För ett antal år sedan var jag bjuden på samma middag som några amerikanska jazzmusiker (Gerry Hemingway, Mark Helias och Ray Anderson), som bland annat beklagade sig över hur stor andel av skivbolages jazzbudgetar som gick åt till att ge ut lyxpaketerade cd-boxar med "complete sessions" från den eller den legendariska skivinspelningen: istället för att satsa på ny musik, valde man att mjölka ut så mycket pengar som möjligt ur de gamla giganterna.

Nu har turen sent omsider kommit till Miles Davis On the Corner, som visserligen möttes av en hel del hård kritik från puristhåll när den släpptes, men som sedan länge varit tryggt hipster-kanoniserad, en självklar referenspunkt. Boxen Bey-on-d the Corner och innehåller även material från Get Up With It och Big Fun. (Jag lyssnar så sällan på skivorna från Miles elektriska period att jag ibland undrar om jag egentligen gillar dem, men jag blir för det mesta glatt överraskad när jag väl tar mig tid att spela dem - även om jag nog egentligen tycker att Herbie Hancocks Sextant gör samma sak mycket bättre, utan en massa longörer.)