Jag erkänner att jag aldrig hört talas om henne tidigare, men Dika Newlin verkar ha varit en sympatisk kvinna. New York Times minnesord:

Dika Newlin, 82, Punk-Rock Schoenberg Expert, Dies

[...]

Dr. Feisst called Dr. Newlin “one of the pioneers of Schoenberg research in America.” Dr. Newlin’s doctoral dissertation was published as the book “Bruckner, Mahler, Schoenberg” (1947, 1968). She also translated Schoenberg’s works from German to English, and her publication of diaries she kept as his student provide some of the most intimate glimpses of him.

Dr. Newlin’s own compositions reflect Schoenberg’s innovative approach. Those works include three operas, a chamber symphony, a piano concerto and numerous chamber, vocal and mixed-media works. In 1999, she sang in a costumed performance of Schoenberg’s “Pierrot Lunaire,” in her own English translation, in Lubbock, Tex.

In her punk incarnation, Dr. Newlin appeared in horror movies produced by Michael D. Moore in Richmond. In “Creep” (1995), directed by Tim Ritter, her character, clad in a leather motorcycle jacket, poisons baby food on a supermarket shelf.

Mitch Prothero i Salon.com: The "hiding among civilians" myth:

Throughout this now 16-day-old war, Israeli planes high above civilian areas make decisions on what to bomb. They send huge bombs capable of killing things for hundreds of meters around those targets to destroy them, and then blame the inevitable civilian deaths -- the Lebanese government says 600 civilians have been killed so far -- on "terrorists" who callously use the civilian infrastructure for protection.

But this claim is almost always false. My own reporting and that of other journalists reveals that in fact Hezbollah fighters -- as opposed to the much more numerous Hezbollah political members, and the vastly more numerous Hezbollah sympathizers -- avoid civilians like the plague. Much smarter and better trained than the PLO and Hamas fighters, they know that if they mingle with civilians, they will sooner or later be betrayed by collaborators -- as so many Palestinian militants have been.

RIP, Göran Printz-Påhlson. (Detta gör mig riktigt ledsen. Han var en av de bästa, och märkligt förbigången.)

Som du vet osäkrar jag alltid min revolver när jag hör ordet "utveckling". Och jag är övertygad om att motsättningen mellan det enkla och det svåra i poesin, för att nu tala med Harry Martinson, är en skenmotsättning av samma typ, och kanske i sak inte obesläktad med, den falska motsättningen "traditionalism" - "experimentalism", som vi tidigare observerade. Alla goda dikter är direkta och enkla, alla goda dikter är också komplicerade och svåra. I förbigående kan jag också få lov att tillbakavisa att jag skulle vara en särskilt lärd eller intellektuell poet. Det är en mycket uppfriskande övning att sätta sig ner och räkna de "lärda" referenserna hos våra, förmodligen traditionalistiska, s.k. folkkära diktare, som Fröding eller Karlfeldt. Och jag vet vad jag talar om, efter att ha undervisat utlänningar i trettio år i dessa texter vars lättillgänglighet vi med vanans makt tagit för given.

När jag var prins utav Arkadien, s 298

En av de vanligaste söksträngarna som leder fram hit till Ben Reagan Central är "noter till popcorn" och variationer på samma tema. Jag ska inte göra er besvikna: varsågoda.

Mognaden, det säkra handlaget med medlen, den välbalanserade medvetenheten om relationen mellan dem och det konstnärliga syftet, undertrycker också någonting: det som pekar bortom syftena, det som ej vill lyda kulturens spelregler och som är hängivet en utopisk möjlighet som konsten gör avkall på, så snart den blivit klok och går med på att helt försvärja sig åt vad den kan. De mogna verken är då ej enbart de estetiskt överlägsna utan i många fall även de som, genom att helt införliva sig med den estetiska normen, slutit fred med världen och dess värderingar. Ur denna synvinkel kan sedan de stora konceptionerna från Bergs ungdomsår, vars ofullkomligheter är lätta att klandra utifrån mästerskapets ståndpunkt, föredras framför denna ståndpunkt. I dem bevaras det spår av något som ej funnits till ännu, vilket är själva musikens längtan.

Theodor Adorno, "Bergs kompositionstekniska fynd" (1961)

Jag försökte lyssna på Lily Allen, men stängde av efter två låtar.

I stället lyssnar jag på:

PEOPLE LIKE US + MATMOS + WOBBLE - WIDE OPEN SPACES
Så mycket av det som kallas plunderphonics känns som nedlåtande konstskoleupptåg: "se mig, kulturmänniskan, bevisa min överlägsenhet gentemot populärkulturen genom att DEKONSTRUERA DEN" [se också The Residents, Commercial Album, där de "anonyma" San Francisco-konceptualisterna Homer Flynn & Hardy Fox faktiskt tycks tro att deras inkompetetna ploj-ramsor är konstnärligt överlägsna hela poptraditionen] - och visst riskerar Wide open spaces, ett liveframträdande som leker med samplingar från amerikanska country & western-radiostrationer, att fastna i samma fälla - men den finns en annan kärlek till materialet här, en annan musikalitet och en verklig känsla för det surrealistiska; när samplartrion låter en cowboyserenad ackompanjeras av loopad trombon, är det fint på riktigt. I övrigt är komiken absurd, dadaistisk, snarare än självgod. Jag älskade att promenera med dessa luftiga, somrigt lättjefyllda ljudcollage i öronen: de fick hela tillvaron att skimra..

Och dessa skivor tillfredsställer behovet av mogen musik i hemmet.
JOAN AS POLICE WOMAN - REAL LIFE (en låt har en ackordväxlig som låter så mycket Satie att jag undrar om den inte är tagen rakt av från någon Gymnopedie. Jag gillar inte Satie så mycket, men som populärmusikalisk inspirationskälla har han sina användningsområden).
SLAPP HAPPY - CA VA (en av 90-talets mest underskattade skivor: gamla kabaretavantgardister får för sig att göra konventionell pop, med strålande resultat)

Museum of bad album covers.

Primal Scream frontman Bobby Gillespie is recovering after being beaten up in a bar in Madrid.
The 42-year-old rocker was assaulted as he relaxed in a hotel bar following a concert in the Spanish capital on Friday evening.

Rätt åt honom.

Den 33 meter höga sopförbränningsanläggningen vid Lövsta i Hässelby, ritad på 1930-talet i funkisstil av Holger Blom och oanvänt sedan 1986, är hotad, meddelar DN idag. Byggnaden uppges vara farlig att vistas i, något som inte tycks ha hindrat en grupp "urban explorers" från att ta sig in och fotografera för något år sedan. Som så ofta när det gäller gamla industribyggnader utspelas en strid mellan kulturvårdare och mer realistiskt sinnade kommunala företrädare: stadsbyggnadskontoret tänker sig att ett "upplevelsecentrum" skulle kunna uppföras i de svårt förfallna, men kulturhistoriskt värdefulla lokalerna, medan renhållningsförvaltningen vill riva. Att återanvända bedagade industrilokaler för olika mer eller mindre fantasifulla kultur- och turismsatsningar är en väl beprövad strategi (väl granskad av Orvar Löfgren i Axess ifjol; artikeln finns tyvärr inte digitalt); för Västerås kommun hägrar exempelvis ett äventyrsbad i det sedan länge övergivna ångkraftverket. "Upplevelseindustrin" är ju en bransch som ofta bygger på fromma regionalpolitiska förhoppningar om "kultur för tillväxt", förhoppningar som ofta riskerar att komma på skam, men ibland kan resultaten vara imponerade, vilket ett besök på Eskilstuna konstmuseum bekräftade igår: museet är inhyst i en gammal kugghjulsverkstad och gör det mesta av de rymliga lokalerna, samtidigt som utställningarna är en väl avvägd blandning av samtidskonst - både i det mindre formatet, och i det mer tokroligt-spektakulära - och axplock ur de egna samlingarna.

Kinesisk propagandafilm efter provsprängningen av den första kinesiska atombomben i Lop Nor, en "intressant blandning av gamla och nya ikoner" (DeGroot, Bomben - Ett liv, s 351).

Våren 2000 var jag några dagar i Glasgow och hade bland annat tillfälle att höra ett brandtal av Tommy Sheridan, den anmärkningsvärt framgångsrike dåvarande ledaren för Scottish Socialist Party (SSP): jag upplevde honom som en god och engagerande talare, alldeles oavsett graden av verklighetsförankring i hans förslag om återupprättad varvsindustri och nationaliserade banker. En av skottarna i sällskapet var mindre imponerad och citerade sin mammas omdöme om Sheridan: Never trust a man with a fake tan. Det verkar nu som om den skotska mamman hade rätt: Sheridans fall tycks vara en synnerligen sleazy historia.

Filmklassiker omtolkade till rysk folkkonst. (Via Kottke.)

Johannes Cornell skriver i DN om Stuart Nicholsons senaste bok Is jazz dead? (Or has it moved to a new adress) (Nicholson är för övrigt inte amerikan, som Cornell tror, utan britt); här finns några relevanta, om än inte direkt revolutionerande, reflektioner kring jazz som en global, snarare än specifikt (afro-)amerikansk konstform, men detta irriterar mig något väldigt:

Fast skivbolagen stod förstås inte rådvilla längre än det tog dem att hitta nästa guldkalv. Det skulle bli Norah Jones, Diana Krall, Jamie Cullum, Katie Melua och en massa andra sångare och sångerskor som ett liknande sätt förenar rollen som singer/songwriter med mer eller mindre jazz. Nicholson konstaterar att mycket av den här ännu rådande trenden motsvarar vad Eric [sic] Satie kallade "möbelmusik", det vill säga musik som är i bakgrunden och fyller ut sociala tomrum.

Men skivköparen, hävdar han vidare, tycker sig få lite klass om hon lyssnar på jazz. Att det sedan inte riktigt är jazz utan mest easy listening och pop kommer som en diskret liten bonus; då behöver man ju inte göra sig besväret att lära sig tycka om, säg, Billie Holiday eller Sarah Vaughan.

Det låter cyniskt, eller hur? Det är det också. Till exempel upptäckte skivbolagen att dessa nätt paketerade så kallade "nouveaux singers" passade alla romantiska hemmafruar som hand i handske - varpå man omedelbart började marknadsföra sig i teveshower som sändes dagtid.

"Romantiska hemmanfruar", minsann. Musik som främst tycks konsumeras av kvinnor blir ofta automatiskt reducerad till en "skivbolagsprodukt" (och lyssnarna till värnlösa offer för kommersiell manipulation), medan ingen tycks uppmärksamma att den "riktiga jazz" som Nicholson/Cornell tycks föredra kan vara minst lika medvetet målgruppsanpassad: vem riktar sig ECM:s skivor, om inte till den välbeställda, stilmedvetna, "smakfulla" övre medleklassen? Men Mafred Eichers semi-new age-inspelningar, som Nicholson skattar så högt (Jan Garbarek blåser fjordmelankolisk saxofoni tillsammans med tibetanska munkar på en vindpinad isländsk strand, eller något dylikt nonsens), beskrivs aldrig som "cyniska produkter". Blä. (En idiotsäkert tecken på musikkritisk lättja är när någon använder ord som "produkt" för att avfärda en musikstil eller en artist.)

(The Nation ifrågasätter Nicholsons teser i en annan recension av boken.)

Jenny Westerstrand är skarp, som vanligt: Enda slutsatsen av detta är att de svenskar som reser utomlands från och med nu ges en personlig UD-helikopter hoovrande över deras huvuden, med ständig radiokontakt för eventuella behov av instatser med hemskeppning.

For those complaining about violations of Israeli sovereignty by Hizbullah or Hamas, it may be useful to recall the tens of thousands of Israeli violations of Lebanese sovereignty since the late 60s, the massive air raids of the mid-70s and early 80s, the 1978 and 1982 invasions and occupation of the capital Beirut, the hundreds of thousands of refugees, the 28-year-old buffer zone and proxy force set up in southern Lebanon, the assassinations, car bombs, and massacres, and finally the continuing violations of Lebanese soil, airspace and territorial waters and the detention of Lebanese prisoners even after Israel's withdrawal in 2000. [...] Contrary to what Blair seems to believe, the use of force is unlikely to breed western style-liberalism and moderation. What is at issue here is not democracy but the right to resist Israeli arrogance and be treated on a par with it in every respect, including the use of force. If Israel has the right to "defend itself" then so has everyone else.

Läsvärt av Ahmad Khalidi i The Guardian.

Jag gillar vad Woebot skriver här, om "10 okända Beatleslåtar", och påminns - hör och häpna - om ett gammalt nummer av POP (det med John Lennon på omslaget) som också lyfte fram de tidiga Beatlesskivorna - och just specifikt en låt som "I Should Have Known Better", om jag inte missminner mig, i polemik mot dem som alltid slentrianhyllar Revolver, men glömmer allt som kom före. Woebots uppvärdering av Beatles For Sale är inspirerande - så pass att jag lyssnade igenom skivan igen idag, för första gången på bra länge, och förvånansvärt nog kändes det inte som att beträda söndertrampad mark: tvärtom fanns det mycket att upptäcka på nytt, som "Every Little Thing" (gilllar de lite malplacerat dramatiska pukslagen), "What You're Doing" (underskattad låt), "No Reply" (som snyggt balanserar de trallvänliga, fallande melodislingorna i verserna med den entoniga desperationen i refrängen) och "Kansas City / Hey, Hey, Hey" (en av deras bättre coverversioner). ("Mr Moonlight" brukar rutinmässigt nämnas som en av deras sämsta låtar, men framförandet är så godmodigt parodiskt att kritiken faller platt.)

Woebot skriver väl om Ian MacDonalds Beatlesstudie Revolution in the Head, en bok som även jag har stångats en del med, ömsom frustrerad över hans trånga kultursyn, hans sätt att framhärda i sin naiva-reaktionära syn på 60-talet som alltings höjdpunkt, och den medföljande dövheten inför det värdefulla och vitala i senare utvecklingar (en utvecklingspessimism som bokstavligt talat verkar ha kostat honom livet), ömsom imponerad av hans detaljerade musikanalys som hjälper en att höra det man tidigare inte lagt märke till i en låt. Det är, som Woebot påpekar, en egenskap som är sorgligt frånvarande i mycket (icke-akademisk) musikkritik: insikter i musikens materiella beståndsdelar, vare sig det handlar om harmoni, om rytmik, klangfärg eller produktion, avfärdas alldeles för enkelt som rena teknikaliteter, när de i själva verket kan fördjupa lyssnarens uppskattning och förståelse för musiken. Ian MacDonalds verkliga styrka - alldeles oavsett hans övriga fördomar och tillkortakommanden - låg i att han visade hur sådan kunskap kunde integreras i en musikkritik som också är stilistiskt njutbar, socialt förankrad och emotionellt nyanserad.

Igår kom Jesper Olssons Alfabetets användning: Konkret poesi och poetisk artefaktion i svenskt 1900-tal med posten: den ser onekligen lockande ut och hamnar överst i den ständigt växande "att läsa"-högen. Och snart är semestern slut. [en bris av frisk luft skriver om läsning, men jag håller inte med: böcker ska läsas från pärm till pärm.]

BibliOdyssey!

RIP, Syd Barrett.

Jag har aldrig läst Pynchon, men ända sedan JV påpekade att Karl-Alfred dyker upp i Mason & Dixon har jag varit sugen:

“That is ‘I am that which I am,’ “ helpfully translates a somehow nautical-looking Indiv. with gigantick Fore-arms, and one Eye ever a-squint from the Smoke of his Pipe.

Får se om jag orkar ta mig an fler mastodontböcker i sommar. Hittills har min semesterläsning bestått av Stieg Larssons Män som hatar kvinnor (min årliga deckare), Erik Beckmans Inlandsbanan, Anders Björnssons Midvinterblot och - för tillfället - Gerard DeGroots Bomben - Ett liv.

Motvikten till ordbehandlarnas allt större visuella komplexitet heter Dark Room, ett skönt retro-program (shareware) som inte erbjuder annat än gröna bokstäver mot svart bakgrund. Rätt rofyllt, på något sätt.

Charles Olsons fotografier (inkl Robert Creeley som gosar med gäss).

Neatness doesn't count after all: om värdet av ett ostädat skrivbord.

Svensken på Cabaret Voltaire: DN skriver om Viking Eggeling. Hans diagonala symfoni finns givetvis på Youtube.

Eggeling set the line in motion. His films are like warped Emile Cohl cartoons that have gone beyond figuration, lines twisting and turning, forming spirals, musicless because the movement of the shapes is in itself a visual symphony and need no accomapniement. These spirals hold the centre of the screen, and the film frame seems like the space of a concert hall. A master shape and its variations are traces onto paper or tin foil, or painted on thin sheets of rubber, and animated under the camera by slicing away minute strips and shooting in stop-motion a single frame after each slicing. As in music, modelling from nature was to be excluded. Eggeling devised what he called a Generalbass der Maelerei, a "thorough bass of painting". Since polarity reconciled Analogy with Antithesis, polarity was conceived as its unifying principle. The likeness and unlikeness of component parts of any artwork need to be displayed for the whole work to figure a unity. If the work is incomplete, its identity is destroyed. The shapes shift position, light intensity, proportions, at varying speeds, all transpiring in strict regulated sequence. Dominants alternate. With the elaboration of one motif, in rhythmic counter-movement, another dwindles.

(Esther Leslie, Hollywood Flatlands, s 54)

Med en serie manipulerade, fantasieggande bilder presenterar Oscar Guzmán sin "imaginära stad" The City of Galvez. Stilfullt. Känslan är inte helt olik den i gamla cd-rom-spel som Myst: främmande och märkligt livlösa miljöer, understödda av stämningsfull musik. Fast här slipper man det krystade problemlösande som hörde datorspelen till och kan koncenterera sig på att insupa atmosfären. (Via Things, som har lite intressant att säga om internet och fiktiva platser.)

Möjligen ger quai Branly en vink om hur framtidens museer kommer att utvecklas även om en hel del i dess pedagogiska upplägg redan blivit allmängods: öppna arkiv synliga för alla, en informell och flexibel nations- och genreindelning och ett friare sätt att visa och berätta om de enskilda föremålen. Kult- och konst­objekt på en gång lekfullt och stramt, befriande för betraktaren och fritt från tunga konst­diskussioner. Artikel i DN om nya Musée du quai Branly i Paris; i New York Times är Michael Kimmelman inte lika entusiastisk: At Quai Branly, half the time it was impossible for me to find out what an object was. Some of the labels weren't finished yet, but the ones there were hard to find, obscure or comically vague. The Asian displays are "based on geographical and cultural sequences," one label said, whatever that meant.

Terracotta figurine showing a corpulent male wearing a transparent dress sitting in a chariot, legs splayed and arms clutching the sides. The subject has waves of hair falling from a central parting. (Från Petrie Museum of Egyptian Archeology.)

Svenska Dagbladet om den förestående utbyggnaden av Stockholms stadsbibliotek och biblioteksarkitekturens förändringar. Här några bilder från när Västerås stadsbibliotek var nytt för 50 år sedan:









(Från Landsbiblioteket Västerås, 1958)