Erik Wijk recenserar i LO-Tidningen Riks Dramas - av allt att döma - märkliga teateruppsättning med utgångspunkt i Maciej Zarembas generalangrepp på den svenska fackföreningsrörelsen ("Den polske rörmokaren"):

Zarembas eget dramatiska bidrag – en monolog som gestaltar honom själv som en sobert elegant och sympatiskt självprövande intellektuell – startar försynt med förklaringen att de som kritiserar honom är antisemiter och slutar med den självklara slutsatsen att de som ivrar för jämlikhet och rättvisa är att likna vid de nazistiska unga män som med obefläckad självrättfärdighet sköt vackra judiska kvinnor.

Valet av Wijk som recensent är kanske ingen slump: han skrev i Svenska Dagbladet för tio år sedan en genomträngande och befriande polemisk granskning av de ideologiska och anti-demokratiska premisserna bakom Zarembas artiklar. Texten finns återpublicerad i samlingsvolymen Bunta ihop och slå ihjäl dom och väl värd att läsas. Jag citerar en del av slutklämmen:

(...) jag tror att Zarembas extrema behov av integritet snarare kommer av ett slags asocialitet. Zarembas människa är inte Aristoteles' politiska djur, utan en isolerad individ som putsar på sin egen värdighet [...] Jag börjar få svårt att ta Zaremba på allvar. Hans resonemang har för mycket av idékonstruktion över sig (...). Det primitva antingen-eller som dödar de flesta debatter. Antingen individ eller kollektiv. Antingen familjen eller myndigheterna. Antingen rättigheter eller välfärd. Antingen moral eller politik.

Men verklighetne kräver aldrig sådana manikeiska ställningstaganden. Det kluriga med att leva är att kombinera både och - det där det vi borde lägga ned vår energi på.

Samtidigt så tas Zaremba på fullt allvar, inte bara av Timbro utan framför allt av Dagens Nyheters ledning (...) som i sin iver att i stället bli Sveriges moraliska samvete ger Zaremba helsidor utan att ifrågasätta texternas faktabakgrund, argumentationslinje och rimlighet.

På den punkten har inte mycket förändrats på tio år.