Jag kanske skulle ta och läsa den där danska essäsamlingen Kritik av den negativa uppbyggligheten som debatterats så livligt på Aftonbladets kultursida de senaste veckorna. Jag har någon sorts grundläggande sympati för Therese Bohmans ursprungliga ståndpunkt, att det är något lurt med hyllandet av "normöverskridandet": inte för att jag vill inordna konsten i kapitalistiskt status-quo, eller för att jag fördenskull har något till övers för Sanningen och Skönheten, utan för att gränsöverskridandets retorik för det mesta bara är marknadsföringssnack: vem är det egentligen som "utmanas" av dessa formella experiment? Den kritiker som hyllar det förment normbrytande skriver sällan om hur de egna fördomarna eller invanda föreställningarna kommit på skam: det är alltid någon annans förlegade syn på verket/konsten/texten/whatever som ska få sig en omgång. Därför blir sådan kritik nästan alltid ointressant.

Nej, jag är ingen vän av "konstens autonomi", vad nu det skulle vara (jag vet inte hur ni andra har det, men i mitt liv är konsten knappast "autonom": den befinner sig mitt uppe i allt annat, och min upplevelse av den påverkas från alla håll och kanter: en kritik som inte tar hänsyn till detta tycks mig föga relevant). Men jag kan inte annat än sucka när Hanna Hallgren radar upp klyschorna - det är något mycket märkligt med en text som hyllar rätten att "tänka annorlunda" i sådana utnötta termer.

[Något som alltid attraherat mig med den fria improvisationen som konstform är att den både vägrar att marknadsanpassa sig, och att den går bortom den fruktlösa konstnärliga "subversionen": den förhåller sig inte som en simpel negation av en nidbild av den "förtryckande konventionen" - istället skapar den något nytt, ett eget språk, genom att gå tillbaka till själva spelandet som en fysisk, kollektiv handling i nuet - (och detta med full respekt för vissa musikaliska traditioner och praktiker). ]