Den senaste veckan har jag

* äntligen läst ut alla Thomas Kangers böcker om Västeråspolisen Elina Wiik och skrivit den artikel som var målet med denna rätt utmattande deckarmaraton. Dialogerna och personteckningarna är torftiga, men intrigerna är ofta rätt spännande, och han är som bäst när han är som mest "journalistisk". Jag läser annars nästan aldrig deckare, men Crister Enander rycker på ett rätt sympatiskt vis ut till kriminallitteraturens försvar i senaste numret av Tidningen Kulturen, i polemik mot Aase Berg och Per Svensson, "trendkänsliga litteraturkritiker" som nyligen funnit det för gott att avfärda hela den svenska deckargenren. (På tal om den förhatlige Per Svensson, missa inte Åsa Linderborg och Erik Wijk om "den svenska bushoisien" i Aftonbladet:

Vi har länge saknat socialliberalismen. Frågan är om det i dag finns ens några vanliga liberaler kvar. Knappast bland de nyliberaler som önskar marknadens tyranni och definitivt inte hos den svenska bushoisie som med kriget i ryggen, historieförfalskningen som metod och kapitalförstärkta megafoner som falsetthöjare söker utdefiniera varje demokratisk opposition.

* läst ut mitt förhandexemplar av just Åsa Linderborgs självbiografiska Mig äger ingen - bästa Västeråsboken någonsin, förmodligen, och en verkligt rörande skildring av ett människoöde av det slag som annars aldrig fästs på papper. (Hon kan skriva också, till skillnad från Susanna Popova, vars hafsverk Överklass jag just nu läser - torftigare och enfaldigare bok får man leta efter.)

* läst ut Allan Hollinghursts The Line of Beauty, en mycket bättre bok om överklassen än Popovas. (Likt alla andra fastnade jag för tv-serien när den visades av SVT i vintras - även om den enorma hypen gjorde mig lite misstänksam - var detta verkligen, som hävdades av någon överentusiastisk kritiker i DN, det bästa som visats i svensk TV på år och dar?? Nåja. Boken är i alla fall snirkligt och subtilt skriven, och ändlöst fascinerande.