När jag letade efter lite material inför en föreläsning jag höll om "nyskapande musik" på Stadsbiblioteket förra veckan hitade jag den här texten som jag skrev 2003. Tycker nog den håller rätt bra:

I sin missförstådda och oförtjänt utskällda [hahaha] film 200 Motels placerar Frank Zappa en symfoniorkester i ett koncentrationsläger. En Auschwitz-liknande skylt proklamerar "WORK LIBERATES US ALL". Bakom taggtrådsstängsel sitter musikerna på rad, absurda figurer i sina flugor och kavajer med sina löjligt omoderna valthorn och fagotter.
För att beröva den klassiska traditionen all dess idealistiska glans betonade Zappa bilden av musikern som alienerad löneslav: symfoniorkesterns medlemmar var bara kuggar i ett gigantiskt maskineri kontrollerat av den allsmäktige Kompositören.
I gårdagens Svenska Dagbladet skisserade Jonas Bjurström på ett liknande scenario. Musiker far illa av att spela modern konstmusik, menar han. Långa repetitioner av onjutbara abstraktioner som är dömda att tona ut över tomma konsertsalar, det gör ingen glad. Helst skulle musikerna vilja spela melodiker som Mozart eller Pärt, klassicisterna eller deras nyfrälsta sentida arvtagare, men det får de inte; i stället måste de "tacka ja till olika engagemang med extrem modern konstmusik" där de "repeterar och konserterar med musik som de djupt och innerligt avskyr".
Har han rätt? Är orkesterdiket inte mycket mer än ett avantgardistiskt arbetsläger? Nog är det tröttsamt med ännu ett angrepp på Darmstadtskolan och dess påstådda förbrytelser; denna tradition har sedan länge förlorat sitt grepp över konstmusiken och existerar i dag bara som ett modernistiskt spöke. Och nog har Jonas Bjurström fel i att modern musik i regel låter illa - den som skriver så har aldrig upplevt Stockhausens tidiga verk, välspelade under de rätta akustiska förhållandena.
När han dessutom menar att "välmenande och generösa statliga anslag" har "tärt hårt på musikernas spelglädje och välmående" har han sedan länge gått över gränsen för det idiotiska. Inbillar han sig att ett beroende av osäkra sponsorpengar skulle göra någon lyckligare? Det är just bristen på finansiering, särskilt betald repetitionstid, som gör mycket modern konstmusik svår att uppföra och förmedla: musikerna har inte tid att göra musiken begriplig för sig själva och då blir den heller inte begriplig för publiken.
Men kanske har Jonas Bjurström i någon mening rätt. Han pekar på en arbetsdelning mellan kompositör och musiker som genomsyrar så gott som all västerländsk konstmusik från 1800-talet och framåt. Musikern är bara utföraren av kompositörens intellektuella arbete: spelandet reduceras till realiserandet av notbildens perfektion. Inte undra på att musikern blir alienerad - särskilt när abstraktionerna ter sig ogenomträngliga.
Med en historisk utblick bortom konserthusen går det att se hur denna arbetsdelning ifrågasatts under de senaste hundra åren: genom inspelningsmediet och den massproducerade populärmusiken, genom improvisationen som slänger bort tonsättaren och gör själva spelandet till en performativ handling - musiken skapas när den uppförs.
Lösningen finns inte hos mystiker som Arvo Pärt som vill ta tillbaka konstmusiken till den tid som flytt. "För publiken är konsertbesöket reducerat till en uppvisning i konsten att hålla masken", skriver Jonas Bjurström - men det vi håller masken inför är inte nödvändigtvis den moderna musikens charlataneri utan det faktum att hela systemet är föråldrat.