Veckans höjdpunkt var otvivelaktigt tisdagens konsert med Eugene Chadbourne på Culturen. Jag gick med JV - vår tredje Chadbournekonsert: första gången, tillsammans med medlemmar ur Camper Van Beethoven, var på Södra Teatern 1999, andra på Village i Västerås (RIP) 2004, då med samma musiker som nu: tjeckiske konceptualisten Martin Klapper (som vanligt stående framför ett bord dukat med allehanda leksaker och andra prylar) och svenske Herman Muntzing (på samplers och hembyggd "flexichord"). Veckans konsert var inte fullt lika sångorienterad som den förra: inga covers på Michael Jackson eller Nick Drake, men i gengäld fick vi en generös demonstration av Chadbournes eget bidrag till instrumenthistorien: den elförstärkta trädgårdsräfsan (Här ett smakprov, den oförglömliga "Achey Rakey Heart" från Terror Has Some Strange Kinfolk (med Evan Johns, 1993).)

Chadbournes estetik har alltid synts mig exemplarisk, kluven som jag är mellan de antagonistiska polerna POP och AVANT. Hela hans oöverskådliga, spretiga diskografi är en ren krigsförklaring mot den polerade produktens opersonlighet och mot kravet på att ett konstverk ska vara fullbordat och fulländat. Och istället för salongsavantgardism (från ECM till Tzadik): tillfälligheter, improvisation, kaos och country.

JV & jag åt middag med ChadKlappMuntz efteråt: trevligt! Chadbourne berättade föga smickrande historier om ECM:s skivbolagsdirektör Manfred Eicher ("Eichmann") och om den penningstinne Fred Frith, lade ut texten om polska kvinnor, skräckfilmer och konspirationsteorier (det slutgiltiga beviset för att 11/9 var iscensatt av amerikanerna: bara ett år efteråt kom Bruce Springsteen ut med en skiva om attacken, och alla vet att det tar honom MINST TVÅ ÅR att skriva så många låtar).