke, den starke dräng".

(Marx & Engels, Om konst och litteratur - Texter i urval, s 95-96)

Despite many iconic, ambitious and, perhaps, visionary developments, the modern part of the city has almost no successful public spaces. As is usually the case, the major limiting factor was the city's nearly total automobile dependence. (...) Like all undiversified systems, the transportation system of Dubai is susceptible to overshoot and collapse. With a rapidly growing population of 1.1 million, nearly 1.8 million daily car trips are made on Dubai roads, of which 800,000 trips are on the highways.

Streetsblog om den något ansträngda trafiksituationen i Dubai.

Mike Davis artikel Fear and Money in Dubai (i New Left Review) är en fascinerande artikel om en världens mest expansiva regioner, ett emirat där det ena överdådiga arkitektoniska mastodont-missfostret efter det andra just nu håller på att byggas, an emerging dreamworld of conspicuous consumption and what the locals boast as ‘supreme lifestyles’, the new global icon of imagineered urbanism, hyperkapitalism möjliggjord av oljepengar och stenhård shejk-despoti, och inte minst av en oöverskådlig armé gästarbetskraft, 99 per cent of the private-sector workforce are immediately deportable non-citizens.


Här, till exempel, är Palm-öarna, världens tre största konstgjorda öar, varav den största täcker en yta större än Paris, The first two islands will comprise approximately 100 million cubic meters of rock and sand. Palm Deira will be composed of approximately 1 billion cubic meters of rock and sand. All materials will be quarried in the UAE. Between the three islands there will be over 100 luxury hotels, exclusive residential beachside villas and apartments, marinas, water theme parks, restaurants, shopping malls, sports facilities and health spas.


Eller vad sägs om Burj al Arab, världens största hotell, tillika det enda sjustärniga, eller Burj Dubai, skyrskrapan som när den står färdig 2008 väntas räknas som världens högsta byggnad - om nu inte rivalen Al Burj blir ännu högre?


Falcon City ("beyond history", "the most anstonishing place on earth"!) planeras att rymma reproduktioner av pyramiderna, kinesiska muren, Venedigs stadskärna, Taj Mahal, lutande tornet i Pisa och Central Park: en monumental låtsasvärld av kitschiga kopior, groteskt fascinerande.


Flygbilder av detta megalopolis i vardande. Visst är det lätt att hålla med: Dubai is fucking nuts! Givetvis sker lyxbyggena till enorma mänskliga kostnader; Dubai, indeed, has achieved what American reactionaries only dream of—an oasis of free enterprise without income taxes, trade unions or opposition parties (there are no elections) ... In 2004 alone, Human Rights Watch estimated that as many as 880 construction workers were killed on the job, with most of the fatal accidents unreported by employers or covered up by the government, och senaste numret av Arbetaren innehöll en förträfflig reportagebilaga, "Dubai bakom lyxen", av David Jonstad och Ylva Sundgren, som besökt de trånga, primiva kåkstäder där en stor del av landets tre miljoner gästarbetare bor; de har pratat med migrantarbetare och med aktivister som försöker så de första fröna till en fackföreningsrörelse (i ett land där facklig organisering innebär fängelse eller deportering). Enastående läsning. (Mer hos Human Rights Watch: Building Towers, Cheating Workers - Exploitation of Migrant Construction Workers in the United Arab Emirates.)

Åsa Beckman slår någon sorts världsrekord i förvirring kring klassbegreppet i dagens DN Kultur:

(...) det var länge sedan en maktlös människa kändes igen på en blåblus och unikabox. I dag handlar det istället om vem som är innanför eller utanför konsumtionssamhällets varma ljus. Jag tror inte att man 2007 ens kan diskutera klass utan att samtidigt diskutera konsumtion. (...) I ett samhälle som är uppbyggt runt att man ska konsumera handlar det om vem som har möjlighet att göra det och inte, vem som kan köpa de nya kök, resor, bilar och kläder som hela samhället och kulturen menar är tecken på ett lyckat liv. Och där gäller inte klassbegrepp från 30-talet. I ett svenskt bostadsområde är det oftare hantverkaren som har den nya stadsjeepen och den största platteven, medan akademikern, barnskötare och frilansjournalisten möjligen kör Volvo 240.

Det finns uppenbarligen ingen gräns för vilket till djupsinne förklätt nonsens som platsar på DN:s kultursidor.