Pound doesn’t know how to be silly. That requires an innocence he lacks. Requires a willingness to relent the reins on the hoss that’s carrying one out the hoosegow: loss of control is the butt of silliness, the fundament of silly.

John Latta, på sin blogg Isola di Rifiuti, formulerar en befogad kritik av Pound. (Fast nog finns det undantag, om än inte i Cantos:

The New Cake of Soap
Lo, how it gleams and glistens in the sun
Like the cheek of a Chesterton.

)

Och Therese "Salome" Bohmans kritik av language-poesin - eller snarare retoriken som kringgärdar den - är också läsvärd, på ett uppfriskande common sense-vis:

det är SPRÅK vi pratar om, det är faktiskt möjligt att tycka att alla människor är lika mycket värda, samtidigt som man tycker att det är okej att ett visst stycke text är viktigare än ett annat. Vem opponerar sig mot eventuella maktcentra i en dikt liksom? Vem upplever det som ett problem? Språket? Folket? Jag fattar inte. [...] Om allt är lika viktigt är ju allt lika oviktigt. Hur kan detta göras till en dygd? Kan någon snälla förklara det, UTAN jämförelsen med städer tack, UTAN gallerior och köpcentrum. Det verkar så konstigt att förespråka en poetisk uppfattning som bara kan förklaras om den liknas med ytterområdena i vissa städer i USA. Att något är extra viktigt (ett "maktcentra") i en text betyder väl att det är detta som ligger närmast det man vill säga. Det är klart att det är lätt att undvika centra om man inte vill säga något.

Och här, förresten, är min intervju med Åsa Linderborg ur dagens VLT, minus den innehållsrika faktarutan, som visst inte fick plats på webben.