Frågan är vem det är som är efterbliven egentligen. Landet som drar ihop nån poplåt, har lite skoj och sjunger sin sång och sen drar hem? Eller är det det puttelilla landet i norr som skickar ett accepterat, välkänt (i Sverige), tidigare indieband, som sjunger om panikångest, och på allvar tror att det ska gå hem i alla lägen? Och sen ta sig friheten att bli upprörda? Hur bortskämd får man bli?

Så sant.

Själv såg jag inte spektaklet - jag jobbade, vilket i detta fall innebar att jag satt med 30 andra nördar i en restaurangkällare och hörde Oddjob spela småtrevlig studiomusikerjazz - men så här dagarna efter har jag dels glatt mig åt att töntiga The Ark åkte på storstryk, dels upprörts över de svenska kommentatorerna inskränkt nationalchauvinistiska reaktioner på den serbiska segern: att Europas schlagercentrum förskjutits så att Skandinavien hamnat i periferin, det är ett obestridligt paradigmskifte. Leve Östeuropa!