Betty Boop - "Be Human" (1936). Även om filmer som denna är en del av den process genom vilken Betty Boops subversiva potential oskadliggjordes (från att vara sexuellt utmanande blev hon, efter moraliskt indignerade påtryckningar från allmänheten, en djurälskande hemmafru) är det onekligen en fascinernade, ideologiskt motsägelsefull konstruktion som presenteras mot slutet: den omänsklige djurplågaren (onekligen en rå sälle) tvingas med den mekaniska piskans hjälp ("Be human!", uppamanar en robotröst) att driva en enorm maskin som frigör djuren från människans bojor och låter dem utnyttja frukterna av sitt arbete som de själva behagar (hönorna spelar biljard med sina ägg).

Adornos och Horkheimers förakt för Kalle Anka i Upplysningens dialektik är välkänd; mindre bekant är att de föredrog Betty Boop:

Och liksom de behärskade alltid tagit den moral de fått av de härskande allvarligare än dessa själva gjort, faller de bedragna massorna i dag lättare än de framgångsrika offer för framgångsmyter. De har sina önskedrömmar. Orubbligt håller de fast vid den ideologi med vilken man håller dem i slavier. Folkets onda kärlek till det som man tillfogar det ligger ett steg före instansernas slughet. Den överträffar Hays Office i stränghet, liksom massorna i stora tider drev på större instanser riktade mot dem själva, som till exempel tribunalerna och deras terror. De vill ha Mickey Rooney i stället för den tragiska Garbo och Kalle Anka i stället för Betty Boop.

Esther Leslie kommenterar: The problem, as Adorno sees it, is that low culture is not low enough - 'the eccentricity of the circus, peepshow, and brothel is as embarrassing to it as that of Schoenberg and Karl Kraus'. It expunges 'vulgarity, stupidity, and lack of polish', all things that might have been some sign of life. (Hollywood Flatlands, s 175)