fredag, november 23, 2007

Ben Reagan Central finns inte mer. Numera finns jag här.

torsdag, oktober 11, 2007


Pappa upp i dagen, eller hur? (Beräknad ankomsttid: 17 mars 2008.)
Ny Ben Reagan Central-googling:
hur drar man en egen slutsats
Ja, säg det.

onsdag, oktober 10, 2007

No ideas but in things!

Denna fotobloggare, som haft den goda smaken att ta sitt bloggnamn från William Carlos Williams, skulle säkerligen ha uppskattat den guidade visningen i Västerås gamla ångkraftverk som jag, Johan och Vasiliki deltog i för några veckor sedan: kontrollrummen ser ut precis som de gjorde när de byggdes någon gång på 60-talet - väldigt mycket DHARMA Initiative. (Bilder finns hos John Eklunds elektriska museum.)

tisdag, oktober 09, 2007

Blender Magazine listar "the 40 worst lyricists in rock", och jag kan omedelbart konstatera att det är en ofullständig och otillräcklig lista eftersom den utelämnar Roger Waters. Nu är jag svag för Pink Floyd, men jag skulle aldrig sträcka mig till att försvara Radio KAOS eller Amused to Death, som bland annat innehåller "Watching TV", där Waters beskriver en tilltänkt kinesisk älskarinna i följande "poetiska" termer: "My yellow rose / (...) She had almond eyes / She had yellow thighs". Då föredrar jag helt klart Jon Andersons hippie-nonsens.

[En annan gravt överskattad "rockpoet" är för övrigt Chris Cutler: lyssna bara på denna patetiskt pretentiösa revolutionära uppmaning från den - förvisso fascinerande och musikaliskt intrikata - In Praise of Learning: "Rose Dawn Day Moon. / Take Care! Banners of Crimson / are raised / Time solves words — by deeds / Arise work men and seize / the future. Let Ends Begin."]

måndag, oktober 08, 2007



Jag har gått hårt åt ECM-estetiken, gång efter annan, men i kväll, som bakgrundsmusik till disken, tyckte jag att Bobo Stensons War Orphans lät ... tja, som late-night easy listening, på ett bra sätt. Som en mörk höstkkväll på Village på den gamla goda tiden, när det fortfarande gick att höra bra jazz på en regelbunden basis i Västerås. Jag drabbades helt enkelt av nostalgi: och för en gångs skull låg ECM:s behagfulla, patenterade melankoli helt i fas med mina känslor.
Ett synnerligen obehagligt djur: coconut crab:


(Via Kottke.)

söndag, oktober 07, 2007

"Så skriver vi på VLT" hette ett häfte för internt bruk på min arbetsplats. Där fanns handfasta skrivråd, som att det skrivs "Proaros" och inte "proAros" och att kommunala nämnder börjar med liten bokstav, men statliga myndigheter med stor, och så vidare. En motsvarande handbok finns tydligen på New York Sun, men med lite annorlunda innehåll:
"Ethnic. Means not Jewish or Christian."

"Jerusalem. Avoid the phrase 'Arab East Jerusalem.'"

"communist, socialist. See AP stylebook. Any favorable reference to a communist must be shown to either the editor or the managing editor of the Sun before publication."

fredag, oktober 05, 2007


Book Autopsies: Brian Dettmer carves into books revealing the artwork inside, creating complex layered three-dimensional sculptures. (Från Centripetal Notion.)
Klockren beskrivning hos Kinky Afro av DN:s omgjorda Söndagsbilaga:
För ett par veckor sedan var det premiär för DN:s nya söndagsbilaga. En bilaga som enligt redaktören produceras med mottot ”din lyxiga stund” – ett uttryck som i osmaklighet är helt uppe där med ord som ”njutning” och att ”unna sig”. Men det är åtminstone deskriptivt, man vet precis vad det innebär rent konkret: plocksidor med frilagda bilder på färgglada grönsaker och citruspressar, heminredningsreportage där 30-nåntingpar i karriären visar upp sina köksöar, smarta förvaringslösningar och så vidare. Visuell muzak som lättsmält glider in genom läsarnas hornhinnor.
(Sisela Lindblom satte fingret på samma sak när hon beskrev det Kvasi-Sensuella-Dravel-språket! Det som är kryddat med psykologiska och ekonomiska termer, det som är fullt av lätt sexuella anspelningar, talar till lyckade individer om andra lyckade individer och vill locka in oss alla i ett behagligt livsstilsgung.)
RIP, Richard Cook: den tidning han tänkte sig, är kanske en annorlunda tidning än den The Wire som finns idag, men ambitionen, som han formulerade den i sitt första nummer som chefredaktör, klingar fortfarande som ett lovvärt stridsrop: The Wire will speak out against the crusty battlements of hidebound jazz strongholds. It will not shrink from exposing the meanness of spirit that has left all of us fatigued. It will stand for joy, intellect, enthusiasm and wisdom. It will attempt to banish ignorance and failure. Mark Sinkers minnesord tjänar som en påminnelse om hur bra musikkritik kan se ut:
...the vigour of the dismissal was grounded in and amplified by the sheer extent of his fairness, how well and how generously he cared to listen to mainstream figures that pop consensus mocked or bypassed or misheard or nervously rejected, and to fluff and to trivia and to silly daft dazzle, and to different-drummer cranks or hermits and truculent self-caged misanthropes. To, you know, everything. He was absolutely clear about what he felt; he was absolutely not dogmatic about taste. What mattered wasn't who you wrote about, but how: his ear for a sound, and a dialogue of sounds, was also his ear for a well-formed sentence, and the conversation it could become part of. He always heard music in its social dimensions, and writing too: for Richard it wasn't who you chose to encounter, so much as how you allowed that encounter to unfold, at the time and after. This was the mark of a peerless editor, and I think of a great jazz mind.