Jag tyckte länge att det fanns något befriande otidsenligt hos Folket i Bild/Kulturfront: tidningen framstod som ett verk av ett gäng övervintrade, men hedervärt principfasta gamla gubbar; att hålla med om allt var omöjligt (det är också en styrka), men tillräckligt mycket var stimulerande, provokativt eller klargörande för att tidningen skulle vara värd att läsa och stödja. Dessutom skrev Hans Isaksson roliga filmkrönikor.

Men den envisa principfastheten bor också granne med rättshaverismen, och en icke-ideologisk anti-imperialism blir lätt en ståndpunkt som enligt principen att "fiendens fiende är min vän" per automatik hyllar den diktator som för tillfället fallit ur västmakternas favör, t ex Milosevic, vars förtjänster flitigt lovsjöngs på FiB:s mejlinglista, med hjälp av information från konspirationstoken Jared Israel.

En annan tok som FiB:arna alltmer kommit att ta i försvar är Israel Shamir, som kolporterar klassiskt antisemitiska föreställningar i deras mest nakna form. Om denna idioti - till gagn för ingen, allra minst dem som engagerar sig för ett fritt Palestina - skrev Andreas Malm en läsvärd krönika i gårdagens DN.

Det behövs alltid någon som tar det politiskt impopulära i försvar, och detta har länge varit FiB:s självpåtagna uppgift. Men med det sällskap som FiB nu har skaffat sig har man gått från att bara vara uppfriskande inopportun till att försvara rasistiskt knäppgökeri. Det är en sorglig utveckling.

(Mer hos Sakernas tillstånd.)