Jag fick idag tillfälle att uppleva det nya Melkertorget, eller Aseatorget, eller vad det kallas. Det är en tidigare död plats i staden, alldeles utanför den omedelbara stadskärnan, som öppnats upp och fått en estetisk utformning: helt enkelt en stor asfalterad yta, en kontrast mot Melkerhusets enorma glasfasad, med en fontän som balanserande inslag (både horisontell och vertikal, med vatten som länk mellan sten och glas). På väg därifrån stötte jag ihop med två vänner som, oberoende av varandra, uttryckte detsamma: att platsen på något sätt känns totalitär. Den ene kallade den, inte utan pervers förtjustning för "fascistisk", medan den andre sa att den "känns lite Moskva". Jag gillar torget och håller inte riktigt med dem. Öppenheten är tilltalande, det är en plats där man kan känna sig liten, men inte underkastad någon annan auktoritet än just arkitekturens monumentalitet. Det är en plats utan funktion, den fungerar inte som sammanhållande länk för affärer och restauranger och den är ingen självklar transportsträcka. Det är en tom, vacker, meningslös plats - och blir därför en sorts projektionsyta, fri att användas efter behag.