Det är lite rörande att se den svenska musikkritikerkåren så euforiskt omfamna Jamie T: just den typ av brittisk populärkultur ("2007 års svar på Lily Allen!" - "popmusik som tar musikhistorien på blodigt allvar"!) som här hemma ofelbart framkallar ett ogenerat okritiskt konsensustänkande utan dess like. (Jag tvingade mig igenom Panic Prevention idag och fann den outhärdlig - tala om indie-boy half-assery! Då föredrar jag till och med Klaxons.)