Nu Pogodi: sovjetisk tecknad film.

Album cover galore!

För övrigt håller jag med Sakernas tillstånd om de julklappsrekommendationer som landets kultursidor just nu excellerar i. Trots att jag själv knåpade ihop tre stycken idag (och höll mig inom gränsen på 500 tecken). Nåja. Det hör väl till jobbet och jag fick i alla fall tipsa om Robert Ståhls Soft fysik igen. (En gammal intervju jag gjorde med Ståhl; jag intervjuade honom igen när den senaste boken kom ut, men den texten tycks inte finnas på nätet.)

Alla världens ugglor - så låter de. En sida som livar upp kontorslandskapet, må jag säga.

Så mycket övrigt att säga har jag just nu inte. Mer än att jag har förlikat mig med Hans Appelqvist. Hans alldeles charmanta "Zenna & Marie" (från Att möta verkligheten) var mitt mentala soundtrack under en händelserik period för några år sedan, men så såg jag honom live på Perspectives-festivalen 2004 och blev mest irriterad över det lågmälda plinkandet. Men, just ikväll, på väg hem från Willys, längs en cykelväg, upplyst endast av julljusstakarna i lägenhetsfönstren, kändes Bremort helt rätt i sin vänliga folkhemsmelankoli och oerhört inspirerande med sin öppna, kvasi-dokumentära form: en värld att dröja kvar i.

(Ja, jag vet att detta var årets skiva 2004, men jag ligger lite efter.)

Julian Copes Krautrocksampler - oerhört inflytelserik när den kom ut 1995 - finns nu tillgänglig som PDF (del ett, del två), tack vare PostPunkJunk.

Mer om Cardew; och här mer information än vad någon kan tänkas behöva om People's Liberation Music, det REVOLUTIONÄRA ROCKBAND Cardew startade för att nå massorna, bland annat med låtar om Ernst Thälmann och Paul McCartney-covers. Mycket längre än så sträckte sig inte Cardews flirtande med popkulturen; Sex Pistols avfärdade hans om a fascist cult associated with self- mutilation. (Det är förstås intressant att spekulera i vart Cardew hade tagit väg med sin politik och sin estetik om han inte blivit överkörd av en bil 1981: skulle hans anti-punk-populism, under inflytande av förändrade politiska förutsättningar, förvandlat honom till någon sorts Michael Nyman? Eller skulle han åter ha sökt sig tillbaka till avantgardet, som John Tilbury? Eller skulle han ha framhärdat inom den obegripligt sekteristiska lilla värld som Revolutionary Communist Party of Britain (Marxist-Leninist) utgjorde, och uppenbarligen fortfarande utgör?)

Snälla, sluta, det här börjar bli ordentligt pinsamt.

Missa för all del inte Lars Mikael Raattamaas Metronormativiteten i senaste numret av Arena, en spretig, okonventionell och uppiggande artikel, inte minst då den går stick i stäv med många av de mer eller mindre uttalade värderingar som ofta genomsyrar tidskriftens övriga material (t ex: Benedict Anderson talade om nationen som en föreställd gemenskap, en fantasigemenskap. Den sortens gemenskaper existerar alltid, de måste existera, det är det konkreta. Metropolen ska inte låtsas att den är mer tolerant än nationen.) // I Karolina Ramqvists Pappamakten ryggar jag tillbaka inför stycket som påstår att vänsterblockets [sic] 6-timmarsdag (...) finns till bara för att brudar ska kunna hålla ihop familjen som så där som riktiga kvinnor gör och förverkliga det back-to-bondmoran-drag som finns i livspusslet - ungefär som om sextimmarsdagen vore ett levande politiskt projekt, och dessutom en idé i stånd att på något sätt påverka verkligheten (frågan är väl i själva verket - dessvärre - stendöd, avförd från de flesta fackföreningars dagordningar, och existerar nog enbart som en fras i vänsterpartiets partiprogram). Men formuleringen finns väl mest till för att Ramqvist ska få ägna sig åt lite sedvanlig "vänster"-bashing, Arena-style. (Arena-redaktionens patologiska behov att hävda sin överlägsenhet gentemot den imaginära entiteten "vänstern" är uppenbarligen oändligt.)

På tal om Cage-kritik, låt oss inte glömma Cornelius Cardews odödliga polemik Stockhausen serves imperialism - som inte bara riktar maoistiska rallarsvängar mot kapitalistlakejen Karlheinz, utan också mot Cage, "ghost or monster?". Här finns, bland all plakatretorik och citat från den store rorsmannen, en rolig anekdot som påminner mig om Jonas Bjurströms gamla artikel om klassiska musikers alienation inför nyskriven konstmusik (som jag skivit omtidigare). Cardew berättar om ett uppförande av Cages Atlas Eclipticalis på Lincoln Center i New York, tidigt 60-tal:

The parts for the musicians are again arrangements of dots and lines (this time traced from a star atlas) and every player has contact microphones attached to his instrument and an amplification system. The performance was a shambles and many of the musicians took advantage of the confusion to abuse the electronic equipmentto such a degree that Christian Wolff (usually an even-tempered man) felt compelled to rush in amongst them and protest against the extensive 'damage to property'. Cage lamented afterwards to the effect that his music provided freedom - freedom to be noble, not to run amok. I find it impossible to deplore the action of those orchestral musicians. Not that they took a 'principled stand' (I hope such stands may be taken in the future), but they gave spontaneous expression to the sharply antagonistic relationship between the avant garde composer with all his electronic gadgetry and the working musician. There are many aspects to this contradiction, but beneath it all is class struggle.

Cardew finner det också nödvändigt att göra upp med Ezra Pounds konfucianism, som tidigare inspirerat honom att skriva stycket The Great Learning, bland annat med denna oslagbara formulering:

Like many other miseducated products of a bourgeois upbringing, it was to the very wildness and contradictoriness of Pound’s work that I fell victim ...

Övergivna byggnader i Japan (via Things).

Att numera så salongsavantgardistiska The Wire ger sig på en helig ko är sällsynt, men i novembernumret hände det: Philip Brophy skrev en välbehövlig uppgörelse med delar av John Cages teorier:

Cage - or precisely, the presentation of Cage back then - irritated me with its 'a-culturalism' - the way his 'indeterminate' compositional strategies removed the work from any cultural specificity. This irritation acted on two levels: firstly via its locus in the rarefied domain of experimental music practice and its influence on Fluxus's alignment with the art gallery - realms where composer directive and artist statement overrode any socio-cultural framing of their outcomes. Secondly, through the reduction of 'sound' to a quasi-mystical zone where 'sound itself' speaks most eloquently of its substance and existence. From the precious privilege born of the former to the vacuous view endeared by the latter, the appreciation of Cage seemed delineated by its own anechoic chamber which excluded the world and its cultural noise - all while deftly reducing it to an amorphorous voluminous mass. It was as if all sound was to be celebrated - so long as it wasn't labelled, categorised or named.

Brophy beskriver ett framförande av ett av Cages stycken för radioapparater i New York under det tidiga 80-talet, och hur de fragment av disco och hiphop som då och bröt fram ur bruset lät oändligt mycket mer vitala än Cages konceptualism. Samtidigt som han avfärdar mysticismen i Cage-kulten kan han också se att dess laissez-faire-attityd till konstnärliga värden haft en förmåga att vidga perspektiven:

If anything, the shortcomings in applying Cage's ideas to a pluralist cultural domain has conversely allowed med the freedom to declare no fundamental difference between Garry Glitter's "Rock And Roll" and Stockhausens Kontakte. I've since perceived that the abject acoustica of even the most vapid music can sometimes betray an overwhelming depth of 'sound itself' in contrast to the pumped-up self-mythologising that passes for the bulk of so-called radical sound art practice.

Från Measures Taken: The Children’s Book as a Revolutionary Object.

På väg till bussen efter en ansträngande morgon sökte jag tillflykt till en av mest välbekanta melodierna i min Ipod: Lars Hollmer, "Boeves psalm", en låt som borde vara sönderspelad i mitt huvud flera hundra gånger om vid det här laget, men som just idag kändes ny igen - en kvalitet som riktigt bra melodier besitter. "Boeves psalm" är en låt som för mig exemplifierar det Adorno skriver om i utdraget nedan, att de bästa melodierna känns som citat redan första gången man hör dem, inte från tidigare musikstycken, utan från ett hemligt musikaliskt språk.

Trots att jag inte har något större intresse av sådant som ofta placeras i samma lätt världsmusikaliska/post-RIO-fack har jag haft en lång kärlekshistoria med Lars Hollmers musik och har under åren internaliserat mycket av hans tonspråk, till den grad att jag knappt ens behöver spela låtarna längre: de finns där ändå, redo att återkallas ur minnet vid behov. Sådan musik kan man ibland tycka att man känner lite för väl, att den inte längre säger något nytt, men ibland överraskar den genom att introducera sig i ett nytt emotionellt sammanhang eller avslöja någon sida av sig själv som man tidigare inte uppmärksammat.

Från Samla Mammas Mannas tidiga skivor till Lars Hollmers olika samarbetsprojekt genom åren finns det en grundläggande ton i musiken - mer eller mindre närvarande, men egentligen aldrig frånvarande - som för mig känns som hemma, med allt vad det innebär (det går att längta hem, men det går också att längta hemifrån).

Jag hörde Samla första gången på Village (RIP) i Västerås, påskafton 1995, och slogs av energin, kreativiteten och melodiken (det hade inget med "progg" att göra); med tiden kom jag att skifta fokus från Samlas ekvilibristiska ironier, till Lars Hollmers egen musik, med dess säregna kombination av komplexitet och naivitet, romantisk melankoli och uppsluppen lekfullhet.

[Jag intervjuade honom för tidskriften Lira en gång för fem år sedan och vi har haft lite sporadisk kontakt sedan dess (bland annat i samband med en märklig och olycklig juridisk tvist om rättigheterna till namnet "Samla Mammas Manna") - nu senast, fick jag veta, har han färdigställt en skiva med kanadensiska gatu-storbandet La Fanfare Pourpour, samt gett konserter i Kanada och i USA, med Fanfare Pourpour, med en nybildad kvartett med bland andra Jean Derome, och med en ensemble skapad direkt för avant-festivalen Edgefest i Ann Arbor. I början av året kom också Lunghorn Twist, den tredje skiva med den internationella dragspelskvintetten Accordion Tribe. En ny skiva i eget namn är visst också på gång.]

Lost har ju tagit uppehåll fram till februari, till min och Kristiinas förtret. Under tiden: Top 50 Lost Loose Ends - en utförlig sammanfattning som fångar både det fascinerande och det frustrerande med serien. (Och jag kan nog komma på fler än 50 lösa trådar!)

It's a logics of the hidden, of the non-obvious, of the inessential, the note just below hearing ...: Ian Penman i polemik mot Simon Reynolds om "hauntology".

Lustig rekommendation från IMDB, saxad från altemarks Helgon-dagbok:

Rapport från Stockholms sexträsk (1974)
Poster Not Submitted Directed by
Arne Brandhild

Country: Sweden
Color: Color (Eastmancolor)
Certification: Sweden:15

Recommendations
If you like this title, we also recommend...
Pettson och Findus 3: Tomtemaskinen (2005)

Jag gillar Fabian Göransson och Johannes Klenellels serieintervju med Bill Drummond i senaste numret av Galago - inte så mycket för vad som sägs egentligen (det är rätt väl upptrampad mark), utan för att jag gillar serieintervjun som form och jag gillar att de vågar släppa in sig själva, sina egna förhoppningar inför mötet med Drummond, sin egen oförställda, lite nördiga entusiasm: en subjektivitet som mediet tycks underlätta. // En annan serietecknare som på ett föredömligt sätt resonerar kring sin egen relation till sina ämnesval är Marcus Ivarsson, aktuell med den utmärkta och självrannsakande e-boken MerzMarco, som handlar lika mycket om Kurt Schwitters som Ivarssons personliga motiv för sitt passionerade intresse för dadaisterna.

Svenska Dagbladet, 16 november: Byskola kan bli teaterkomplex - något som får alla andra satsningar på kutur i landsorten att blekna. Teatermaskinen etablerade sig 1997 i Riddarhyttan, en ort i norra Västmanland med omkring 600 invånare, till synes en typisk avfolkningsbygd, men med ett osedvanligt starkt kulturliv. Teatergruppen, specialiserad på "revolutionär, idéburen teater", arbetar sedan en tid tillbaka målmedvetet efter en 30-årsplan - och har nu fullt upp, både med @Work, ett samarbetsprojekt med flera andra europeiska teatergrupper kring dagens arbetsliv, och sin satsning på att förvandla oansenliga Skräppbo skola - beläget längs en grusväg i skogarna mellan Skinnskatteberg och Riddarhyttan - till ett internationellt teatercentrum, med scen och repetitionslokaler, liksom övernattningslägenheter, bibliotek, kontor, rum för kurser och workshop och en amfiteater. Ritningar och modell, signerade tyske regissören och arkitekten Axel Tangerding, är klara; finansieringen en bra bit på väg.

[Jag stiftade bekantskap med Teatermaskinen första gången 1999, när jag recenserade deras föreställning Gränsmaterial WW4. Gruppen hämtar lika mycket inspiration från Brecht som Artaud, men jag föredrar helt klart den förre framför den senare, och mitt något snarstuckna omdöme slutade vid "ett psykotiskt spektakel". Sedan dess har jag både lärt känna Teatermaskinen och lärt mig förstå och uppskatta deras metod och estetik; jag har till och med varit med om att arrangera uppsättningar av två av deras föreställningar i Västerås. Som regional kulturkraft är gruppen unik och ovärderlig.]

Toxic avenger?: läsvärt i ryska The Exile om Litvinenko-mordet.

Annas böcker om 70-talets barnlitteratur; bild från Varför arbetar mamma? En bildberättelse för barn.

En konversation på Skunk fick mig att gräva fram en hemtenta jag skrev om Shakespeare för en massa år sedan, när jag pluggade litteraturvetenskap. Det var deprimerande läsning, inte för att det var en dålig uppsats, utan för att den var så bra: jag kände mig övertrumfad av mig själv som 19-åring, nedslagen av känslan av att jag aldrig skulle kunna prestera något så välskrivet och sammanhållet om Shakespeare om jag försökte idag. "Du har, som man brukar säga, en klar fallenhet för det här ämnet", har den vänlige docent som betygsatte mig skrivit i blyerts längst bak. Ändå var det inte ett ämne jag gick vidare med.

Sedan hörde jag Elliott gråta i sin spjälsäng. Jag gick och stoppade om honom, han somnade snabbt om igen, och jag tänkte på allt som den där 19-åringen inte visste, och jag kände hur jag fick övertaget igen.

Elliott gör så många framsteg, närmast dagligen, och utvecklas så snabbt att det ibland är svårt att komma ihåg att det fanns ett liv före honom.


Två låtar för lördagskvällen:
Los Shakers - "Don't Ask Me Love"
Enoch Light & The Light Brigade - "Bond St."

Jan Eklund i dagens DN: Journalister mördas på löpande band i dagens Ryssland. Jaså, verkligen? Och vilka fler än Politkovskaja känner du till? Enligt Internationella pressinsitutet har antalet mördade journalister i landet minskat, även om situationen fortfarande är allvarlig. (Förra året mördades två journalister, men 1999, under Jeltsin, mördades tolv.) Alldeles oavsett det faktiska läget i Ryssland - varför anses det ok med osakliga, svepande påståenden av den här typen? Är det för att man skriver "kultur"? Är det för att Ryssland är THE OTHER, något vi älskar att förfasa oss över, något som vi omgärdar med en eländesdiskurs utan dess like?

... some of her recent songs are almost as long as American sitcoms (average length: twenty-two minutes, without commercials).

Sasha Frere-Jones om Joanna Newsoms Ys. Skivan har jag ingen uppfattning om (än), och artikeln är väl egentligen inte så märkvärdig, men det är behagligt att läsa någon som skriver intelligent, avslappnat och lagom analytiskt om musik, utan en massa gliringar, garderingar och positioneringar.

(För övrigt ger det här bara ett så jävla inskränkt intryck.)

(och var på skalan modernism-postmodernism placerar Nicholas Wennö Caruso?)

If any radical, misled by George Galloway’s description of Hitchens as ‘a drink-soaked former Trotskyite popinjay’, should suggest that this book was written out of vanity, he would surely be mistaken. A vain man would have taken care to write a better book than this: more original, more accurate, less damaging to his own estimation of himself, less somniferously inert.

Christopher Hitchens har skrivit ännu en bok. Recension i LRB.

För övrigt drömde jag att var inhoppande sångare i Einstürzene Neubauten!! Låten som skulle framföras var Salamandrina, och eftersom jag inte kunde texten improviserade jag någon sorts nonsens-tyska. [Jag tycker nog i allmänhet rätt illa om Neubauten, men just "Salamandrina" hade jag för ett tag sedan på en Ipod-playlist med SPOOKY, HALLOWEEN-ANPASSAD musik.] [[Jag drömde också en märklig musikalisk liknelse: att lyssna på "House of the Rising Sun" med Animals (vet inte varför just den låten) var som att cykla ned för en gata i ett villaområde och upprepade gånger slå ansiktet mot buskage med stora, vita, potatis-liknande frukter!]]

Cliche watch: Nicholas Wennö i dagens DN Kultur, om Helen Mirrens Jane Tennison och Robbie Coltranes Fitz: Tillsammans var de de första riktigt postmoderna deckarfigurerna - komplicerade, missanpassade och socialt handikappade. Kan någon förklara vad "postmodern" betyder i den här meningen?