Manskapets hesa hyllningsrop steg upp från stränderna, fanbärarna på maniplarnas flyglar höjde vid ropen stramt och väldisciplinerat det röda standaret för att därefter sänka det inför härskaren med stången snett mot marken; det som här utspelades var, kort sagt, den effektivt nyktra hälsningsceremoni som det militära reglementet föreskrev, reglementsenligt korrekt i sin militära kärvhet, och trots allt detta var det något egendomligt mjukt över den, en egendomlig kvällsstämning; man skulle nästan ha kunnat beteckna det som ett drömtillstånd, så smärtfyllda och så ytterligt svaga fladdrade ropen ut i rymdens ljus, så snabbt och så utpräglat höstligt vissnade fanornas röda färg, överskuggad av det i frått avsvalnande firmamentet.

(Herman Broch, Vergilii död)

Just utläst: Kazuo Ishiguro, Never Let Me Go; och även om den här parodin från The Guardian någonstans träffar där den ska, rent stilistiskt, tyckte jag mycket om boken - och de sista sidorna var rent smärtsamma att läsa. På riktigt.

[mentalt soundtrack till avslutningskapitlen: Frank Zappa - "Amnerika", påkallat av att jag häromkvällen spelade valda delar av Civilization Phaze III för första gången på mycket länge: Zappa, melankolikern, ensam i sin källarstudio med CNN flimrande i bakgrunden ... vilken betydligt mer attraktiv bild än den utttjatade ikonoklasten]

[[Sommaren 1999 gick jag & JV runt i Stockholm och skrev "TRANCE-FUSION - NEW ZAPPA ALBUM - FALL 99" här och var (vill minnas att vi också vandaliserade en Dalai Lama-affisch); en kampanj som nu, sent om sider, har gett resultat: skivan släpptes av Zappa-familjen i oktober.]]]