Förra helgen ägnade jag åt att förena nytta med nöje genom att besöka och för lokalpressen bevaka åt Perspectivesfestivalen: kravet att leverera artiklar gjorde att jag fick prioritera bort vissa evenemang under de två dagarna (bland andra Yamatsuke Eye, som enligt uppgift hade dansat runt och gjort läten samtidigt som han bollade med två självlysnade klot).

Tre sceniska höjdpunkter:

ZU. Denna burdusa italienska trio förkroppsligar begreppet "jazzpunk": jag, som ändå är rätt luttrad och svårimponerad när det kommer till högintensiv frijazz, golvades fullständigt av deras furiösa attack: hårt och direkt, men också med rytmisk elasticitet och precision - en sällsynt kombination. De inledde tillsammans med Fugazi-basisten Joe Lally, vars pretentiösa sånger snarare begränsade än frigjorde gruppens potential. När de istället fick hjälp av Mats Gustafsson på tenorsaxofon bröt hela helvetet lös, och vi "utsattes för en mangelattack utan dess like: adrenalinstinn och hysterisk, kapabel att framkalla såväl näsblod som tinnitus, utopisk rock’n’roll, en påminnelse om allt levande musik kan och borde vara, bortom all rädsla, all auktoritetstro, alla konventioner" (för att citera min egen artikel - något hyperboliskt formulerat, givetvis, men det var skrivet med musiken fortfarande ringande i öronen).

HUNTSVILLE. Jag hade inte riktigt väntat mig att gilla dessa tre norrmän så mycket som jag faktiskt gjorde: Ingar Zach är en oerhört nyanserad slagverkare, men har de senaste åren ägnat sig åt den för mig så förhatliga kvietistiska formen av tyst, självförnekande improvisation. Här, tillsammans med basisten Tonny Kluften och gitarristen Ivar Grydeland, uppvisade han både en känsla för rytmiskt driv och stilistiskt hybriditet som balanserade de minimalistiska tendenserna: trion inledde med "lågmält gnissel som sakta växte till ett stort orosmoln av brus, en sfärisk struktur som omslöt en myriad miniatyrdetaljer. Så stabiliserade trumslagaren Ingar Zach en motorisk rytm med sina vispar och Huntsville avslöjade sig som något så ovanligt som improvisatörer med en känsla för groove och med en förmåga att förena skilda ingredienser till en dramaturgiskt sammanhållen enhet: hypnotiska tabla-takter från en indisk trummaskin, minimalistiskt basspel, melodisk akustisk gitarr, ödsligt romantisk steel-guitar, drivande shuffle-rytmer." (Jag hade först svårt att förlika mig med Grydelands steel guitar, som ett tag mest lät som syntarna i "Shine On You Crazy Diamond", men beslöt mig till slut för att krypa till korset och erkänna att det var vackert.)

INGERBRIGT HÅKER FLATEN QUINTET. Som vanligt var det jazzen som vann mitt hjärta: Håker Flaten leder en kvintett i modern Chicago-avantjazz-tradition, alls inte olik Vandermark 5 i attityden och i sammanflätningen av intrikata utskrivna partier och lössläppta improvisationer - det här är musik som använder en hög grad av teknisk förfining, inte som ett virtuost självändamål, utan som ett medel för att uppnå ett hårresande, hårdsvängande samspel, sammansatt av ständigt skiftande komponenter. Ytterligare en gemensam nämnare med Vandermark 5 är saxofonisten Dave Rempis, som jag inte uppmärksammat tidigare och som spelade, för att citera en man i publiken, "nästan som Jimmy Lyons och bättre än Ornette". En annan uppenbarelse var violinisten Ola Kvernberg - inte sedan Michael Sampson spelade med Ayler (eller Lars Svanteson med Bengt "Frippe" Nordström) har väl en fiol låtit så självklar i ett jazzsammanhang.

Men, som med alla lyckade festivaler, händer det minst lika mycket intressant saker mellan spelningarna: oväntade möten, upplivande samtal, utbyten av åsikter och erfarenheter. Jag uppskattade det stora åldersspannet (från 25-åriga noise-makare till 65-åriga frijazzveteraner), även om det ocksås skapade vissa spänningar: några yngre besökare raljerade över att det hela liknade en "firmafest", medan några äldre beklagade de elektroniska inslagen. (Här måste jag bekänna min konservatism på åtminstone en punkt: jag förstår inte vad Skull Defekts har med musik att göra över huvud taget.)

(Mer om festivalen hos Clara, som bland annat hörde den konsert med Evan Parker som jag missade pga familjeangelägenheter.)