En konversation på Skunk fick mig att gräva fram en hemtenta jag skrev om Shakespeare för en massa år sedan, när jag pluggade litteraturvetenskap. Det var deprimerande läsning, inte för att det var en dålig uppsats, utan för att den var så bra: jag kände mig övertrumfad av mig själv som 19-åring, nedslagen av känslan av att jag aldrig skulle kunna prestera något så välskrivet och sammanhållet om Shakespeare om jag försökte idag. "Du har, som man brukar säga, en klar fallenhet för det här ämnet", har den vänlige docent som betygsatte mig skrivit i blyerts längst bak. Ändå var det inte ett ämne jag gick vidare med.

Sedan hörde jag Elliott gråta i sin spjälsäng. Jag gick och stoppade om honom, han somnade snabbt om igen, och jag tänkte på allt som den där 19-åringen inte visste, och jag kände hur jag fick övertaget igen.

Elliott gör så många framsteg, närmast dagligen, och utvecklas så snabbt att det ibland är svårt att komma ihåg att det fanns ett liv före honom.


Två låtar för lördagskvällen:
Los Shakers - "Don't Ask Me Love"
Enoch Light & The Light Brigade - "Bond St."