Som en ömsom maniskt babblande, ömsom dystopiskt mässande röst från det mörka djupet av en bunker tränger Johan Jönsons textfragment fram till läsaren. Restaktivitet är hans nionde bok på sex år, och den rör sig kring samma teman som tidigare: död, förintelse, äckel, ”dödsbringande begärsmanifestering”, presenterade i 1031 pedantiskt numrerade korta stycken.

Som läsare har man svårt att värja sig. Johan Jönson skriver med en sådant uppmanande ursinne att man måste följa med honom på hans helvetesvandringar, trots att det ibland känns som att han dunkar lite för hårt på den stora domedagstrumman.

Men likt de bästa noise-artisterna – det är nog inte för inte som Jönson nämner Merzbow – vet han att hitta nyanser och variation i sitt mörker: en bitskt komisk formulering här, ett oväntat lyriskt stråk där. Det existentiella obehaget är dominerande – ”Mänskligheten är ett trögflytande klet över ryggen och nacken”, heter det på ett ställe – men inte allenarådande. Det finns stunder, få men intensiva, då allt inte är enbart avföring och förruttnelse, som när berättarjaget minns när hans tvillingar förlöstes, eller när han tillstår att det ”utopiska är outplånligt”.

Fast för att komma dit, till dessa små fickor av ljus och hopp, måste man först uthärda, till exempel, en långdragen beskrivning av Medeas mord på sina egna barn (ett litet smakprov: ”Deras ännu fingerljumma blod gjorde talismaner Som halsband av avskurna småpenisar uppträdda På guldtråd Skar ut de hårlösa vaginorna Och nyttjade dem som ringar på varje finger …”), eller en meditation kring massgravar, imperialism och en ny världsordnings födelse som tycks kretsa kring Milosevics framträdande i krigsförbrytartribunalen i Haag.

Johan Jönson har samarbetat med frigruppen Teatermaskinen från Riddarhyttan i en serie ambitiösa uppsättningar med ”revolutionär, idéburen teater”. Inte heller i Restaktivet räds han de stora politiska anslagen, men boken mynnar inte ut i någon storslagen befrielseteologi, utan stannar vid den egna kroppen, där allting har sin början och sitt slut. Även om denna kropp i en suggestiv passage förenas med andra kroppar till ett kollektivt medvetet ”Vi”, återvänder den snart ensam snart till sin bunker: ”här slipper jag tala och här slipper jag lyssna och här slipper jag se.”

Restaktivitet utkommer på fredag. Det är en bok som det ibland är lättare att respektera än att älska. Samtidigt finns det en uppriktig intensitet i dessa stammande sentenser som knappast låter sig finnas någon annanstans i den svenska samtidslyriken.