Yes, I'm a Witch. Det är en strålande titel. Som om hon förtjust erkänner, efter alla dessa år: "ja, ni hade rätt, jag splittrade Beatles, jag tog John Lennon ifrån er, jag är precis så galen och så ondskefull och ORIENTALISK som Albert Goldman framställde mig!" Själva musiken - 17 av hennes gamla sånger omarbetade av en rad samtida artister (en inte jättespännande skara: Peaches, Le Tigre, Apples in Stereo ...) - når inte riktigt samma provoktativa höjder: ibland är den trivsamt underlig, ibland märkligt tam och ibland, som med Spiritualizeds urlakning av "Walking On Thin Ice" direkt dålig, men det är alltid välkommet att bli påmind om vilken säregen låtskrivare Yoko Ono faktiskt är. Att den gamla 60-talsnidbilden av henne som någon sorts talanglös manipulatör hänger kvar bevisas av att Nils Hansson känner sig tvungen att inleda sin recension i dagens DN: Få artister har sågats hårdare än Yoko Ono. Bara ibland har det handlat om hennes musik - som i och för sig ofta har förtjänat all kritik. Men inte alltid. Jag vet inte vilka av hennes skivor Hansson tycker förtjänar "all kritik", men jag vet att hennes diskografi står sig bra mycket bättre än Lennons soloproduktion, och att åtminstone Yoko Ono/Plastic Ono Band är ett mästerverk: lyssna på hyperaggressiva "Why" (Lennons gitarr lät aldrig bättre) eller den vansinnniga niominutersbluesen "Why Not?". Och uppföljaren Fly innehåller inte bara den helt absurda boogierocklåten "Midsummer in New York", utan också "Mind Train", 16 minuter ren motorik, samtida med och inte mindre radikal än Cans Tago Mago.