Haha.

Doodle by Lee. The code for this doodle and other doodles you can use on your blog can be found at Doodles.

[Jag är medveten om att alla mina inlägg sedan jag återupptog bloggandet har varit klagomål på det ena eller det andra. Nu ser jag att min vän Ulrika har lovat sluta kverulera och börja blogga om sådant hon gillar istället. Hm, kanske kunde vara värt ett försök? Fast inte just nu.]

[ok jag tycker Björks och Thurston Moores nya skivor är bra. det hade ni kanske inte väntat er!]

[och igår var jag ute på jobb, utkommenderat för att lyssna på BOPPERS, och det hade jag kanske inte direkt sett fram emot, men när de spelade Silhouettes doo-wop-klassiker "Get a Job" blev jag riktigt glad. heja boppers!!]

[per i gedins biografi över karl-otto bonnier, litteraturens örtagårdsmästare, är också bra. heja den!]

och här är en bild på min son & jan myrdal!

Min egen slutsats får bli: den enda kritik som går att bemästra är den kritik som är så subjektiv som möjligt. Det handlar om att bygga relationer under lång tid. För någonstans där ute i dimman blir summan av alla subjekt – objektiv. Vi tror oss veta varför vi plötsligt befinner oss på samma våglängd som en viss musik och läsare. Men vi vet inte – och inte ens det vet vi. Vilket inte innebär att musikupplevelsen i alla lägen ligger utanför språkets domäner.

Mikael Strömberg skriver om musikkritik i dagens Aftonbladet. Och ärligt talat: jag förstår ingenting. Jag tycker det är en förvirrande och ofärdig text, som börjar med en intressant premiss (att "musikkritikern är utdöende"), sedan förlorar sig i historiska referenser och ymningt citerande, bara för att till sist utmynnar i ett gigantiskt uppblåst frågetecken. Det är frustrerande, för frågan intresserar mig. (Här är en bättre utgångspunkt för fortsatt diskussion.)

Ja, jag fattar. De spelar dansbandsmusik. Det är 70-tal. De ser riktigt töntiga ut. Och nu har någon smartass-bloggare hittat deras skivor på Myrorna och beslutat sig att för att blogga just om hur töntiga de ser ut. Det här är en variant på det som diagnosticerades som "loppishumor" i en Rocky-strip för länge sedan (Har du tänkt på att varje gång man är på loppis drar man samma gamla tråkiga skämt? Man pekar på en grön damblus med fransar eller en skinnsoffa med psoriasis och så säger man till sin kompis "Var det inte en sån här du var ute efter?") - och även om jag stundom kan dra på munnen åt det, förtas effekten här av det föraktfulla tonfallet: en av de avbildade artisterna har "Downs syndrom", en annan visar sitt "exceptionellt fula nylle", ett band påstås se ut som "lastbilschaufförer" (för alla vet ju hur fula såna är haha), och så vidare. Det väcker hos mig den konträra impuls som Kogan beskriver i krönikan jag refererade nedan, och jag vill förklara var och en av dessa mobbade LP-skivor ett mästerverk. (En blogg skriven av någon som faktiskt tycker om den här musiken, och kan förmedla det, skulle vara så mycket mer intressant läsning.)

Owen Hatherleys Archeology of Popism är full av intressanta iakttageleser och uppgifter som var nya för mig (jag hade t ex aldrig hört talas om "Eccentrism", en rörelse i 1920-talets Sovjetunionen vars manifest jag absolut måste ta mig tid att läsa). Jag har heller inga problem med att hålla med om slutsaten, att [t]he important point, for a rationalist theory of Pop, is the maintenance of the critical, men finner det något beklämmande när udden i debatten (hos Simon Reynolds) riktas mot I Love Music/Freaky Trigger: när ILM/ILE hade sin storhetstid - från 2001 till, jag vet inte, 2003 - var utgångspunkten långtifrån en "anti-intellektualism" eller ett okritiskt accepterande av rådande värderingar. Man hittade initierade diskussioner om både Adorno och popmusik, och värdet av detta var inte att det "bröt ned" några barriärer mellan högt och lågt (denna förhatliga kliché), utan att det skapade ett samtalsklimat som var radikalt öppet och inkluderande, som stimulerade till ett - som jag upplevde det då - befriande ifrågasättande av de egna inre gränsdragningarna kring estetiska värderingar: det tvingade en att göra sig av med en massa förutfattade meningar, och faktiskt lyssna på musik och tänka kring musik. Diskussionen som nu förs på i och för sig utmärkta bloggar som blissout och k-punk tycks snarare innebära en sorglig återgång till att kringgärda visst musiklyssnade med skamkänslor, att se till att somligt redan på förhand är utdefinierat ur samtalet. Som legitimerande straw-man tjänar en förenklad bild av "poptimism". (Jag tycker att den krönika av Frank Kogan om Paris Hilton som Owen Hatherley citerar som ett särskilt graverande exempel på okritisk poptimism när den är som sämst, och vars rubrik han tolkar mer än lovligt bokstavligt, faktiskt är rätt intressant - inte minst för observationen: The point here is that the haters stimulate me to want to like Paris’s music. I want to like her because I don’t like her enemies. - ett reaktivt beteendemönster jag mycket väl kan relatera till - och som faktiskt har fått mig att utforska rätt många vägar jag annars aldrig skulle ha gett mig in på.)

Visst är heliga kor till för att slaktas, men ibland blir slakten väl ritualiserad: The Guardian har bjudit in musiker att detronisera ett antal kanoniserade skivor, och man vet redan på förhand vilka måltavlorna kommer att vara: Sgt. Pepper, givetvis - artiklar om hur "överskattad" den här är väl närmast att betrakta som en musikjournalistisk sub-genre - och Dark Side of the Moon. I det senare fallet slår Tjinder "Cornershop" Singh (av alla människor) någon sorts rekord i sömnig brist på originalitet: This album is a sort of lab experiment, put together by scarf-wearing university types. There's a certain irony in a song like Money that takes pot-shots at greedy corporations, when this album made so much money. [...] I appreciated the early stuff Pink Floyd did with Joe Boyd, but this is a bloated concept album that made punk necessary. Gäsp. Det finns inte en tanke här som avviker en centimeter från den etablerade rockkritiska diskursens förlegade historieskrivning.

(Finge jag slakta en egen helig ko, förresten, skulle det utan tvekan vara den man som Nils Hansson i DN nyligen benämnde en av samtidens stora soloartister (och säger inte det rätt mycket om vilken märklig liten 90-talsbubbla Nils Hansson lever i?) - goth-pajasen Nick Cave!)

Jag blir aldrig så avtänd på musik som när jag läser om den i DN. Ta detta till exempel:

Amiina
"Kurr"
(Ever/Playground)
Sigur Rós stråkkvartett beger sig ut på sällsamma, speldosetindrande villovägar genom ett Brian Eno-landskap kantat av naivistisk elektronik. Albumet "Kurr" är minst lika älskvärt som tomteblossprakande ep-debuten "AnimaminA".

Det är något med det här storögda, tillgjort naiva myspys-tonfallet som irriterar mig bortom det rimligas gräns - och det mest frustrerande är att jag inte riktigt kan sätta fingret på vad det är som stör mig så. Det är väl trevligt med tomtebloss? Vem kan ha något emot något som är älskvärt? Och även om den här retoriken kan få mig att inte vilja lyssna på annat än AC/DC, Peter Brötzmann och 50 Cent ett tag, gillar jag ju också mycket musik som på olika sätt uttrycker bräcklighet och sårbarhet (det finns nog ingen skiva jag tycker mer om än Robert Wyatts Rock Bottom, till exempel) - men det finns också en affekterad skörhet, välanpassad, exkluderande och tryggt förskansad i den goda smakens centrum.

[Efter att ha skrivit detta var jag tvungen att provlyssna lite på Kurr - och det låter precis som förväntat. Småtrevligt, kanske, men knappast "sällsamt". Snarare förutsägbart. Varför använder sig all musik i denna svårdefinierade post-postrockgenre av samma sorts harmonier hela tiden?]