Ustad Bismillah Khans död fick mig att plocka fram en sällan spelad cd ur hyllan igår: SENTIMENTAL SHEHNAI, inhandlad i en liten indisk skivaffär i Köpenhamn för sex år sedan, en sommar då jag bodde i Malmö och läste korrektur på Sydsvenska Dagbladet. Jag var upptagen med mina vanliga söndagsbestyr i lägenheten - barntillsyn, småstädning, plock med disk och tvätt - men musiken trängde genom vardagssysslorna med full kraft (hur ofta lyssnar vi egentligen på musik? hur ofta ger vi den vår fulla, odelade uppmärksamhet?); Elliott - 5 månader imorgon - sov rofyllt till en början, men efter ett tag fick Bismillah Khans "sentimentala shehnai" sällskap av exalterat babyjoller. John Coltranes sopransaxofon på My Favorite Things väckte en liknande reaktion för ett tag sedan. (Elliotts musikaliska prägling pågår för fullt, men hittills tycks han föredra Judas Priests "Breaking the Law" framför Monteverdis "L'Orfeo".)

(Jag vet väldigt lite om indisk klassisk musik, men hos Panchamkauns vet man desto mer.)