Nyligen plockade jag fram musikkritikern Lennart Perssons ett par år gamla Feber 2 - Sånger om kärlek ur bokhyllan, mest för att se vad han skriver om Linda Thompson (Richard & Linda Thompsons I Want to See the Bright Lights Tonight tillhör de skivor jag och Kristiina spelar mest), men jag fortsatte att bläddra och läsa, med en stigande känsla av avsmak. Det är alltså en samlingsvolym med texter om Perssons favoritlåtar (och - än mer - om artisterna bakom, vars liv summeras i prydligt romantiserade anekdoter). Det är också en bok som fyller mig med obehag. Jag hatar "passionerad" musikkritik, jag hatar musikkritiker som "verkligen älskar" musik. Det är så kvävande och begränsande, och låser fast texten i en krampaktigt entusiastisk retorik som blir mindre och mindre trovärdig för varje nytt besjälat utrop om någon obskyr soulsingel hit eller någon tårdrypande countryklassiker dit.