Jag gillar vad Woebot skriver här, om "10 okända Beatleslåtar", och påminns - hör och häpna - om ett gammalt nummer av POP (det med John Lennon på omslaget) som också lyfte fram de tidiga Beatlesskivorna - och just specifikt en låt som "I Should Have Known Better", om jag inte missminner mig, i polemik mot dem som alltid slentrianhyllar Revolver, men glömmer allt som kom före. Woebots uppvärdering av Beatles For Sale är inspirerande - så pass att jag lyssnade igenom skivan igen idag, för första gången på bra länge, och förvånansvärt nog kändes det inte som att beträda söndertrampad mark: tvärtom fanns det mycket att upptäcka på nytt, som "Every Little Thing" (gilllar de lite malplacerat dramatiska pukslagen), "What You're Doing" (underskattad låt), "No Reply" (som snyggt balanserar de trallvänliga, fallande melodislingorna i verserna med den entoniga desperationen i refrängen) och "Kansas City / Hey, Hey, Hey" (en av deras bättre coverversioner). ("Mr Moonlight" brukar rutinmässigt nämnas som en av deras sämsta låtar, men framförandet är så godmodigt parodiskt att kritiken faller platt.)

Woebot skriver väl om Ian MacDonalds Beatlesstudie Revolution in the Head, en bok som även jag har stångats en del med, ömsom frustrerad över hans trånga kultursyn, hans sätt att framhärda i sin naiva-reaktionära syn på 60-talet som alltings höjdpunkt, och den medföljande dövheten inför det värdefulla och vitala i senare utvecklingar (en utvecklingspessimism som bokstavligt talat verkar ha kostat honom livet), ömsom imponerad av hans detaljerade musikanalys som hjälper en att höra det man tidigare inte lagt märke till i en låt. Det är, som Woebot påpekar, en egenskap som är sorgligt frånvarande i mycket (icke-akademisk) musikkritik: insikter i musikens materiella beståndsdelar, vare sig det handlar om harmoni, om rytmik, klangfärg eller produktion, avfärdas alldeles för enkelt som rena teknikaliteter, när de i själva verket kan fördjupa lyssnarens uppskattning och förståelse för musiken. Ian MacDonalds verkliga styrka - alldeles oavsett hans övriga fördomar och tillkortakommanden - låg i att han visade hur sådan kunskap kunde integreras i en musikkritik som också är stilistiskt njutbar, socialt förankrad och emotionellt nyanserad.