Den 11 september 2001 spelade Peter Brötzmann på Culturen. Jag var inte där, jag var på ett föredrag med Mikael Nyberg på Stadsbiblioteket. Jag tror vi alla undvek att prata om attacken i någon högre utsträckning. Som om vi inte riktigt visste vad som hänt eller hur vi skulle förhålla oss till det. Mina reaktioner, eller icke-reaktioner, tycks mig idag som skyddsmekanismer, försök att på något sätt undvika implikationerna av det som hände, hålla rädslan borta.

Förra veckan återvände Brötzmann till Culturen för en konsert med trumslagaren Peeter Uuskyla. Den här gången gick jag dit. Styrka, ursinne, explosivitet, allt det väntas av honom och allt det där levererade han. Men där fanns också - som när han kom insmygande, nästan försynt, på altsax över Uuskylas stadiga trumspel - en ton av något annat, en utsatthet, en alldeles oväntad bräcklighet, ensamhet.