Med sitt iögonfallande chockrosa omslag var tidskriften "BLAST" - första numret 1914, andra och sista 1915 - tänkt som en attack på allt som var medelklassigt, dilettantiskt, tamt och esteticerande inom det brittiska kulturlivet. Som motgift lanserades en ny "rörelse": vorticismen. Namnet kom från Ezra Pound, som länge lekt med ordet "vortex" för att beteckna någon sorts konstnärlig urkraft ("den maximala energins höjdpunkt ... Alla erfarenheter rusar in i denna virvel, allt det förflutna som lever och är värt att leva"), men den verkligen ledaren var Wyndham Lewis, polemiker, författare, konstnär. Han var en personlighet som polariserade: Hemingway ogillade honom och skrev att han hade en "misslyckad våldtäktsmans ögon", en konstnärskollega minns honom som en man "med vaken blick, med en fäck och provokativt självsäker hållning ... lik en boxare på väg mot en motståndare".

Vorticismen var en intensiv urladdning, snart tillintetgjord av första världskriget, men under sin korta tid lyckades Lewis och hans flyktiga kotteri - däribland Henri Gaudier-Brzeska, Edward Wadsworth, Jessica Dismorr, Helen Saunders, Richard Aldington and William Roberts - etablera det första artistiska avant-gardet i ett land där den förhärskande kulturuppfattningen var att avantgardism var något franskt och frånstötande (den - med europeiska mått mätt förhållandevis timida - post-impressionistiska utställning som Roger Fry arrangerade 1910 innehöll en målning av Cézanne som upprörde en London-besökare så pass att han var tvungen att ledas ut ur lokalen i hysteriskt chocktillstånd). Den var dessutom ett försök att etablera ett genuint brittiskt avant-garde. Som Owen Hatherley skriver i ett lysande mastodontinlägg på The Measures Taken: a re-imagining of England as the centre of a technological primitivism that would supersede the Italian Futurism and French Cubism that preceded them.. Detta krävde ett distanserade dels från den till synes snarlika futurismen ("Ni italianos betonar Maskinen för mycket", sa Lewis till Marinetti efter en föreläsning i London 1914. "Vi har haft masikner här i England en Herrans massa år. Det är ingen nyhet för oss"), dels från den inhemska Bloomsbury-gruppen, vars finkänslighet förhånades skoningslöst (Lewis hade deltagit i konnässören Frys Omega-workshops, där britterna skulle skolas till att uppskatta Skönheten, men hade brutit sig ut och startat sitt eget Rebel Art Centre).


Med feta, svarta bokstäver, som hämtade från en propaganda-affisch, dynamiskt utspridda över sidorna, delade det inledande manifestet i fösta numet av BLAST in 1910-talets Storbritannien i sådant som var värt att förkasta, däribland det brittiska klimatet ("dismal symbol of effeminate lout within ... the flabby sky that can manufacture no snow, but can only drop the sea on us in a drizzle like a poem by Mr Robert Bridges") och den brittiska esteten ("CREAM OF THE SNOBBISH EARTH"), och det som var värt att hylla - brittiska hamnarna, till exempel, imperiets stolthet, som lovsjöngs i poetisk precisa termer:

PORTS, RESTLESS MACHINES of scooped out basins heavy insect dredgers monotonous cranes stations lighthouses, blazing through the frosty starlight, cutting the storm like a cake beaks of infant boats, side by side, heavy chaos of wharves, steep walls of factories womanly town

BLESS these MACHINES that work the little boats across clean liquid space, in beelines.

(Edward Wadsworth, Liverpool Shipping).

Retoriken är fanatiskt maskulinistisk, betonar ständigt hårdheten och klarheten i kontrast mot en "feminin" mjukhet; redan några år tidigare, 1912, hade Pound förutspått att framtidens poesi skulle vara "harder and saner ... as much as granite as it can be", utan måleriska adjektiv, utan Tennysonsk mångordighet. Men manifestet andas också en befriande vanvördighet, en ovilja att låta sig naglas fast vid någon fast ståndpunkt, en öppenhet för motsägelser:

1. Beyond Action and Reaction we would establish ourselves.

2. We start from opposite statements of a chosen world. Set up violent structure of adolescent clearness between two extremes.

3. We discharge ourselves on both sides.

4. We fight first on one side, then on the but always for the SAME cause, which neither side or both sides and ours.

Bland vorticisterna fanns också två kvinnliga konstnärer: Jessica Dismorr och Helen Saunders, uppmärksammade som pionjärer först på senare år.


Med första världskrigets utbrott - som skulle innebära att Gaudier-Brezska och T.E Hulme dog i skyttegravarna, bland miljontalas andra - tedde sig vorticismens krigslystna retoriken alltmer olustig; det andra, och sista numret, av BLAST kom 1915, betitlat "WAR NUMBER", med ett expressivt omslag av Lewis:


Owen Hatherley skriver:

The Vorticist attitude to war sometimes resembles Dada in its veering from a glorying in destruction to an oblique irony to deliberate nonsense. In the ‘War Number’ BLAST 2, ‘The Crowd Master’ claims that the war caused the popular press to resemble the splenetic sloganeering of BLAST itself, while ‘Super-Krupp, or War’s End’ in BLAST 2 breezily predicts perpetual war: ‘we might eventually arrive at such a point of excellence that two-thirds of the world might be exterminated with mechanical precision in a fortnight. War might be treated on the same basis as agriculture.’ Then we have the point ‘nobody but Marinetti, the Kaiser and professional soldiers actually WANT war’ followed by the more disturbing contention (which points the way to Lewis’ later Fascism, here with a more bohemian tinge): ‘all men cannot, and never will be, ‘philosophic men’. So what are they going to be: soldiers and politicians, a good many, I expect – and much happier and more amusing that way…do not let us, like Christian Missionaries, spoil the savages all around us’.

Skyttegravarna var inte den enda anledningen till att vorticismen aldrig fick fotfäste som en genuin avantgardistisk rörelse; en annan var Lewis extrema individualism och ovilja till kollektiv handling. Vorticismen hyllade Geniet, Konstnären som ser mer än alla andra, och det blev till slut en rätt ensam och enslig figur: Lewis polemiska utfall mot allt och alla ledde honom på 1930-talet till att omfamna Hitler. Han levde sina sista dagar blind, isolerad och marginaliserad.

Men det verkligt vitala i vorticismen transcenderar Lewis heoriska individualism; som Esther Leslie påpekar i denna essä fick estetiken och energin i BLAST en värdig efterföljare i punken: Blast – with its glorious outrageously luridly pink cover and heavy anonymous blockish black typography and polemical rants – was just as shocking as the Sex Pistols Never Mind the Bollocks LP cover.