"Sie war die RAF."
(Susanne Albrecht om Brigitte Mohnhaupt)

Att Brigitte Mohnhaupt, en av de sista RAF-fångarna, benådas efter 24 år i fängelset väcker häftig debatt i Tyskland. Bland andra Hanns-Martin Schleyers änka har protesterat mot ett frigivande av Mohnhaupt, men det tyska rättsväsendets representanter har argumenterat att RAF-fångarna måste behandlas som vilka andra brottslingar som helst, just för att inte ge dem rätt i deras egen retorik om "krigsfångar".

Mer än någon annan nu levande person är Brigitte Mohnhaupt symbolgestalt för den "Röda Armé-Fraktionen": hon gick under jorden som illegal aktivist redan 1971, verkade tillsammans med den första generationen terrorister (Meinhof, Baader, Ensslin), hon var en drivande kraft bakom morden på Ponto och Buback, och Schleyer-kidnappningen, och hon framhärdade ända fram till 1982, då hon slutligen greps. Därigenom har hon tillbringat en längre tid än någon annan inom RAF, och hon har aldrig talat ut i intervjuer (till skillnad från Christian Klar, som, ehuru lika politiskt principfast, visat en större vilja att öppna sig gentemot det övriga samhället), aldrig uppgivit att hon ångrat sig, alltid till synes benhårt stått fast vid det riktiga i "konceptet stadsgerilla", och så sent som 1993 hävdade hon att den "revolutionära politiken", enligt RAF:s modell (dvs "revolutionära interventioner i metropolerna"), fortfarnade "kunde få fotfäste" i Tyskland.

Just därför är hon fascinerande, en levande anakronism, en sista rest från en tid som känns så oändligt avlägsen. Begravd bakom de gamla stenmurarna i Aichach kunde hon upprätthålla en kompromisslöss radikalism som lär spricka så fort den konfronteras med det normala livets realiteter, något som också används som argument för ett frisläppande av hennes forne RAF-kollega Peter-Jürgen Boock:

Boock plädiert auch deshalb für eine Freilassung, weil der beste Weg aus dem Extremismus die Konfrontation mit der aktuellen, geänderten Wirklichkeit sei. "Je länger diese Auseinandersetzung verhindert wird, desto schwieriger ist es, aus der selbst gewählten ideologischen Ritterrüstung herauszukommen", sagt Boock.

I tabloider som Bild-Zeitung ifrågasätts varför någon som Mohnhaupt över huvud taget ska tillåtas att röra sig i frihet bland andra människor, medan Die Tageszeitung påpekar att RAF numera tillhör det förgågna och att organisationen helt osentimentalt måste betraktas som en del av den tyska historien:

The RAF dissolved itself 10 years ago. And yet it seems impossible to look back on it dispassionately. On the contrary: The greater the distance of time, the more heated the debate about it.

It wasn't a coincidence that the RAF was formed after 1968. And no coincidence that it finally gave up after the epochal break of 1989/1990. The RAF is part of the history of this republic.

But instead of seeing the RAF in these sober terms it is still being used as a foil for divisions and projections. It constantly has to be led across the stage like a defeated evil monster while the audience expresses its disgust. The RAF won't be treated as part of history until it ceases to be a frightening spectre.