Det kom ett mail från JV, rubricerat "ÄLSKA!", innehållande en länk till denna video med Kumar Gandharva. Och här på Ben Reagan Central kan vi bara stämma in i lovsångerna:

Betty Boop - "Be Human" (1936). Även om filmer som denna är en del av den process genom vilken Betty Boops subversiva potential oskadliggjordes (från att vara sexuellt utmanande blev hon, efter moraliskt indignerade påtryckningar från allmänheten, en djurälskande hemmafru) är det onekligen en fascinernade, ideologiskt motsägelsefull konstruktion som presenteras mot slutet: den omänsklige djurplågaren (onekligen en rå sälle) tvingas med den mekaniska piskans hjälp ("Be human!", uppamanar en robotröst) att driva en enorm maskin som frigör djuren från människans bojor och låter dem utnyttja frukterna av sitt arbete som de själva behagar (hönorna spelar biljard med sina ägg).

Adornos och Horkheimers förakt för Kalle Anka i Upplysningens dialektik är välkänd; mindre bekant är att de föredrog Betty Boop:

Och liksom de behärskade alltid tagit den moral de fått av de härskande allvarligare än dessa själva gjort, faller de bedragna massorna i dag lättare än de framgångsrika offer för framgångsmyter. De har sina önskedrömmar. Orubbligt håller de fast vid den ideologi med vilken man håller dem i slavier. Folkets onda kärlek till det som man tillfogar det ligger ett steg före instansernas slughet. Den överträffar Hays Office i stränghet, liksom massorna i stora tider drev på större instanser riktade mot dem själva, som till exempel tribunalerna och deras terror. De vill ha Mickey Rooney i stället för den tragiska Garbo och Kalle Anka i stället för Betty Boop.

Esther Leslie kommenterar: The problem, as Adorno sees it, is that low culture is not low enough - 'the eccentricity of the circus, peepshow, and brothel is as embarrassing to it as that of Schoenberg and Karl Kraus'. It expunges 'vulgarity, stupidity, and lack of polish', all things that might have been some sign of life. (Hollywood Flatlands, s 175)

En robot som spelar Coltrane - i frasering och "känsla" låter det lite som Anthony Braxton!

Nej, jag har inte börjat gilla Bloc Party. Nya Weekend in the City är precis så ointressant och pretentiös som man skulle kunna förvänta sig. Men omslagsbilden är väldigt fin - ett stycke patenterad urban ödslighet av tysk-brittiska fotografen Rut Blees Luxemburg, vars fotografi "Towering Inferno" tidigare använts till The Streets Original Pirate Material, en annan skiva vars omslag vida överträffar det musikaliska innehållet (jag, liksom många andra, köpte den pliktskyldigast när den kom ut - men när var senaste gången du spelade den?):

"Sie war die RAF."
(Susanne Albrecht om Brigitte Mohnhaupt)

Att Brigitte Mohnhaupt, en av de sista RAF-fångarna, benådas efter 24 år i fängelset väcker häftig debatt i Tyskland. Bland andra Hanns-Martin Schleyers änka har protesterat mot ett frigivande av Mohnhaupt, men det tyska rättsväsendets representanter har argumenterat att RAF-fångarna måste behandlas som vilka andra brottslingar som helst, just för att inte ge dem rätt i deras egen retorik om "krigsfångar".

Mer än någon annan nu levande person är Brigitte Mohnhaupt symbolgestalt för den "Röda Armé-Fraktionen": hon gick under jorden som illegal aktivist redan 1971, verkade tillsammans med den första generationen terrorister (Meinhof, Baader, Ensslin), hon var en drivande kraft bakom morden på Ponto och Buback, och Schleyer-kidnappningen, och hon framhärdade ända fram till 1982, då hon slutligen greps. Därigenom har hon tillbringat en längre tid än någon annan inom RAF, och hon har aldrig talat ut i intervjuer (till skillnad från Christian Klar, som, ehuru lika politiskt principfast, visat en större vilja att öppna sig gentemot det övriga samhället), aldrig uppgivit att hon ångrat sig, alltid till synes benhårt stått fast vid det riktiga i "konceptet stadsgerilla", och så sent som 1993 hävdade hon att den "revolutionära politiken", enligt RAF:s modell (dvs "revolutionära interventioner i metropolerna"), fortfarnade "kunde få fotfäste" i Tyskland.

Just därför är hon fascinerande, en levande anakronism, en sista rest från en tid som känns så oändligt avlägsen. Begravd bakom de gamla stenmurarna i Aichach kunde hon upprätthålla en kompromisslöss radikalism som lär spricka så fort den konfronteras med det normala livets realiteter, något som också används som argument för ett frisläppande av hennes forne RAF-kollega Peter-Jürgen Boock:

Boock plädiert auch deshalb für eine Freilassung, weil der beste Weg aus dem Extremismus die Konfrontation mit der aktuellen, geänderten Wirklichkeit sei. "Je länger diese Auseinandersetzung verhindert wird, desto schwieriger ist es, aus der selbst gewählten ideologischen Ritterrüstung herauszukommen", sagt Boock.

I tabloider som Bild-Zeitung ifrågasätts varför någon som Mohnhaupt över huvud taget ska tillåtas att röra sig i frihet bland andra människor, medan Die Tageszeitung påpekar att RAF numera tillhör det förgågna och att organisationen helt osentimentalt måste betraktas som en del av den tyska historien:

The RAF dissolved itself 10 years ago. And yet it seems impossible to look back on it dispassionately. On the contrary: The greater the distance of time, the more heated the debate about it.

It wasn't a coincidence that the RAF was formed after 1968. And no coincidence that it finally gave up after the epochal break of 1989/1990. The RAF is part of the history of this republic.

But instead of seeing the RAF in these sober terms it is still being used as a foil for divisions and projections. It constantly has to be led across the stage like a defeated evil monster while the audience expresses its disgust. The RAF won't be treated as part of history until it ceases to be a frightening spectre.

Seven years ago is always the strangest time in pop. It's too long ago to seem contemporary, too recent to be fully evaluated and analysed or, on a simpler level, for people to get nostalgic about. For the same reasons, the music of seven years ago tends to receive relatively little airplay, falling between the various stools of our increasingly tightly-formatted stations. So it's either not talked about, an absent, silent non-presence, or vociferously, overtly condemned.

Skriver Robin Carmody i sin Livejournal.

En gång dök Anna Nicole Smith, helt oförhappandes, upp i en Bryan Ferry-video ("Will You Still Love Tomorrow?", 1993). Att notera detta är väl ett sätt att minnas henne så gott som något:



(Via Idolator.)

Ovärderlige Ali Esbati riktar uppmärksamheten mot ett alldeles häpnadsväckande uttalande av Fredrik Malm: I Sverige säger människor: USA ut ur Irak. Jag skulle hellre säga: USA in i Iran. Från vilken verklighet kommer en utsaga som denna, från vilken förvriden föreställningsvärld? Det är faktiskt omöjligt att begripa.

Vanity Fair: From the Wonderful Folks Who Brought You Iraq; Washington Post: What to Ask Before the Next War.

Och vilka får betala de nuvarande, till synes ändlösa, krigsäventyren i Irak? Bush vill ha ytterligare 623 miljarder dollar till Pentagon (minst), vilket ska finansieras med sjukvårdsbesparingar. (Hittat hos Leninology.)

Stuck in Customs: hallucinatoriskt resefotograferande.

Yes, I'm a Witch. Det är en strålande titel. Som om hon förtjust erkänner, efter alla dessa år: "ja, ni hade rätt, jag splittrade Beatles, jag tog John Lennon ifrån er, jag är precis så galen och så ondskefull och ORIENTALISK som Albert Goldman framställde mig!" Själva musiken - 17 av hennes gamla sånger omarbetade av en rad samtida artister (en inte jättespännande skara: Peaches, Le Tigre, Apples in Stereo ...) - når inte riktigt samma provoktativa höjder: ibland är den trivsamt underlig, ibland märkligt tam och ibland, som med Spiritualizeds urlakning av "Walking On Thin Ice" direkt dålig, men det är alltid välkommet att bli påmind om vilken säregen låtskrivare Yoko Ono faktiskt är. Att den gamla 60-talsnidbilden av henne som någon sorts talanglös manipulatör hänger kvar bevisas av att Nils Hansson känner sig tvungen att inleda sin recension i dagens DN: Få artister har sågats hårdare än Yoko Ono. Bara ibland har det handlat om hennes musik - som i och för sig ofta har förtjänat all kritik. Men inte alltid. Jag vet inte vilka av hennes skivor Hansson tycker förtjänar "all kritik", men jag vet att hennes diskografi står sig bra mycket bättre än Lennons soloproduktion, och att åtminstone Yoko Ono/Plastic Ono Band är ett mästerverk: lyssna på hyperaggressiva "Why" (Lennons gitarr lät aldrig bättre) eller den vansinnniga niominutersbluesen "Why Not?". Och uppföljaren Fly innehåller inte bara den helt absurda boogierocklåten "Midsummer in New York", utan också "Mind Train", 16 minuter ren motorik, samtida med och inte mindre radikal än Cans Tago Mago.

Freaky Trigger berättar om det gamla spelet Class Struggle, där kapitalisterna och arbetarklassen bekämpar varandra på spelbrädet. Det går även att spela som mellanskikt, men då kan man enbart vinna genom att ingå en allians med någon av två huvudsakliga, antagonistiska klasserna. Här bereds också tillfälle för en serie mer eller mindre våldsamma klasskonfrontationer: från allmänna val till generalstrejker och revolution (även om det senare förutsätter viss tur med tärningen). (Spelregler här.) (Ett mycket illa åtgånget exemplar av detta spel brukade finnas i Ung Vänster Västmanlands lokal, så jag kan intyga att det finns på riktigt.)

Framväxten av en ny mastodontarkitektur i Persiska viken förtjänar mer uppmärksamhet i väst, menar Rem Koolhaas, som lagom till Venedigbiennalen ifjol gav ut boken The Gulf. Här återges en intervju med Koolhaas från biennalen:

what I am trying to confront also is why the west is so contemptuous of its own exports, it is clearly largely being done by Australian and Anglo Saxon architects, so we a huge responsibility. It's about what we define as public space, what we define as resorts, what we define as exciting architecture and so it is really confronting that contempt.

Läs också om hur Dubais stadsplanerare rekonstruerar kusten så att den ska utmärka sig via satellitbilder:

There is a new type of urbanism: designing islands and coastlines visible from the sky, recorded by satellites and transmitted across the Internet as jpeg attachments. Technologies that are used to monitor wildlife development, hydrography and land drought is now a tool for global transmission of projects under construction. Post-card GIS and reconnaissance technologies turn into spectacle and telegenic fantasy addressing mass tourism. Dubai’s suburbs are rising from the water, in the form of artificial and prosthetic islands, imitating Venice. Dubai is turning into a postcard portrait city of the future.

Och ur ökensanden reser sig enorma Potemkin-kulisser som visar var världens största hotell kommer att byggas: anmärkningsvärda fotografier.

DJ-arbetet kan också automatiserar och rationaliseras: ett företag lanserar en robot-DJ: Jukebot. The Juke Bot is a pair of Kuka industrial robots; each is surrounded by a set of platters (you know, vinyl LPs). The two bots act independently, deftly grasping an LP, and then bringing it to a platform with a phonograph needle. Delicately, the robot presses the LP against the needle and begins to rotate it forward and backward, creating a unique performance sound.

Det är lite rörande att se den svenska musikkritikerkåren så euforiskt omfamna Jamie T: just den typ av brittisk populärkultur ("2007 års svar på Lily Allen!" - "popmusik som tar musikhistorien på blodigt allvar"!) som här hemma ofelbart framkallar ett ogenerat okritiskt konsensustänkande utan dess like. (Jag tvingade mig igenom Panic Prevention idag och fann den outhärdlig - tala om indie-boy half-assery! Då föredrar jag till och med Klaxons.)

(Från Max Roachs och Abbey Lincolns We Insist! Freedom Now Suite.)

Pathetic Motorways is dedicated to those motorways within the United Kingdom and Ireland that are not perhaps, the greatest feats of engineering ever seen... (Via Things.)

Jag förstår mig varken på svensk musik eller svensk musikkritik. Dan Backman skriver i Svenska Dagbladet:

Salem Al Fakirs This is who I am är ett av de bästa debutalbum som släppts på den svenska musikscenen. Tankarna går till Dungens sprudlande ­debut för sex år sedan ...

Jag håller med om den andra meningen, men inte om den första. Tankarna går onekligen till Dungen, men enbart i det avseendet att både han och Al Fakir saboterar sin musik genom att använda sig av den svenska muiskhistoriens mest irriterande sångröster (enbart matchade av fjolårsdebutanten Kalle J). Varför denna olyckliga benägenhet att öppna munnen? Om Salem Al Fakir skippade detta med att göra "söta, psykedeliska soullåtar" och istället koncenterade sig på att visa upp sin odiskutabla musikaliska fingerfärdighet skulle han låta som en sprallig Jean-Luc Ponty som råkat ramla in i Marvin Gayes Here, My Dear, och det vore åtminstone originellt, om än säkerligen något tröttsamt i längden. (Men fusion ska liksom vara hysterisk, over-the-top och tröttsam i längden.)