På väg till bussen efter en ansträngande morgon sökte jag tillflykt till en av mest välbekanta melodierna i min Ipod: Lars Hollmer, "Boeves psalm", en låt som borde vara sönderspelad i mitt huvud flera hundra gånger om vid det här laget, men som just idag kändes ny igen - en kvalitet som riktigt bra melodier besitter. "Boeves psalm" är en låt som för mig exemplifierar det Adorno skriver om i utdraget nedan, att de bästa melodierna känns som citat redan första gången man hör dem, inte från tidigare musikstycken, utan från ett hemligt musikaliskt språk.

Trots att jag inte har något större intresse av sådant som ofta placeras i samma lätt världsmusikaliska/post-RIO-fack har jag haft en lång kärlekshistoria med Lars Hollmers musik och har under åren internaliserat mycket av hans tonspråk, till den grad att jag knappt ens behöver spela låtarna längre: de finns där ändå, redo att återkallas ur minnet vid behov. Sådan musik kan man ibland tycka att man känner lite för väl, att den inte längre säger något nytt, men ibland överraskar den genom att introducera sig i ett nytt emotionellt sammanhang eller avslöja någon sida av sig själv som man tidigare inte uppmärksammat.

Från Samla Mammas Mannas tidiga skivor till Lars Hollmers olika samarbetsprojekt genom åren finns det en grundläggande ton i musiken - mer eller mindre närvarande, men egentligen aldrig frånvarande - som för mig känns som hemma, med allt vad det innebär (det går att längta hem, men det går också att längta hemifrån).

Jag hörde Samla första gången på Village (RIP) i Västerås, påskafton 1995, och slogs av energin, kreativiteten och melodiken (det hade inget med "progg" att göra); med tiden kom jag att skifta fokus från Samlas ekvilibristiska ironier, till Lars Hollmers egen musik, med dess säregna kombination av komplexitet och naivitet, romantisk melankoli och uppsluppen lekfullhet.

[Jag intervjuade honom för tidskriften Lira en gång för fem år sedan och vi har haft lite sporadisk kontakt sedan dess (bland annat i samband med en märklig och olycklig juridisk tvist om rättigheterna till namnet "Samla Mammas Manna") - nu senast, fick jag veta, har han färdigställt en skiva med kanadensiska gatu-storbandet La Fanfare Pourpour, samt gett konserter i Kanada och i USA, med Fanfare Pourpour, med en nybildad kvartett med bland andra Jean Derome, och med en ensemble skapad direkt för avant-festivalen Edgefest i Ann Arbor. I början av året kom också Lunghorn Twist, den tredje skiva med den internationella dragspelskvintetten Accordion Tribe. En ny skiva i eget namn är visst också på gång.]