Missa för all del inte Lars Mikael Raattamaas Metronormativiteten i senaste numret av Arena, en spretig, okonventionell och uppiggande artikel, inte minst då den går stick i stäv med många av de mer eller mindre uttalade värderingar som ofta genomsyrar tidskriftens övriga material (t ex: Benedict Anderson talade om nationen som en föreställd gemenskap, en fantasigemenskap. Den sortens gemenskaper existerar alltid, de måste existera, det är det konkreta. Metropolen ska inte låtsas att den är mer tolerant än nationen.) // I Karolina Ramqvists Pappamakten ryggar jag tillbaka inför stycket som påstår att vänsterblockets [sic] 6-timmarsdag (...) finns till bara för att brudar ska kunna hålla ihop familjen som så där som riktiga kvinnor gör och förverkliga det back-to-bondmoran-drag som finns i livspusslet - ungefär som om sextimmarsdagen vore ett levande politiskt projekt, och dessutom en idé i stånd att på något sätt påverka verkligheten (frågan är väl i själva verket - dessvärre - stendöd, avförd från de flesta fackföreningars dagordningar, och existerar nog enbart som en fras i vänsterpartiets partiprogram). Men formuleringen finns väl mest till för att Ramqvist ska få ägna sig åt lite sedvanlig "vänster"-bashing, Arena-style. (Arena-redaktionens patologiska behov att hävda sin överlägsenhet gentemot den imaginära entiteten "vänstern" är uppenbarligen oändligt.)