Tre artikeltips:
* The redirection. Seymour Hersh, i The New Yorker, förklarar bland annat hur Bush-administrationens nya policy för att underminera Iran och Syrien driver den att sluta oheliga allianser med sunnimuslimska grupper, med potentiellt ödesdigra konsekvenser. Artikeln är tretton sidor i utskrift, men väl värd att ta sig igenom.
* Varför låter konsten? Nutida Musik är inte en tidskrift jag brukar höja till skyarna (en blek inhemsk kopia av The Wire), men här har redaktörerna hittat ett värdigt intervjuoffer: Sven-Olof Wallenstein, som lägger ut texten om relationen, eller snarare icke-relationen, mellan svensk ljud- och bildkonst. Som ett stickspår är följande lilla historieskrivning om den "postmoderna" debattens intåg i Sverige värd att citera:
* Other lives: London Review of Books avslöjar sanningen om Pythagoras: alls ingen matematisk pionjär, bara en vidskeplig sektledare: Let it be the case that Pythagoras sincerely believed, and got his followers to believe, that he was the Hyperborean Apollo and that, as Euphorbus, he had fought Menelaus during the Trojan War. That only makes it all the more clear that he belongs to the history of politically intrusive religious movements, not to the history of philosophy or science. Even less does he deserve his traditional place in the history of mathematics. (Den mesta berömda av de pythagoreiska levnadsreglerna var för övrigt att avstå från bönor.)
* The redirection. Seymour Hersh, i The New Yorker, förklarar bland annat hur Bush-administrationens nya policy för att underminera Iran och Syrien driver den att sluta oheliga allianser med sunnimuslimska grupper, med potentiellt ödesdigra konsekvenser. Artikeln är tretton sidor i utskrift, men väl värd att ta sig igenom.
* Varför låter konsten? Nutida Musik är inte en tidskrift jag brukar höja till skyarna (en blek inhemsk kopia av The Wire), men här har redaktörerna hittat ett värdigt intervjuoffer: Sven-Olof Wallenstein, som lägger ut texten om relationen, eller snarare icke-relationen, mellan svensk ljud- och bildkonst. Som ett stickspår är följande lilla historieskrivning om den "postmoderna" debattens intåg i Sverige värd att citera:
I början av 80-talet fick vi debatten om postmodernismen.Vad som sägs i själva sakfrågan, om den nutida svenska konstmusiken, är nog dessvärre sant, även om det förhoppningsvis håller på att hända saker: den är undanträngd och undangömd, och saknar kopplingar och öppningar till andra konstformer och till en bredare estetisk debatt.
Som jag uppfattar det var det under 70-talet fult att tala om saker som gjordes internationellt, särskilt om det var amerikanskt, vilket bidrog till en stängning mot den internationella debatten. Sen kom allt in huller om buller i början av 80-talet. Alla positioner som tidigare varit undantryckta kom på en gång, vilket gjorde att det skapades en så märkligt historielös och eklektisk situation. Plötsligt skulle man absorbera allt. Men man hade tappart bort rottrådarna, man hade tappat 10–15 års intellektuell diskussion. Debatten om postmodernismen var ju ganska bisarr inledningsvis, den kretsade bland annat kring den tyska neoexpressionismen. Sen kom det ju en vända till med utställningen Implosion, men då var allt redan förvirrat. Sverige fungerade lite som en ekokammare av vad som sades utomlands och ekona tog
ett decennium innan de kom hit.
* Other lives: London Review of Books avslöjar sanningen om Pythagoras: alls ingen matematisk pionjär, bara en vidskeplig sektledare: Let it be the case that Pythagoras sincerely believed, and got his followers to believe, that he was the Hyperborean Apollo and that, as Euphorbus, he had fought Menelaus during the Trojan War. That only makes it all the more clear that he belongs to the history of politically intrusive religious movements, not to the history of philosophy or science. Even less does he deserve his traditional place in the history of mathematics. (Den mesta berömda av de pythagoreiska levnadsreglerna var för övrigt att avstå från bönor.)
0 Comments:
Skicka en kommentar
<< Home