Jag förstår mig varken på svensk musik eller svensk musikkritik. Dan Backman skriver i Svenska Dagbladet:

Salem Al Fakirs This is who I am är ett av de bästa debutalbum som släppts på den svenska musikscenen. Tankarna går till Dungens sprudlande ­debut för sex år sedan ...

Jag håller med om den andra meningen, men inte om den första. Tankarna går onekligen till Dungen, men enbart i det avseendet att både han och Al Fakir saboterar sin musik genom att använda sig av den svenska muiskhistoriens mest irriterande sångröster (enbart matchade av fjolårsdebutanten Kalle J). Varför denna olyckliga benägenhet att öppna munnen? Om Salem Al Fakir skippade detta med att göra "söta, psykedeliska soullåtar" och istället koncenterade sig på att visa upp sin odiskutabla musikaliska fingerfärdighet skulle han låta som en sprallig Jean-Luc Ponty som råkat ramla in i Marvin Gayes Here, My Dear, och det vore åtminstone originellt, om än säkerligen något tröttsamt i längden. (Men fusion ska liksom vara hysterisk, over-the-top och tröttsam i längden.)