måndag, maj 28, 2007

söndag, maj 27, 2007

Ur Modernistas höstkatalog:
Andres Lokko Andres Lokko 1989–1998
& Andres Lokko 1999–2007
I två inbundna volymer på sjuhundra sidor vardera
samlar Modernista ett urval av Andres Lokkos texter
1989 till 2007 ...
Herregud, så groteskt. Hur många andra svenska författare eller skribenter har fått sin tidningsproduktion sammanställd på detta vis? (Som jämförelse kan väl nämnas att den posthuma antologin Gunnar Ekelöf - Kritiker i BLM stannade på 597 sidor.) Vad är nästa steg - Jan-Olov Anderssons tv-krönikor, 1979-2007, i tolv volymer?

lördag, maj 26, 2007

(Fortsättning från tidigare inlägg.)


Adrian Stokes (1902-1972) var urtypen för den privilegierade brittiske finsmakaren, Oxford-utbildad, och med en rik börsmäklare till far som sponsrade sonens bildningsresor genom Europa. Till Tempio Malatestiano kom han, 23 år gammal, inspirerad av Pounds Malatesta-Cantos, och uppmuntrad av sin aristokratiske mentor och älskare Osbert Sitwell. I Stones of Rimini, publicerad 1934, skildras Tempio Malatestiano som något närmast mystiskt och överdådigt, laddat med symboler och sexuell ambivalens: här – i Agostinos reliefer – väcks stenen till liv, här återuppstår antikens gudar, här får Medelhavskulturen sitt förnämsta uttryck: denna byggnad framställs av Stokes som så magnifik, så märkvärdig att det är lätt att misstänka att han gör sig till något. (Stålsätter man sig bara mot de värsta hyperbolerna är boken i många stycken njutbar – och kapitlet om geologi är superbt.)



Även om Stokes delade Pounds gränslösa fascination för Tempio Malatestiano, var den senare relativt njugg i sin recension av The Stones of Rimini i Eliots tidskrift The Criterion: han kunde sträcka sig till att Stokes var ”not merely another follower of Walter Pater”, men inte mycket längre. Kanske var Stokes för mycket av en London-estet för Pounds smak, en representant för den kultur som så brutalt förhånats i vorticistsernas manifest tio år tidigare.

”Brottsligt överdåd, gudlöshet, krigisk duglighet och hög bildning har sällan varit så förenade i en person”, skrev 1800-talets store renässanshistoriker Jacob Burckhardt i sin Renässanskulturen i Italien (1860). Hos Burckhardt träder Malatesta fram som en fascinerande dubbelnatur: å ena sidan en ”förbrytare”, ett ”vidunder” och en ”fräck hedning”, å andra sidan en man med förfinad smak som höll sig med ett hov av filologer och hade ett ”behov av bildning och lärt umgänge”. Med en sådan blandning av utvecklad sensibilitet och krigisk hänsynslöshet blir Malatesta ett typexempel på det Burckhardt kallar ”personligheters fullkomning”: en ny människotyp, unik för renässansen. Som Lawrence Rainey har visat var det in i denna tradition som Pound skrev sina Malatesta-Cantos. Just dubbelheten i Sigismondo Malatestas natur – spänningen mellan det konstruktiva och det destruktiva - var en utgångspunkt i arbetet. Som Pound formulerade det i ett brev: ”I suppose one has to ‘select’. If I find he was TOO bloody quiet and orderly it will ruin the canto. Which needs a certain boisterousness and disorder to contrast with his constructive work.”


Pound var i fascistiskt sinnade kretsar inte ensam om fascination för Sigismondo och renässansens nya människotyp. Den italienska journalisten Antonio Beltramelli hade redan 1912 publicerat en bok om Malatesta, Un tempio d’amore, och när han som övertygad fascist elva år senare skrev sin hyllning till Mussolini kallade han den ”Den nya människan” (L’uomo nuovo) och försökte härleda Mussolinis stamtavla till Sigismondo Malatesta, ”krigaren” med en ”poets hjärta”. Tillsammans med Filippo Marinetti – futuristen – och fyra hundra andra italienska intellektuella skrev Beltramelli 1925 under ett ”Manifesto degli intelletuali del fascismo” (”Manifest för fascistiska intellektuella”), initierat av filosofen Giovanni Gentile med syftet att presentera fascismen som både en revolutionär och traditionsbunden rörelse, djupt rotad i den italienska folksjälen och med hela den italienska historiens tyngd vilande på sina axlar.

Pound tog starka intryck av Beltramellis bok, och när han 1932 i ett brev försvarade fascismen var identifikationen mellan Malatesta och Mussolini fullständig: ”Don’t knock Mussolini, at least not until you have weighed up the obstacles and necessities of the time. He will end with Sigismondo and the men of order, not with the pus-sacks and destroyers.”


Men det fängslande i Pounds Malatesta-Cantos ligger inte i att de ger uttryck åt någon evig ”ordning”, utan att denna ordning ständigt saboteras, visar sig illusorisk, omöjlig att upprätthålla. Att läsa dessa Cantos är inte att ledas genom en välordnad historisk utställning, det är att kastas mellan kontrasterande fragment, motsägelsefulla röster, skilda uttryckssätt: klassicismen ger vika för kaos. Det skulle dröja fram till slutet av Canots innan Pound erkände detta: "Though my errors and wrecks lie about me. / And I am not a demigod, / I cannot make it cohere." Pound må ha sett det som ett misslyckande, men det är just genom att de inte håller ihop, inte inordnar sig i någon prydlig enhet, som Cantos finner poesin sin styrka och sin attraktionskraft.

tisdag, maj 22, 2007

1922 utarbetade Ezra Pound en avancerad plan för att frigöra T S Eliot från löneslaveriets bojor. Eliot framhärdade sina arbetsdagar som tjänsteman på Lloyds Bank i London – något som Pound betraktade som ”[t]he greatest waste in ang-sax letters at the moment”. Eliot behövde ”fullständig frihet” att ägna sig åt sitt skrivande. Så Pound kläckte idén om ”Bel Esprit”, en mecenatfond till vilken 30 person skulle övertygas att donera 10 pund årligen, så länge Eliot kunde tänkas behöva det. Pounds planer stannade inte vid Eliot: när denne befriats, var det New Jersey-läkaren William Carlos Williams tur. Varken Eliot eller Williams visade något större intresse för planerna, men Pounds entusiasm var okuvlig: ”It doesn’t stop with Eliot. he is merely the first. Got to be one star case … IT is the restart of civilization.”


Att en konstnär inte skulle behöva befatta sig med det vanliga arbetslivets trivialiteter var för Pound en självklarhet (Arnold Bennett, som vägrade stödja Bel Esprit-initiativet, intog en motsatt position: ”According to my gospel, the first duty of a man is to earn his living; he must be an artist afterwards.”). Det är därför föga förvånande att frågan om mecenatskapet dyker upp som ett centralt tema i den del av Cantos som Pound skrev vid samma tid. I maj 1922 när han turistade i Italien såg han för första gången San Francesco-kyrkan i Rimini, en i övrigt anspråkslös liten stad, sedermera känd som Fellinis födelseort och skådeplatsen för hans självbiografiska Amacord, vid den Adriatiska kusten, strax söder om Ravenna.


Ursprungligen var det en gotisk franciskanerkyrka. Men den restaurerades och rekonstruerades på 1400-talet av fursten av Rimini, kondottiären Sigismondo Malatesta, och är därför mer känd under namnet Tempio Malatestiano. Sigismondo Malatesta (1417-1468) var en stor mecenat – och växte snabbt till en av Pounds hjältar, en handlingens man, som beställde förstklassig konst av levande konstnärer. En planerad Canto växte till ett block på fyra (Cantos VIII-XI), och Tempio Malatestiano skulle bli en återkommande referenspunkt genom hela verket: så sent som i Canto LXXX, skriven alldeles efter Andra världskrigets slut då Pound var inspärrad i en bur i ett fångläger utanför Pisa, minns han Agostino di Duccios marmorrelief av Diana och månen:
in the moon the barge ...

with the veil of faint cloud before her
(...) as a leaf borne in the current
pale eyes as without fire

Det som gjorde att Pound hamnade i den där fångburen var hans ställningstagande för Benito Mussolini. För det var inte bara Tempio Malatestiano som Pound fick upp ögonen för när han återigen besökte Rimini 1923; det var också tidpunkten för hans första kontakt med det italienska fascistpartiet – och det tog inte länge förrän han kontaktade Mussolini själv för att försöka övertyga denne att anta ett program för ekonomiskt stöd till de fria konsterna. I det fascistiska Italien som Pound föreställde sig skulle inga poeter i Eliots klass behöva slösa bort sina dagar på bankkontor; i Mussolini såg han Malatesta återfödd, en nystart för civlisationen.

Mecenatskapet dyker upp som tema redan i Canto VIII: här citeras i översättning ur ett brev till bankiren Giovanni di Medici där Sigismondo ger instruktioner för hur målaren Piero della Francesca, Maestro di pentore, ska avlönas:
And for this I mean to make due provision,
So that he can work as he likes,
Or waste his time as he likes (...)
never lacking provision.
Sigismondo Malatesta började som kondottiär redan som trettonåring; hans karriär som frilansade krigare är invecklad, och han befann sig mitt i spelet om makten över vissa nyckelregioner i dåtidens Italien, ett spel mellan krafter som Visconti-familjen i Milano, den konkurrerande kondottiären Francesco Sforza, hertig Alfonso av Aragon och - inte minst - påvedömet, som till slut kom att bli Sigismondo Malatestas mäktigaste fiende. Stora delar av förtjänsterna från sina militära insatser investerade han i det excentriska, självförhärligande projektet Tempio Malatestiano, som kom att bli ett mausoleum för såväl Sigismondo som hans älskarinna och tredje hustru Isotta degli Atti. Han anlitade den store humanisten Leon Battista Alberti för att göra arkitektritningarna - de första någonsin att använda den romerska triumfbågen som strukturelement i en kyrkobyggnad. Piero della Francesca målade en fresk, daterad 1451, där Malatesta knäböjer inför S:t Sigismund, liksom ett porträtt i karaktäristisk profil, upptäckt först på 1930-talet.




När Pound låter Malatesta framträda i dessa fyra Cantos är det som en renässans-variant av Odysseus, en hjälte ständigt ansatt av hinder och svårigheter: den ordning och den skönhet som eftersträvas stjälps ständigt av en kaotisk, krigisk, förrädisk omvärld. Historien berättas, allt annat än linjärt, genom verkliga historiska dokument (Pound läste själv Sigismondos brev i original), återgivna genom en rad olika stilistiska idiom: juridisk formalia, vers, slang, religiös förkunnelse, torr affärsprosa. Cantos är "a poem containing history": den är poesi som vill presentera historiska fakta, snarare än att använda det förflunta som en suggestiv ekokammare.

Precis som Cantos förblev Tempio Malatestiano ofärdigt, det tänkta kupoltaket kom till exempel aldrig på plats. Och precis som med Cantos är det som blev färdigt ett högst personligt mischmasch. "Time is jumbled about in the Tempio", skriver Adrian Stokes i sin estetiska (och esteticerade) studie The Stones of Rimini; konstvetaren Johan Eriksson har i sin avhandling Kondottiärfurstarnas visuella retorik visat hur byggnaden, den kristina ikonografin till trots, i sin struktur följer en nyplatonisitsk filosofi, som illa överensstämde med påvliga dogmer. I en av sarkofagerna som finns insprängda i Tempio Malatestianas fasad ligger kvarlevorna av den nyplatonistiska filosofen Gemistos Plethon (Sigismondo stal hans aska som krigsbyte under en militärkampanj mot ottomanerna). Pound låter honom figurera i inledningen till en annan av sina Pisa-Cantos, Canto LXXXIII:
HUDOR et Pax
Gemisto stemmed all from Neptune
hence the Rimini bas reliefs
Poseidon var för Gemisto den främste av den antika gudarna, och Agostino di Duccios marmorreliefer i Tempio Malatestiano är fyllda av vattenmotiv. Adrian Stokes skriver:
... the Agostino reliefs in the Tempio have the appearance of marble limbs seen in water. From the jointure of so many surfaces as are carved in these reliefs, from the exaggerated perspective by which they are contrived, from the fact that though bas reliefs they suggest forms in the round, we are reminded of those strange elongations of roundness, those pregnant mountings up and fallings away of flatness, those transient foreshortenings that we may see in stones sunk in clear waters, in the marble floors themselves of baths; we experience again the potential and actual shapes of the stone in water, changing its form, glimmering like an apparition with each ripple or variation of light. But whereas we pick the stone out of the tide or tread the bath floor to discover its real shape, Agostino’s form never cease to be potential as well as actual. Yet this suggested potentiality causes no hiatus in the impression they afford. These shapes are definite enough, unequivocal: only they have as well the quality of apparition which, so far from mitigating the singleness of their impact on the eye, makes them the more insistent and even unforgettable. They glow, luminous in the rather dim light of the Tempio. Their vitality abounds. The life, the glow of marble has not elsewhere been dramatized thus.
(The Stones of Rimini, s 97-98)

måndag, maj 21, 2007

Några väl valda ord så här i Polarpris-tider:
As punk was soon to prove, what was wrong with rock was not its noise and populist appeal, but the way marketing deprived it of immediacy, humour and politics. The exploitation of the avant-garde as a musical 'style' meant misconstruing its aims. Having a recognisable star - Robert Wyatt or Carla Bley - sing a song by John Cage effectively cancels its disruption of classical performance logic and converts it into an exercise in sentiment. This was the version of the avant-garde that the Kronos Quartet subsequently brought to market: rather than a culture of debate and experiment which resists passive consumption, the 'avant' becomes a smorgasbord of exotic comfits proffered to well-dressed yuppies.
(B Watson, Derek Bailey and the Story of Free Improvisation, s 132, min emfas)

"Gammalt hederligt skapande"? Och vad är det, exakt? Jesper Högströms tröttsamma klagan över "modernismen" och den "elitiska avantgardismen" (begrepp han givetvis använder utan tillstymmelse till intellektuell precision) är precis så genant som Sakernas tillstånd säger.
Nyligen plockade jag fram musikkritikern Lennart Perssons ett par år gamla Feber 2 - Sånger om kärlek ur bokhyllan, mest för att se vad han skriver om Linda Thompson (Richard & Linda Thompsons I Want to See the Bright Lights Tonight tillhör de skivor jag och Kristiina spelar mest), men jag fortsatte att bläddra och läsa, med en stigande känsla av avsmak. Det är alltså en samlingsvolym med texter om Perssons favoritlåtar (och - än mer - om artisterna bakom, vars liv summeras i prydligt romantiserade anekdoter). Det är också en bok som fyller mig med obehag. Jag hatar "passionerad" musikkritik, jag hatar musikkritiker som "verkligen älskar" musik. Det är så kvävande och begränsande, och låser fast texten i en krampaktigt entusiastisk retorik som blir mindre och mindre trovärdig för varje nytt besjälat utrop om någon obskyr soulsingel hit eller någon tårdrypande countryklassiker dit.

söndag, maj 20, 2007

Här är något för de verkliga Lost-galningarna: en utskriftsvänlig pdf för den som vill paketera egen Dharma-öl. (Den tredje säsongen av Lost har dragits med sjunkande publiksiffror, och den fick onekligen en svag start: de episoder där Kate, Jack och Sawyer var fängslade hos the others gick på tomgång. Men sedan dess har serien återfått såväl spänning som mystik, och avsnittet The Man Behind the Curtain var enastående, både för den efterlängtade inblicken i Dharma-initiativets historia och för det så effektiva samspelet mellan Terry O´Quinn (Locke) och Michael Emerson (Ben). Lost har fått kritik för att vara mer av dataspels-nörderi än verklig dramatik om verkliga människor, men jag tycker att serien har imponerat genom att fördjupa och komplicera rollfigurerna, introducera nya personer och skapa genuint intressanta biroller (vem vill t ex inte veta mer om Richard Alpert?). Nu ser vi - som laddar ned avsnitten i samma takt de visas i USA - fram emot den två timmar långa säsongsavslutningen nästa vecka.)

tisdag, maj 15, 2007

Dagens finaste låt: Swimming Song med Kate & Anna McGarrigle. (Det tog ett tag innan jag insåg att detta är samma melodi som så minnesvärt nynnades i vinjetten till Boktipset.)

måndag, maj 14, 2007

Frågan är vem det är som är efterbliven egentligen. Landet som drar ihop nån poplåt, har lite skoj och sjunger sin sång och sen drar hem? Eller är det det puttelilla landet i norr som skickar ett accepterat, välkänt (i Sverige), tidigare indieband, som sjunger om panikångest, och på allvar tror att det ska gå hem i alla lägen? Och sen ta sig friheten att bli upprörda? Hur bortskämd får man bli?
Så sant.

Själv såg jag inte spektaklet - jag jobbade, vilket i detta fall innebar att jag satt med 30 andra nördar i en restaurangkällare och hörde Oddjob spela småtrevlig studiomusikerjazz - men så här dagarna efter har jag dels glatt mig åt att töntiga The Ark åkte på storstryk, dels upprörts över de svenska kommentatorerna inskränkt nationalchauvinistiska reaktioner på den serbiska segern: att Europas schlagercentrum förskjutits så att Skandinavien hamnat i periferin, det är ett obestridligt paradigmskifte. Leve Östeuropa!

lördag, maj 12, 2007

Aftonbladet tycks ha glömt Lars Gustafsson i sitt "avslöjande" av de "hemliga medlemslistorna" i herrklubben Sällskapet. När jag intervjuade honom för ett år sedan var det här, i lokalen på Arsenalsgatan i Stockholm, som han insisterade på att vi skulle träffas - det var en förutsättning för att intervjun över huvud taget skulle äga rum (Gustafsson hade några år tidigare brutit allt samröre med tidningen efter en - som han grundlöst påstod -"antisemitisk" recension). Jag tillhörde förvisso rätt kön för att bli insläppt, men klädkoden hade jag missuppfattat något: skjorta och slips var inte tillräckligt, jag var tvungen att ha en kavaj. Mannen i dörren tog mig emellertid vänligt och diskret åt sidan och lät mig låna en. Jag vet inte om Sven-Otto Littorin var där - för ett år sedan hade jag nog inte känt igen honom - men jag såg Lasse Berghagen och Henning Sjöström. Och Gustafsson tycktes trivas som fisken i vattnet: kvinnoförbudet var bara skönt, menade han, ty det gjorde att han "slapp distraheras av ständiga skönhetsupplevelser". Håhåjaja.

fredag, maj 11, 2007



Hans Appelqvist, "Tänk att himlens alla stjärnor". Tack till Sondera för detta trevliga musiktips.

Kassett-estetik. Jag har två kassar med kassettband - mestadels omärkta - som jag tagit med mig hem från mina föräldrars hus och som jag borde gå igenom, spara det som är värt att spara, och slänga resten, men det är ett rätt omfattande jobb. Bland annat hittade jag ett band med ljudcollage jag gjorde när jag var i 12-årsåldern: jag gick runt med en liten röd bandspelare och försökte fånga allt som lät; på ett annat band hade jag, av någon anledning, spelat in musiken till Sierra On-Lines Kung Arthur-äventyrsspel Conquest of Camelot: när jag lyssnar igenom bandet med mina vuxna öron tycker jag det mestadels låter som tradiga pastischer på medeltidsmusik, njutbara enbart av nostalgiska skäl, men då, för 15 år sedan eller så, hörde jag något annat, någon sorts eskapistisk grandiositet. Likt många andra tillbringade jag en del tid när jag växte upp med att spela datorspel (Amiga 500, i mitt fall), och den musik som ackompanjerade många av spelen kan fortfarande dyka upp i mitt huvud.

torsdag, maj 10, 2007

Jag kanske skulle ta och läsa den där danska essäsamlingen Kritik av den negativa uppbyggligheten som debatterats så livligt på Aftonbladets kultursida de senaste veckorna. Jag har någon sorts grundläggande sympati för Therese Bohmans ursprungliga ståndpunkt, att det är något lurt med hyllandet av "normöverskridandet": inte för att jag vill inordna konsten i kapitalistiskt status-quo, eller för att jag fördenskull har något till övers för Sanningen och Skönheten, utan för att gränsöverskridandets retorik för det mesta bara är marknadsföringssnack: vem är det egentligen som "utmanas" av dessa formella experiment? Den kritiker som hyllar det förment normbrytande skriver sällan om hur de egna fördomarna eller invanda föreställningarna kommit på skam: det är alltid någon annans förlegade syn på verket/konsten/texten/whatever som ska få sig en omgång. Därför blir sådan kritik nästan alltid ointressant.

Nej, jag är ingen vän av "konstens autonomi", vad nu det skulle vara (jag vet inte hur ni andra har det, men i mitt liv är konsten knappast "autonom": den befinner sig mitt uppe i allt annat, och min upplevelse av den påverkas från alla håll och kanter: en kritik som inte tar hänsyn till detta tycks mig föga relevant). Men jag kan inte annat än sucka när Hanna Hallgren radar upp klyschorna - det är något mycket märkligt med en text som hyllar rätten att "tänka annorlunda" i sådana utnötta termer.

[Något som alltid attraherat mig med den fria improvisationen som konstform är att den både vägrar att marknadsanpassa sig, och att den går bortom den fruktlösa konstnärliga "subversionen": den förhåller sig inte som en simpel negation av en nidbild av den "förtryckande konventionen" - istället skapar den något nytt, ett eget språk, genom att gå tillbaka till själva spelandet som en fysisk, kollektiv handling i nuet - (och detta med full respekt för vissa musikaliska traditioner och praktiker). ]
Läs förresten Erik Bergs alldeles strålande sågning av DN-debatt-utspelet från "Föreningen för upplysning om kommunismen".
"DN:s kulturpris"? Vem bryr sig?

tisdag, maj 01, 2007

Lennie Tristano!
The Pinocchio Theory slår huvudet på spiken ang Zizek:
There is something drearily reactive about always trying to prove that the opposite of what everyone else thinks is really correct. It’s an elitist gesture of trumpeting one’s own independence from the (alleged) common herd; but at the same time, it reveals a morbid dependence upon, or concern with, the very majority opinions that one pretends to scorn. If all you are doing is inverting common opinion, that is the clearest sign possible that you are utterly dependent upon such common opinion: it motivates and governs your every gesture. That is why you need so badly to negate it. Zizek totally depends upon the well-meaning, right-thinking liberal ideology that he sets out to frustrate and contradict at every turn. His own ideas remain parasitic upon those of the postmodern, multicultural consensus that he claims to upset.
Som princip fungerar detta också som en kritik mot det "avantgarderi" som enbart positionerar sig som en negation av det redan existerande: normbrytande, transgression: "[xxx] UTMANAR våra INVANDA FÖRESTÄLLNINGAR om [yyy] ..." - som konstärligt koncept är "subversionen" hopplöst reaktionär, ett självgott parasiterande på det man påstår sig överskrida.