torsdag, mars 23, 2006

Culture Industry skriver om ADORNO & SÖTA SMÅ DJUR! (Semi-relaterat: Rossetti family wombat work.)

söndag, mars 19, 2006

Avsky gärna dålig musik men förakta den inte. Eftersom man spelar och sjunger den mycket oftare och mera lidelsefullt än den goda, har den så småningom fyllts med människors drömmar och tårar. Därför bör ni vörda den. Dess plats, som är obefintlig i Konstens historia, är kolossal i samhällets känslomässiga historia. Respekten för, jag säger inte kärleken till, den dåliga musiken är inte bara ett uttryck för vad man skulle kunna kalla den goda smakens välvilja eller skepticism, utan innebär även en medvetenhet om musikens viktiga sociala roll. Hur många melodier, som är av intet värde i en konstnärs ögon, tillhör inte de utvalda förtrogna för massan av romantiska och förälskade ungdomar. Så många notblad med "örhängen" som var kväll darrande vänds av med rätta berömda händer och väts av tårar från världens vackraste ögon, vars melankoliska och vällustiga tribut skulle väcka avund hos den renaste mästare - sinnrika och inspirerade förtrogna, som förädlar sorgen och förhärligar drömmen och i utbyte mot den glödande hemlighet som anförtros dem skänker en berusande illusion av skönhet. Liksom pöbeln, borgerskapet, armén och adeln har samma brevärare, överbringare av sorg eller lycka, så har de samma osynliga budbärare i kärleksaffärer, samma älskade biktfäder. Det är de dåliga komponisterna. Den där tråkiga ritornellen, som varje välskapt och väluppfostrat öra genast vägrar lyssna på, har mottagit tusentals skälars skatter, bevakar tusentals livs hemligheter, liv för vilka den varit den levande inspirationen, den alltid tillgängliga trösten, alltid halvöppen på pianots notställ, det drömska behaget och idealet. Det där arpeggiot, det där da capot, har fått paradisets harmonier eller den åtråddas egen röst att vibrera i mången älskares eller drömmares själ. Ett häfte med dåliga romanser, utslitet efter alltför flitigt bruk, bör tala till våra känslor som en kyrkogård eller en by. Vad spelar det för roll att husen saknar stil och att gravstenarna döljs under smaklösa inskrifter och utsmyckningar? Den vars fantasi är förstående eller respektfull nog att tillfälligt tysta ned sitt estetiska förakt, kan skönja hur det ur detta stoft höjer sig en flock av själar, som i näbben bär den ännu gröna dröm som fick dem att ana den andra världen och glädjas eller gråta i denna.
Marcel Proust, "Lovtal till den dåliga musiken". (Ur Ord & Bild, 2/93)

lördag, mars 18, 2006

Göran Printz-Påhlsons kommentar om Lars Gustafsson var möjligen något mer nyanserad än vad jag mindes:
Vad [Anders] Olsson inte tar hänsyn till är att det inte alltid är de "stora" poeterna som är de mest inflytelserika eller imiterade eller - vilket är en separat fråga men lika viktig - vars inflytande är nyttigt eller assimilerbart. Ingen kan väl beskriva Lars Gustafssons stelbenta germanismer och okänsliga rytmik som "stor" eller ens "god" poesi i vedertagen mening; ändå har hans poetiska stil och motivval varit mycket inflytelserika och inte enbart av ondo.
När jag var prins utav Arkadien, s 129.

torsdag, mars 16, 2006

2nd Generation: en märkligt attraktiv Flickr-samling med antikvariskt RAF-tema.
Att intervjua Lars Gustafsson i måndags var nog veckans höjdpunkt. Inte bara för den exotiska miljöns skull - Herr Gustafsson lät meddela att han bara kunde tänka sig att träffas på herrklubben Sällskapet (där det råder strikta klädkoder och kvinnoförbud före klockan 15) - utan också för att han visade sig vara på gott humör och gav en bra intervju. (Jag skulle länka till den, om tidningen haft vett att publicera den på sin webbsida.)

Gustafsson är min pappas favoritförfattare, så jag är i någon mening uppvuxen med honom. Pappa har alla böckerna, och då menar jag alla, inklusive de mer obskyra, som The Public Dialogue in Sweden, debuten Vägvila och Nio brev om romanen (med Lars Bäckström). Själv har jag tyckt om Yllet och haft utbyte av hans essäistik, men alltid hållit LG på distans: lärdomspråleriet och självgodheten har avskräckt. Det blev inte bättre när han för sex år sedan stämplade en misshaglig recension i VLT som antisemitisk, med argumentet att recensenten benämnt hans tro "mosaisk". Nu hade recensenten över huvud taget inte använt ordet, men det hindrade inte LG från att upprepa anklagelsen flera gånger, bland annat i efterordet till Manifests nyutgåva av Den onödiga samtiden, där recensenten bland annat kallades för en "motbjudande galning".

Av denna excentriska oresonlighet syntes inga spår när vi träffades på Sällskapet. Jag hade dagen före läst hans senaste diktsamling, En tid i Xanadu, och förvånats över med vilken lätthet och suggestionskraft han skriva lyrik, om han bara vill. Göran Printz-Påhlson skrev en gång något elakt om Gustafssons "stelbenta germanismer", och det stämmer i någon mån på lärdomsdikterna, men stelbentheten försvinner ju närmare den västmanländska hembygden han kommer.

tisdag, mars 07, 2006

måndag, mars 06, 2006

One of the weird things I realized after I finished the book was that punk's year-zero effect made people forget what came right before. We write off the '70s as a waste, and then say punk broke from tradition to embrace funk and disco. But only two years earlier, the Rolling Stones did funk and disco records; Eric Clapton did a Bob Marley cover; the Eagles played with pseudo-reggae rhythms; Robert Palmer played with the Meters. The cultural myopia of the year-zero story benefited the post-punk bands because it made people forget everything. At the time it did seem radical that PiL did disco and Gang of Four did funk, but that was partly an illusion.
Intervju med Simon Reynolds i Seattle Weekly. Jag har kommit lite drygt halvvägs igenom hans postpunkhistorik Rip It Up and Start Again, och visst är det ett värdefullt bidrag till musikhistorien, men med tanke på den vitala period den föresatt sig att skildra finner jag den märkligt andefattig, nedtyngd av den traditionella rockjournalistikens närsynta besatthet av speltillfällen, bandsammansättningar och musikaliska influenser. Här finns intressanta anekdoter - som Scritti Polittis estetiska käbbel med Steve Beresford och LMC (Green Gartside gjorde, kuriöst nog, anspråk på att representera FOLKETS MUSIK) - men de går för det mesta förlorade i den torra, detaljrika prosan. Om Reynolds hade lyckats införliva något av den insikt han uttrycker i Seattle Weekly-intervjun - och samtidigt förmått lätta på objektivitetskravet och släppa in sig själv något mer - hade boken blivit intressantare. (Det återstår ju förstås att se om intrycket är detsamma när jag väl läst klart ...)

lördag, mars 04, 2006

Jag läser i DN - tyvärr verkar inte artikeln finnas på nätet - att poeten Lars Bäckström har avlidit. En tråkig nyhet. Hans poesi har jag aldrig närmare bekantat mig med, men jag har haft stort utbyte av hans litteraturkritik. Vem annan i Sverige kunde skriva inkännande om exempelvis William Carlos Williams? Essäsamligen Vad är poesi? - en mer anspråkslös bok än vad titeln ger sken av - innehåller bland annat en insiktsfull text och personligt hållen text om T S Eliot, en rolig kritik av Lars Gustafsson, samt några översatta utdrag ur Williams Paterson, som får mig att önska att han tagit sig tid att tolka hela verket till svenska:
[...] - Säg så, inga tankar utom i ting -
inget utom tomma
ansikten på hus och cylindriska träd
som böjts och grenats förutbestämt och tillfälligt -
kluvits, fårats, veckats, stänkts och fläckats -
hemligt - in i ljusets kropp!

Höger uppifrån än tornspirorna, högre
upp t.o.m än kontorsskraporna, från fuktig mark
som man har låtit bli en bädd åt död grå gränska,
svart sumak, visset ogräs,
dy och snår nerskräpade av döda löv -
kommer floden strömmande in över staden
för att krossas över klyftans rand
där fradga och regnbågsdimmor återkastas - [...]

fredag, mars 03, 2006

Underbart: den tyske fotografen Harald Finsters Industrial Photography Archive, omfattande, med en särskild, svårbeskrivlig skönhet. (Via Mick Hartley, som också tipsar om Industriekultur-Fotografie.)

Vintage Sierra väcker minnen till liv och omsluter mig i varm nostalgi. Sierras grafiska äventyrsspel, som hade sin storhetstid på 1980- och 90-talen, var sällan särskilt väl konstruerade; spelkonstruktören Roberta Williams, i synnerhet, var förtjust att lägga in partier där man var tvungen att manövrera sin karaktärer ned för en brant trappa eller ett berg med piltangenterna: ett enda felsteg och du var död. (Detta parodierades i något av Lucasfilms Monkey Island-spel.) Ändå fanns det något särskilt med Sierraspelen, ett stämningsläge som gjorde att jag gärna återvände till dem, trots att de ofta var mer än lovligt frustrerande: favoriterna var Conquest of Camelot, Hero's Quest och de tre första Leisure Suit Larry-spelen.

[Utvikning: Larry-serien marknadsfördes som vuxen och vågad, men spelen var i själva verket tämligen oskyldiga, åtminstone i början: det andra spelet innehåller exempelvis inget sex alls, däremot ett antal fullkomligt idiotiska och ologiska problem. Vid ett tillfälle sitter Larry på ett flygplan. Lämnar han inte planet i tid, sprängs det i luften av terrorister (du dör och måste starta om). Äter han flygplansmaten så kvävs han (du dör och måste starta om). Vad han istället ska göra - givetvis - är att leta i flygplansmaten, upptäcka den hårnål som där gömmer sig och så dyrka upp en nödutgång som finns längs en av flygplansväggarna men som INTE SYNS PÅ SKÄRMEN och sedan hoppa ut, förutsatt att man tagit med sig en fallskärm (annars dör du och måste starta om). Då landar Larry på en söderhavsö, men för att kunna komma vidare från den första scenen där måste han ta sig över en klyfta. Detta ska han göra genom att ta en spypåse - som han givetvis stoppade på sig på planet - fylla den med någon sorts hårmedel - som han givetvis köpte på flygplatsen - skaka om, och sedan kasta ned i klyftan, som då exploderar (??), vilket gör att Larry kan gå vidare (??!).]

Det Sierraspel som verkade mest lockande på mig (jag var kanske 13-14 år) var ett jag inte kunde få: Time Zone från 1981, sedan länge utgånget då jag började intressera mig för det. Time Zone marknadsfördes som det MEST OMFATTANDE ÄVENTYRSSPELET NÅGONSIN: det kom på sex floppydisketter, innehöll 1500 olika rum att utforska och sades ta ETT ÅR att spela igenom. Jag skrev till Sierra - med vanlig post - och frågade om det fortfarande fanns att köpa, men förgäves. Det gavs ut för Apple II, och släpptes aldrig i några andra format.

Spelföretaget Sierra finns kvar, men med nya ägare och utan några band till det förflutna. De senare Larryspelen är kanske lättare att lösa, men är i gengäld fullkomligt charmlösa i sin plumpa, gubbsjuka serietidningssexism. [Noter till den käcka temamelodin finns här.]

torsdag, mars 02, 2006


Jag vill ha: Kino Video har släppt Avant-garde: Experimental Cinema of the 1920s and 30s, en dubbel-DVD med kortfilmer av bland andra Man Ray, Hans Richter, Marchel Duchamp, Fernand Leger, Viking Eggeling och - hör och häpna - Orson Welles (hans debut: den åtta minuter långa The Hearts of Age från 1934), och från Anthology Film Archives kommer DVD-boxen Unseen Cinema: Early American Avant-Garde Film 1894-1941, med så mycket som 155 kortfilmer, inklusive Légers Ballet Mécanique - för första gången tillsammans med George Antheils musik. Chronicle of Higher Education skriver om hur DVD-mediet tillgängliggör tidigare svåråtkomlig avantgardefilm.
Kulturarvsbrott i krigstid: TimesOnline skriver om boken The Destruction of Memory: Architecture at War:
Architectural destruction is like a drug. It’s addictive. It’s instant proof of change, of authority. That’s why it is so popular. And that’s why it can become so rabid. Carthage was not only destroyed by the Romans: its site was scattered with salt to make sure that nothing ever rose again. It’s as if in the pursuit of blood and soil we have to burrow deep to the earth’s core to fulfill a literally fundamentalist belief in the genius loci.

Börja dagen med Philemon Wehbe och Hamburger: en särdeles medryckande libanesisk 60-talskuriositet, som UbuWeb har grävt fram.

onsdag, mars 01, 2006

Nog är den charmig, WSJ:s ålderdomliga rubriksättning:
Wall Street Journal - March 1, 2006

Idle Hands
Detroit's Symbol of Dysfunction:
Paying Employees Not to Work
Cost Tops $1.4 Billion a Year
As Layoffs Fill 'Jobs Bank';
A Dismal Facility in Flint
Mr. Mellon Takes a Long Nap

By JEFFREY MCCRACKEN [...]
CLUTTER vs MINIMALISM: denna parodi är tänkt att hylla stilrena Apple och håna vulgära Microsoft, men precis som JV, som skickade mig länken, tycker jag att filmen har rent motsatt effekt: omdesignen blir bättre än originalet!
Sakernas tillstånd har tipsat om poeten Johannes Heldén (aktuell på OEI Editör), och nu finner jag att han har en snygg och genomarbetad hemsida: fler sådana för svenska samtidspoeter vore trevligt.
Song Tapper är ett fiffigt litet verktyg som försöker identifiera låtar om du knackar rytmen med mellanslagstangenten: jag provade med "Barbie Girl", och den träffade rätt med en gång. [UPDATE: Jag har också fått den att identifiera "Popcorn", "Material Girl" och "Star-Spangled Banner", men inte "Autumn Leaves", detta trots att det borde vara den låt som ligger närmast det kostymklädda jazzlejon som fungerar som sidans omslagspojke.]
Hurra ny remixar på Krazy Fiesta. (Gamla favoriter: Tanzen-Ghetto och Jenny Get No Enemy.)
Jag får långtifrån lika mycket spam som för några år sedan, men idag damp det ned ett verkligt poetiskt mästerstycke:
disparate ! flintlock the crabapple a butternut ! coeditor a leucine ! q not baseball or abysmal may certiorari try cuckoo not astatine ! demoniac but protozoa some we , erotica not did see newell not business ! ct on blackwell may btu some terrible may quote see a windsor and quarrelsome it, jules try balfour but
Så fort Magnus Linton går från att skriva reportage till små politisk-filosofiska samtidsfunderingar förvandlas han från en engagerad och engagerande journalist till en svamlande tönt. Ta denna samling osorterade floskler, uppblandade med en gnutta insikt, från senaste Arena, till exempel. Ett utdrag:
De som stolt säger ”jag dansar inte” är samma folk som förr tyckte det var charmigt att inte kunna mejla eller sms:a. Jag menar givetvis inte att alla måste skaffa rytm, bara att de som stoltserar med okunskapen ska veta hur självförtroendet byggts och att de surfar i patriarkala fettlager. Samt att tiden är räknad. För medan auktoritära framtidsfobiker gråter över att deras barn ser på Småstjärnorna i stället för Vi i femman håller ipodkulturen på att musikalisera kalla samhällen på ett sätt som gör att den som om några år inte dansar kommer framstå som lika upplyst som den som inte talar engelska. Det är ingen problemfri utveckling, men leder på en punkt till en progressiv transformering av makt; den förstör vår mest premierade sociala norm – att ha kontroll – lika raskt som den uppvärderar vår mest bestraffade: att tappa kontroll.
(Vad betyder "surfar i patriarkala fettlager"?) Jenny Westerstrand gör processen kort med Lintons resonemang om kontroll och icke-kontroll.

(Appropå denne Per Landin så läser jag hans Jag heter Per Landin - är detta den fånigaste titeln på en essäsamling någonsin? Han är hur som helst allt han anklagas för att vara. Han kan skriva intressant om Tyskland, när han inte är för upptagen med att predika eviga värden eller inskärpa blodsbandens betydelse eller något annat lika ljusskyggt - å andra sidan har det ju alltid funnits plats för underhållande, intellektuella crackpots i min bokhylla.)