(Fortsättning från tidigare inlägg.)
Adrian Stokes (1902-1972) var urtypen för den privilegierade brittiske finsmakaren, Oxford-utbildad, och med en rik börsmäklare till far som sponsrade sonens bildningsresor genom Europa. Till Tempio Malatestiano kom han, 23 år gammal, inspirerad av Pounds Malatesta-Cantos, och uppmuntrad av sin aristokratiske mentor och älskare Osbert Sitwell. I Stones of Rimini, publicerad 1934, skildras Tempio Malatestiano som något närmast mystiskt och överdådigt, laddat med symboler och sexuell ambivalens: här – i Agostinos reliefer – väcks stenen till liv, här återuppstår antikens gudar, här får Medelhavskulturen sitt förnämsta uttryck: denna byggnad framställs av Stokes som så magnifik, så märkvärdig att det är lätt att misstänka att han gör sig till något. (Stålsätter man sig bara mot de värsta hyperbolerna är boken i många stycken njutbar – och kapitlet om geologi är superbt.)
Även om Stokes delade Pounds gränslösa fascination för Tempio Malatestiano, var den senare relativt njugg i sin recension av The Stones of Rimini i Eliots tidskrift The Criterion: han kunde sträcka sig till att Stokes var ”not merely another follower of Walter Pater”, men inte mycket längre. Kanske var Stokes för mycket av en London-estet för Pounds smak, en representant för den kultur som så brutalt förhånats i vorticistsernas manifest tio år tidigare.
”Brottsligt överdåd, gudlöshet, krigisk duglighet och hög bildning har sällan varit så förenade i en person”, skrev 1800-talets store renässanshistoriker Jacob Burckhardt i sin Renässanskulturen i Italien (1860). Hos Burckhardt träder Malatesta fram som en fascinerande dubbelnatur: å ena sidan en ”förbrytare”, ett ”vidunder” och en ”fräck hedning”, å andra sidan en man med förfinad smak som höll sig med ett hov av filologer och hade ett ”behov av bildning och lärt umgänge”. Med en sådan blandning av utvecklad sensibilitet och krigisk hänsynslöshet blir Malatesta ett typexempel på det Burckhardt kallar ”personligheters fullkomning”: en ny människotyp, unik för renässansen. Som Lawrence Rainey har visat var det in i denna tradition som Pound skrev sina Malatesta-Cantos. Just dubbelheten i Sigismondo Malatestas natur – spänningen mellan det konstruktiva och det destruktiva - var en utgångspunkt i arbetet. Som Pound formulerade det i ett brev: ”I suppose one has to ‘select’. If I find he was TOO bloody quiet and orderly it will ruin the canto. Which needs a certain boisterousness and disorder to contrast with his constructive work.”
Pound var i fascistiskt sinnade kretsar inte ensam om fascination för Sigismondo och renässansens nya människotyp. Den italienska journalisten Antonio Beltramelli hade redan 1912 publicerat en bok om Malatesta, Un tempio d’amore, och när han som övertygad fascist elva år senare skrev sin hyllning till Mussolini kallade han den ”Den nya människan” (L’uomo nuovo) och försökte härleda Mussolinis stamtavla till Sigismondo Malatesta, ”krigaren” med en ”poets hjärta”. Tillsammans med Filippo Marinetti – futuristen – och fyra hundra andra italienska intellektuella skrev Beltramelli 1925 under ett ”Manifesto degli intelletuali del fascismo” (”Manifest för fascistiska intellektuella”), initierat av filosofen Giovanni Gentile med syftet att presentera fascismen som både en revolutionär och traditionsbunden rörelse, djupt rotad i den italienska folksjälen och med hela den italienska historiens tyngd vilande på sina axlar.
Pound tog starka intryck av Beltramellis bok, och när han 1932 i ett brev försvarade fascismen var identifikationen mellan Malatesta och Mussolini fullständig: ”Don’t knock Mussolini, at least not until you have weighed up the obstacles and necessities of the time. He will end with Sigismondo and the men of order, not with the pus-sacks and destroyers.”
Men det fängslande i Pounds Malatesta-Cantos ligger inte i att de ger uttryck åt någon evig ”ordning”, utan att denna ordning ständigt saboteras, visar sig illusorisk, omöjlig att upprätthålla. Att läsa dessa Cantos är inte att ledas genom en välordnad historisk utställning, det är att kastas mellan kontrasterande fragment, motsägelsefulla röster, skilda uttryckssätt: klassicismen ger vika för kaos. Det skulle dröja fram till slutet av Canots innan Pound erkände detta: "Though my errors and wrecks lie about me. / And I am not a demigod, / I cannot make it cohere." Pound må ha sett det som ett misslyckande, men det är just genom att de inte håller ihop, inte inordnar sig i någon prydlig enhet, som Cantos finner poesin sin styrka och sin attraktionskraft.
Adrian Stokes (1902-1972) var urtypen för den privilegierade brittiske finsmakaren, Oxford-utbildad, och med en rik börsmäklare till far som sponsrade sonens bildningsresor genom Europa. Till Tempio Malatestiano kom han, 23 år gammal, inspirerad av Pounds Malatesta-Cantos, och uppmuntrad av sin aristokratiske mentor och älskare Osbert Sitwell. I Stones of Rimini, publicerad 1934, skildras Tempio Malatestiano som något närmast mystiskt och överdådigt, laddat med symboler och sexuell ambivalens: här – i Agostinos reliefer – väcks stenen till liv, här återuppstår antikens gudar, här får Medelhavskulturen sitt förnämsta uttryck: denna byggnad framställs av Stokes som så magnifik, så märkvärdig att det är lätt att misstänka att han gör sig till något. (Stålsätter man sig bara mot de värsta hyperbolerna är boken i många stycken njutbar – och kapitlet om geologi är superbt.)
Även om Stokes delade Pounds gränslösa fascination för Tempio Malatestiano, var den senare relativt njugg i sin recension av The Stones of Rimini i Eliots tidskrift The Criterion: han kunde sträcka sig till att Stokes var ”not merely another follower of Walter Pater”, men inte mycket längre. Kanske var Stokes för mycket av en London-estet för Pounds smak, en representant för den kultur som så brutalt förhånats i vorticistsernas manifest tio år tidigare.
”Brottsligt överdåd, gudlöshet, krigisk duglighet och hög bildning har sällan varit så förenade i en person”, skrev 1800-talets store renässanshistoriker Jacob Burckhardt i sin Renässanskulturen i Italien (1860). Hos Burckhardt träder Malatesta fram som en fascinerande dubbelnatur: å ena sidan en ”förbrytare”, ett ”vidunder” och en ”fräck hedning”, å andra sidan en man med förfinad smak som höll sig med ett hov av filologer och hade ett ”behov av bildning och lärt umgänge”. Med en sådan blandning av utvecklad sensibilitet och krigisk hänsynslöshet blir Malatesta ett typexempel på det Burckhardt kallar ”personligheters fullkomning”: en ny människotyp, unik för renässansen. Som Lawrence Rainey har visat var det in i denna tradition som Pound skrev sina Malatesta-Cantos. Just dubbelheten i Sigismondo Malatestas natur – spänningen mellan det konstruktiva och det destruktiva - var en utgångspunkt i arbetet. Som Pound formulerade det i ett brev: ”I suppose one has to ‘select’. If I find he was TOO bloody quiet and orderly it will ruin the canto. Which needs a certain boisterousness and disorder to contrast with his constructive work.”
Pound var i fascistiskt sinnade kretsar inte ensam om fascination för Sigismondo och renässansens nya människotyp. Den italienska journalisten Antonio Beltramelli hade redan 1912 publicerat en bok om Malatesta, Un tempio d’amore, och när han som övertygad fascist elva år senare skrev sin hyllning till Mussolini kallade han den ”Den nya människan” (L’uomo nuovo) och försökte härleda Mussolinis stamtavla till Sigismondo Malatesta, ”krigaren” med en ”poets hjärta”. Tillsammans med Filippo Marinetti – futuristen – och fyra hundra andra italienska intellektuella skrev Beltramelli 1925 under ett ”Manifesto degli intelletuali del fascismo” (”Manifest för fascistiska intellektuella”), initierat av filosofen Giovanni Gentile med syftet att presentera fascismen som både en revolutionär och traditionsbunden rörelse, djupt rotad i den italienska folksjälen och med hela den italienska historiens tyngd vilande på sina axlar.
Pound tog starka intryck av Beltramellis bok, och när han 1932 i ett brev försvarade fascismen var identifikationen mellan Malatesta och Mussolini fullständig: ”Don’t knock Mussolini, at least not until you have weighed up the obstacles and necessities of the time. He will end with Sigismondo and the men of order, not with the pus-sacks and destroyers.”
Men det fängslande i Pounds Malatesta-Cantos ligger inte i att de ger uttryck åt någon evig ”ordning”, utan att denna ordning ständigt saboteras, visar sig illusorisk, omöjlig att upprätthålla. Att läsa dessa Cantos är inte att ledas genom en välordnad historisk utställning, det är att kastas mellan kontrasterande fragment, motsägelsefulla röster, skilda uttryckssätt: klassicismen ger vika för kaos. Det skulle dröja fram till slutet av Canots innan Pound erkände detta: "Though my errors and wrecks lie about me. / And I am not a demigod, / I cannot make it cohere." Pound må ha sett det som ett misslyckande, men det är just genom att de inte håller ihop, inte inordnar sig i någon prydlig enhet, som Cantos finner poesin sin styrka och sin attraktionskraft.
0 Comments:
Skicka en kommentar
<< Home