Johannes Cornell skriver i DN om Stuart Nicholsons senaste bok Is jazz dead? (Or has it moved to a new adress) (Nicholson är för övrigt inte amerikan, som Cornell tror, utan britt); här finns några relevanta, om än inte direkt revolutionerande, reflektioner kring jazz som en global, snarare än specifikt (afro-)amerikansk konstform, men detta irriterar mig något väldigt:

Fast skivbolagen stod förstås inte rådvilla längre än det tog dem att hitta nästa guldkalv. Det skulle bli Norah Jones, Diana Krall, Jamie Cullum, Katie Melua och en massa andra sångare och sångerskor som ett liknande sätt förenar rollen som singer/songwriter med mer eller mindre jazz. Nicholson konstaterar att mycket av den här ännu rådande trenden motsvarar vad Eric [sic] Satie kallade "möbelmusik", det vill säga musik som är i bakgrunden och fyller ut sociala tomrum.

Men skivköparen, hävdar han vidare, tycker sig få lite klass om hon lyssnar på jazz. Att det sedan inte riktigt är jazz utan mest easy listening och pop kommer som en diskret liten bonus; då behöver man ju inte göra sig besväret att lära sig tycka om, säg, Billie Holiday eller Sarah Vaughan.

Det låter cyniskt, eller hur? Det är det också. Till exempel upptäckte skivbolagen att dessa nätt paketerade så kallade "nouveaux singers" passade alla romantiska hemmafruar som hand i handske - varpå man omedelbart började marknadsföra sig i teveshower som sändes dagtid.

"Romantiska hemmanfruar", minsann. Musik som främst tycks konsumeras av kvinnor blir ofta automatiskt reducerad till en "skivbolagsprodukt" (och lyssnarna till värnlösa offer för kommersiell manipulation), medan ingen tycks uppmärksamma att den "riktiga jazz" som Nicholson/Cornell tycks föredra kan vara minst lika medvetet målgruppsanpassad: vem riktar sig ECM:s skivor, om inte till den välbeställda, stilmedvetna, "smakfulla" övre medleklassen? Men Mafred Eichers semi-new age-inspelningar, som Nicholson skattar så högt (Jan Garbarek blåser fjordmelankolisk saxofoni tillsammans med tibetanska munkar på en vindpinad isländsk strand, eller något dylikt nonsens), beskrivs aldrig som "cyniska produkter". Blä. (En idiotsäkert tecken på musikkritisk lättja är när någon använder ord som "produkt" för att avfärda en musikstil eller en artist.)

(The Nation ifrågasätter Nicholsons teser i en annan recension av boken.)