Och apropå böcker att se fram emot: i höst kommer den första riktiga biografin över Louis Zukofsky, The Poem of a Life, av Mark Scroggins.

Musikkritiskt adjektiv jag aldrig mer vill se: "balearisk".

För övrigt verkar Anders Isakssons nya bok om Ebbe Carlsson helt oemotståndlig. Bra intervju i DN idag. (Allt detta väcker en massa fragmentariska och suggestiva barndomsminnen till liv.)

Elliott har varit på besök hos sina farföräldrar igen och fått en ny favoritleksak: ett avlagt Macintosh-tangentbord. (Farfar fotade.)

Kosmologisk ombyggnad. Att barn som dör odöpta hamnar i limbo ("limbus infantium") - ett tillstånd mellan himmel och helvete - har sedan 1200-talet varit en etablerad, om än föga populär, trosuppfattning inom katolicismen. Nu har de 30 medlemmarna i den Internationella teologiska kommissionen släppt ett dokument, sanktionerat av påven, där uppfattningen om limbo döms ut som ett tecken på en "alltför snäv syn på frälsningen" . Även om de odöpta barnen ännu inte frälsts från arvssynden, kan de ändå innefattas av Guds nåd - och därmed också upptas i paradiset. Det verkar alltså inte bättre än att limbo är stängt tillsvidare: enligt påven var det ändå inte mer än en "teologisk hypotes" till att börja med, medan andra menar att det vore som en "jordbävning inom den katolska teologins struktur" om föreställningen avskaffades.

(BBC: How can limbo just be abolished?"; Catholic News Service; StrangeHarvest: Revisions to the Architecture of Hell.)

(Historien förtäljer inte vad den teologiska kommissionen anser om konceptet "limbus patrum".)

Efter att ha läst en rad försiktigt kritiska men ändå obegripligt respektfulla recensioner av Läckbergs deckarmissfoster Tyskungen (genomgående med det absurda påståendet att man, bokens alla brister till trots, "vill veta hur det går" - det vill man inte alls!), hittar jag äntligen någon som talar klarspråk - Kulturnytts Maria Edström:

Me[d] några få undantag är den samtida svenska deckargenren det värsta bondfångeri som den litterära marknaden skapat i modern tid ...

Så här i hösnuvetider kan det ju vara värt att notera att JH Prynne - Storbritanniens mest notoriskt svårläste poet - för inte alltför länge sedan kom ut med en ny diktsamling: To Pollen (Barque Press). På bloggen Intercappilary space finns en lång, inkännande recension.

I brasilianska São Paulo har stadsfullmäktige beslutat att förbjuda alla reklamskyltar i ett radikalt försök att komma till rätta med vad myndigheterna kallar "visuell förorening", rapporterar International Herald Tribune. Beslutet, som gäller från årsskiftet, är kontroversiellt men har stöd hos stora delar av stadens befolkningn. Krönikören Roberto Pompeu de Toledo kallar det "a rare victory of the public interest over private, of order over disorder, aesthetics over ugliness, of cleanliness over trash", medan Dalton Silvano, den enda fullmäktigeledamot som röstade mot förslag, säger att beslutet gör São Paulo tlll "a sadder, duller place": Advertising is both an art form and, when you're in your car or alone on foot, a form of entertainment that helps relieve solitude and boredom. På Flickr finns fotosamlingen São Paulo No Logo som dokumenterar gapande tomma billboards: stumma strukturer berövade sitt innehåll. (Via Kosmograd.)

Utrifrån verkar upprördheten från den rysktalande befolkningen (om det bara är dom som protesterar får vi inte veta något om, det kan ju finnas andra protesterande också) överdriven. Det är ju bara en staty. Här lämnar media oss i sticket.

Anders Svensson skriver bra om förtrycket av den ryska minoriteten i Estland. (I den här frågan blir man inte direkt mycket klokare av att läsa DN.)

Islamic street preachers: Guardian skriver om fenomenet taqwacore.

Vilket fantastiskt genomslag för Åsa Lindberborgs Mig äger ingen! Recensionerna har genomgående varit översvallande positiva; flera recensenter beskriver hur de rörts till tårar. Och visst reagerade jag likadant när jag läste den för någon månad sedan, inför intervjun i VLT, men att jag kände mig träffad av boken har också rent privata skäl. Jag är född tio år senare än Åsa Linderborg, jag gick hos dagmamma i samma hus som hon bodde med sin pappa under den tid som beskrivs i boken. Vi har gått på samma högstadieskola, Viksängsskolan, även om jag snarare tillhörde de tjänstemannabarn som Åsa Linderborg - i min intervju - beskriver hur ho betraktade med förundran när hon började högstadiet i början av 1980-talet:

- Vilka klasskonflikter det blev! Där jag växte upp tillhörde alla LO-kollektivet. När jag började på Viksängsskolan träffade jag för första gången barn till egenföretagare. Det var nästan så att jag väntat mig att de skulle gå med hög hatt och monokel. De såg nog på oss med samma förundran. Vi var råbarkade och roliga, och barnen från Hamre vill nog hänga med oss, men de ville inte bli som oss.

Så även om vi växt upp på några kvarters avstånd var Åsa Linderborgs värld inte min. Ändå känner jag igen mycket: platser, attityder, uttryckssätt. Det är en anmärkningsvärd bok, i all sin skenbara enkelhet. Staffan Andersson uttrycker det väl i sin recension i VLT:

Bokens stora styrka är att Åsa Linderborg aldrig tummar på klassperspektivet. Genom det förklaras, fördjupas och kompliceras hennes pappas känslor och handlingar. Hon gör det privata till politik på ett förbluffande konkret sätt.

Jag kan inte påstå att jag står Nemis Goth-värld nära ...

Enn Kokk skriver om serier.

Läsvärd intervju med Simon Reynolds, aktuell med artikelsamlingen Bring the Noise. (Jag håller inte alls med om vad han säger om att rehabilitera "rockismen", men jag orkar just nu inte formulera mig.)

"För övrigt har jag hittat din blogg", stod det i ett mejl jag fick alldeles nyss.

Jaha, bäst jag skriver något då.

Jag är mitt uppe i ett plågsamt, deprimerande recensionsuppdrag. Jag läser Camilla Läckberg, "Sveriges bäst säljande författare 2006 och belönad med Folkets Litteraturpris". Hon skriver så illa att jag knappt tror det är sant. Hennes språkliga tondövhet är outhärdlig - sällan har 400 deckarsidor varit så svårforcerade.

Kapitel efter kapitel lunkar på, med ändlösa dialoger, ovidkommande information, språkliga otympligheter, utan någon som helst dramaturgi:

Han skakade på huvudet och plockade upp tråden igen. "Som sagt, jag har rapporten från Torbjörns tekniker här. Och den kan väl sammanfattas med orden 'inga överraskningar'. Det finns en del av både skoavtryck och fingeravtryck, och vi bör självklart gå igenom samtliga. Gösta, du ser till att vi får de där grabbarnas avtryck för uteslutning, och även broderns är väl lämpligt. I övrigt ..."

... personteckningar på serietidningsnivå:

"Tro på det", fnös Mellberg. "Idiotiskt påfund det där. Vuxna karlar som ska hålla på och byta blöjor och koka barnmat. Nej, det är i alla fall ett område där det var bättre förr. Vår generation karlar slapp sådant där trams och kunde istället göra sådant vi var bättre ämnade för, så fick fruntrimen
sköta ungarna."

... överflödiga ord:

"Så där ja", sa han belåtet när han var färdig.

... klumpiga formuleringar:

... soldaterna såg ut att vara upptagna av någon form av syssla

... onaturliga repliker:

"Han var en sann historiker, noggrann med fakta och ytterst petig med att visa sanningen så som den var, inte så som han eller någon annan hade önskat att den var. Erik målade inte. Han lade pussel. Sakta, sakta, bit för bit, plockade han fram hur verkligheten hade sett ut. En bit av en blå himmel där, en bit av en grön äng där, tills han till slut kunde visa upp resultatet för omvärlden. ..."

Camilla Läckbergs böcker sålde ifjol i 800.000 exemplar. Jag begriper det inte.

Västerås stad har, med stöd från Kulturrådet, lanserat den trevliga sajten Konst i Västerås, där den som vill kan klicka sig igenom stadens alla offentliga konstverk, från det första någonsin, Carl Gustaf Qvarnströms Gustav Vasa-byst från 1864 i Vasaparken ("ett redbart arbete", "som ger det allvar och lugn, som ämnet och ändamålet krävde", skrev gamle landsantikvarien Sven Drakenberg) -


- till nyare tillskott, som Carsten Höllers installation "Windshield" från 2004, uppfört i akrylglas och rostfritt stål på den forna tullplatsen vid de nya lägenheterna i Östra Hamnen:


"I sin obestämbarhet hävdar det sig som något radikalt 'annorlunda', något som understyrker platsens öppenhet, inbjuder till aktivitet och skapar betingelser för platsens användande", skrev medfinansiären Statens konstråd pretentiöst om Höllers verk, som ursprungligen var tänkt att kunna flyttas längs skenor i marken för att erbjuda verkligt skydd mot vinden. (Så fungerar det i praktiken inte: konstverket är för tungt för att flytta, så av den utlovade funktionaliteten blev intet. Vackert på håll är det dock, även om glaset snart blev repigt och fult - möjligen en konsekvens av att en av de aktiviteter som platsen inbjuder till - för att tala med Statens konstråd - är skateboardåkning.)

Annars härrör sig mycket av den offentliga konsten i Västerås från 1950- och 60-talen, då stora delar av den moderna stadsbebyggelsen kom till och 4 procent av byggkostnaderna regelmässigt avsattes till offentliga utsmyckningar. De flesta av verken finns kvar, anakronistiska i sin brutalitet och så inpräntade i den vanlige västeråsarens stadsbild att de sällan uppmärksammas -


- ("Fem former" av KG Bejemark, Stora torget) - medan andra lyfts fram från en mer undanskymd placering till att få ett nytt liv -


- Lage Lindells emalj "Former och föremål från stranden", 1958, numera på Stadshusets fasad mot Vasaparken. Andra konstverk från miljonprogrammets tid har åldrats sämre, som den vanskötta och missaktade konstväggen i Råby centrum -


- som vid uppförandet 1968 var ett ambitiöst samprojekt av sex unga konstnärer från Konstakademien i Stockholm, men som idag ofta framhålls som ett exempel på hur en modernistisk offentlig estetik gick över huvudet på dem som tvingades leva med den. Det är ett orättvist omdömde: i och med ombyggnaden av Råby centrum har konstväggen lyfts fram och kommit till sin rätt på ett annat sätt än tidigare. Men verken är i desperat behov av renovering. Bland konstnärerna finns den numera väletablerade Lennart Aschenbrenner, vars del av konstväggen, målningen "Stadens teater", hör till de mer medfarna:


De mest folkkära konstverken är, föga förvånande, de som bryter med modernismens formspråk, som B-G Broströms kärleksfullt realistiska hyllning till de cyklande Asea-arbetaren, "Aseaströmmen". Andra ger prov på en närmast för-modernistisk estetik, som Oscar Anderssons "Sommarsöndag" från 1951, där ett idealiserat ungt par blickar med stålgrå ögon mot den ljusnande framtiden -


Redan vid uppförandet förhånades de "trosvissa kolchos-ungdomarna" i lokalpressen, men det är svårt att inte charmas åtminstone lite grann av den otidsenliga heroismen:


(Kanske något för Bryan Ferry?)

Om det bara fanns fler mp3-bloggar som denna: Awesome Tapes from Africa.

Kommunistiska manifestet - nu som tecknad film.

Gabriella Håkanssons recension av Bengt Jangfeldts nya Majakovskij-biografi i dagens DN får mig att vilja läsa boken, men ett stycke i texten stör mig:

Jangfeldt försöker skriva sin livsskildring i en så nyktert objektiv anda det bara går, vilket förstås bidrar till att dämpa känslan av besvikelse och förvåning över Majakovskijs många underliga livsval. Men faktum kvarstår. Medan stora delar av det ryska avantgardet flydde eller förpassades utomlands så blev Majakovskij och paret Brik på var sitt sätt allt djupare insyltade i den sovjetiska diktaturen. Uppfyllda av revolutionär iver blundar de för utrensningar, mord och censur. De ställer beredvilligt sina pennor och hjärnor i Sovjetstatens propagandatjänst. Majakovskij skrev tusentals reklamsloganer och plakatdikter. Som tack kunde han bada i en lyx som var få andra förunnat. Här framstår Bengt Jangfeldts nyktra perspektiv och benhårda vägran att ta moralisk ställning en aning problematiskt.

Varför detta insisterande på att en biografi måste ta "moralisk ställning"? Gabriella Håkansson är väl en självständig individ som kan ta egen ställning, utifrån det material som biografin presenterar. Att ge läsaren möjlighet att tänka själv måste vara att föredra framför att servera moraliserande plattityder om det förkastliga i stalinistiskt medlöperi.

Köttårtor!

I sin essä "Blankvers och fri vers" observerar Lars Bäckström hur överförandet av Shakespeares dramatiska arbeten till det svenska språket under 1800-talet förvandlade den inhemska blankversen, från den "jämna, 'grekiska' andningen" hos Tegnér och Stagnelius, till att bli "mer oregelbunden, dramatisk, stämningsväxlande". Som:

Har du sett dockors spel på skådebanan —
Små siriga personer, som framträda,
Gå, stå och rådslå, handla och framställa
Dermed en liten artig menskolefnad?
Sjelf konungen uppträder der med kronan,
Och drottningar, prinsessor majestätiskt,
Med solfjäder i hand — Faust grips af djefvuln
Och lilla Narren finner allt rätt roligt.
Men konstnärn står bakom. Han genom trådar
I hand har alla menskliga passioner
Och själens rörelser; och drar han vissa,
Det står uti hans makt att låta springa,
Till innersta hjertroten sönderdelad,
I tusen bitar hela dockan-menskan. —
Så står du, Mäktige! ock bakom banan;
Och banan är det verkeliga lifvet,
I all sin verklighet för dig en lek.
Du ställer oss det fram. Vi se det lefva.
Du har i hand dess alla spel och fjädrar,
Och rör dem trollande och lätt, ej sedd.
Så drar du de olyckeliga trådar
Hvarmed Naturen genomlagt vårt väsen,
Och hvarpå sällsamt hänger dess bestånd —
Allt sönderspringer, bryts! — Ett sken-lif var det.
Hvad är vårt mer? — Oss öfverfaller tanken
På detta lifvets flärd och hemska tomhet.

Geijer, 1814. Dikten heter just "Shakespeare", och utmärks inte bara av sitt förhållandevis lediga tilltal, som talade repliker från en teaterscen, utan också av sin relativa rytmiska frihet: Bäckström observerar hur Geijer anstränger det metriska schemat mot slutet: "Stavelsen 'hjärt-', som enligt metern är obetonad, är man tvungen att betona. Det ger versen en explosivitet som stämmer med innehållet."

Geijer var den första att översätta Shakespeare till svenska. Året innan dikten "Shakespeare" publicerades, utkom hans tolkning av "Macbeth". På sjutton- och artonhundratalen var det inte självklart att Shakespeare skulle översättas till blankvers. Den första tyska Shakespeareöversättningen, av von Borck 1741, var på alexandriner, och Le Tourneurs berömda samlade översättning till franska (som Gustav III för övrigt ägde ett exemplar av) var skriven på prosa. Geijer, däremot, skriver i inledningen till sin översättning av Macbeth, att han försökt efterbilda originalets verbyggnad så gott han kunnat, och vidare: "Shakespeares jamber äro högst lediga och fria och smyga sig efter ämnet, som ett rikt draperi efter den härligaste kropp. Det är en förtjänst, vari jag ej kan hava uppnått honom."

Under 1700-talet var den svenska kunskapen i engelska språket dålig, och när Shakespeare uppmärksammades var det genom tyska eller franska översättningar, som Schillers tolkning av Macbeth. Det var en översättning med vissa avgörande avvikelser. Macbeths andra akt inleds i original med en komisk scen där en portvaktare, en typiskt stämningsbrytande Shakespeare-clown, lägger ut texten om alkoholens inverkan på sexlivet:

MACDUFF
What three things does drink especially provoke?

PORTER
Marry, sir, nose-painting, sleep, and
urine. Lechery, sir, it provokes, and unprovokes;
it provokes the desire, but it takes
away the performance: therefore, much drink
may be said to be an equivocator with lechery:
it makes him, and it mars him; it sets
him on, and it takes him off; it persuades him,
and disheartens him; makes him stand to, and
not stand to; in conclusion, equivocates him
in a sleep, and, giving him the lie, leaves him.

Dessa burleskerier fann Schiller det för gott att ersätta med en from morgonpsalm:

PFÖRTNER (kommt singend).
Verschwunden ist die finstre Nacht,
Die Lerche schlägt, der Tag erwacht,
Die Sonne kommt mit Prangen
Am Himmel aufgegangen.
Sie scheint in Königs Prunkgemach,
Sie scheinet durch des Bettlers Dach,
Und was in Nacht verborgen war,
Das macht sie kund und offenbar. [...]
Lob sei dem Herrn und Dank gebracht,
Der über diesem Haus gewacht,
Mit seinen heiligen Schaaren
Uns gnädig wollte bewahren.
Wohl Mancher schloß die Augen schwer
Und öffnet sie dem Licht nicht mehr;
Drum freue sich, wer, neu belebt,
den frischen Blick zur Sonn' erhebt.

Geijer skriver i sitt förord att "mängden av svenska läsare [...] känna blott Shakespeare till namnet, äro ovana att därmed förena många vidunderliga föreställningar och hysa kanske den mening, att ingenting är lättare för en översättare, som har lyckan att vara född i ett upplyst tidevarv, än att de ge den gamle britten några läxor i den goda smaken". Men "Shakespeare behöver ingen anmälan, intet försvar".

Geijer kan dock inte helt avstå från några "läxor i den goda smaken": de mest ekivoka av portvaktarens repliker är strukna, liksom några blodiga rader ur häxscenen i fjärde aktens första scen - "Pour in sow's blood that hat eaten / Her nine farrow ..." - och hela andra scenen i fjärde akten, som kulminerar i mordet på Macduffs son.

Att förvanska Shakespeare var vid den här tiden snanare regel än undantag (King Lear spelades, till exempel, i en version med lyckligt slut), och med detta i åtanke har Geijer hållit sig förhållandevis nära originalet. Den berömda passagen femte aktens femte scen -

[...] Out, out, brief candle!
Life's but a walking shadow, a poor player
That struts and frets his hour upon the stage
And then is heard no more: it is a tale
Told by an idiot, full of sound and fury,
Signifying nothing.

- översätter Geijer:

[...] Ut, korta ljus!
En skugga livet är, som går förbi,
en fattig gycklare, som mödar sig
och fjäskar ut sin stund på skådebanan,
och sen är hörd ej mer: det är en saga
sagd av en dåre, full av raseri
och tomma ord - som ingen ting betyder.

Jämför:

[...] Ut, ut, du korta ljus!
En skugga blott, som går och går, är lifvet:
En stackars skådespelare, som larmar
Och gör sig till, en timmas tid, på scenen
Och sedan hörs ej af. Det är en saga
Berättad af en dåre: låter stort,
Betyder intet, --

Det är den klassiska översättningen av Carl August Hagberg, som publicerade sina tolkningar av Shakespeares samlade verk i tolv band mellan 1847 och 1851, alltså drygt 35 år efter Geijers Macbeth. Geijer nöjde sig med "Ut, korta ljus!" för "Out, out, brief candle!"; Hagberg lägger till ytterligare ett "ut" och ett "du". Assonanseffekten ökas, frasen ges en större tyngd. Det upprepade "går" i andra raden saknar motsvarighet hos Shakespeare men förhöjer verkningsfullt den monotona hopplöshet som raderna uttrycker. Det finns inga fjäskande gycklare hos Hagberg, som hos Geijer, och han gör heller inget försök att återskapa allitterationen "tale - told" (som Geijer med "saga - sagd"). Istället skapar Hagberg egna allitterationer: "timmas tid", "scenen" - "sedan". När det kommer till den tunga avslutningen har Hagberg tveklöst övertaget över Geijer. Kondensationen av "full of sound of fury, signifying nothing" till "låter stor, betyder intet" är sällsynt lyckad, medan Geijers "tomma ord - som ingen ting betyder" är ett riktigt antiklimax.

Bättre lyckas Geijer med häxscenerna (där Hagberg ofta följer hans exempel närmast ordagrant). Till exempel:

Orm, som smög i kärrets gräs,
uti kitteln stek och fräs!
Sjökräks öga, grodas hand,
läderlappshår, hundetand,
huggorms tunga, gadd av slå,
ugglevingar, ödletå,
koka - trolldom i var droppa -
till en god helvetisk soppa.

(Originalet: "Fillet of a fenny snake / in the cauldron boil and bake; / Eye of newt, and toe of frog, / Woolf of bat, and tongue of dog, / Adder's fork, and blind-worm's sting, / Lizard's leg and howlet's wing, / For a charm of powerful trouble, / Like a hell-broth, boil and bubble.")

Hagberg må ha varit den överlägsne översättaren, men Geijer var den som bröt ny mark. Hans översättning är intressant eftersom den fyllde en polemisk funktion; den var ett inlägg mot den rådande klassicismen, mot mästrande och moralistiska tillrättalägganden, samtidigt som den bröt en svensk kulturell isolation.



[Dryden hade redan på 1600-talet anpassat Shakespeare efter klassicistiska mönster. Shakespeares beskrivning av Cleopatra - "... For her own person, / It beggar'd all description: she did lie / In her pavilion - cloth-of-gold of tissue - / O'er-picturing that Venus where we see / The fancy outwork nature" - förvandlade han till "Where she, another sea-born Venus, lay / ... / She lay, and leant her cheek upon her hand", och Hugh Kenner har observerat hur detta skiftar betoningen från verben, som hos Shakespeare, till substantiven, och hur detta var början på vad Eliot kallade "a dissociation of sensibility".

Verbs may take us anywhere. "I see": anything at all may follow "I see." But Dryben was accomodating to a taste we share, a taste for the programmed rather than the fortuitous, taking its pleasure in planned, not improvised, effects.

A Sinking Island, s 101]

Med sitt iögonfallande chockrosa omslag var tidskriften "BLAST" - första numret 1914, andra och sista 1915 - tänkt som en attack på allt som var medelklassigt, dilettantiskt, tamt och esteticerande inom det brittiska kulturlivet. Som motgift lanserades en ny "rörelse": vorticismen. Namnet kom från Ezra Pound, som länge lekt med ordet "vortex" för att beteckna någon sorts konstnärlig urkraft ("den maximala energins höjdpunkt ... Alla erfarenheter rusar in i denna virvel, allt det förflutna som lever och är värt att leva"), men den verkligen ledaren var Wyndham Lewis, polemiker, författare, konstnär. Han var en personlighet som polariserade: Hemingway ogillade honom och skrev att han hade en "misslyckad våldtäktsmans ögon", en konstnärskollega minns honom som en man "med vaken blick, med en fäck och provokativt självsäker hållning ... lik en boxare på väg mot en motståndare".

Vorticismen var en intensiv urladdning, snart tillintetgjord av första världskriget, men under sin korta tid lyckades Lewis och hans flyktiga kotteri - däribland Henri Gaudier-Brzeska, Edward Wadsworth, Jessica Dismorr, Helen Saunders, Richard Aldington and William Roberts - etablera det första artistiska avant-gardet i ett land där den förhärskande kulturuppfattningen var att avantgardism var något franskt och frånstötande (den - med europeiska mått mätt förhållandevis timida - post-impressionistiska utställning som Roger Fry arrangerade 1910 innehöll en målning av Cézanne som upprörde en London-besökare så pass att han var tvungen att ledas ut ur lokalen i hysteriskt chocktillstånd). Den var dessutom ett försök att etablera ett genuint brittiskt avant-garde. Som Owen Hatherley skriver i ett lysande mastodontinlägg på The Measures Taken: a re-imagining of England as the centre of a technological primitivism that would supersede the Italian Futurism and French Cubism that preceded them.. Detta krävde ett distanserade dels från den till synes snarlika futurismen ("Ni italianos betonar Maskinen för mycket", sa Lewis till Marinetti efter en föreläsning i London 1914. "Vi har haft masikner här i England en Herrans massa år. Det är ingen nyhet för oss"), dels från den inhemska Bloomsbury-gruppen, vars finkänslighet förhånades skoningslöst (Lewis hade deltagit i konnässören Frys Omega-workshops, där britterna skulle skolas till att uppskatta Skönheten, men hade brutit sig ut och startat sitt eget Rebel Art Centre).


Med feta, svarta bokstäver, som hämtade från en propaganda-affisch, dynamiskt utspridda över sidorna, delade det inledande manifestet i fösta numet av BLAST in 1910-talets Storbritannien i sådant som var värt att förkasta, däribland det brittiska klimatet ("dismal symbol of effeminate lout within ... the flabby sky that can manufacture no snow, but can only drop the sea on us in a drizzle like a poem by Mr Robert Bridges") och den brittiska esteten ("CREAM OF THE SNOBBISH EARTH"), och det som var värt att hylla - brittiska hamnarna, till exempel, imperiets stolthet, som lovsjöngs i poetisk precisa termer:

PORTS, RESTLESS MACHINES of scooped out basins heavy insect dredgers monotonous cranes stations lighthouses, blazing through the frosty starlight, cutting the storm like a cake beaks of infant boats, side by side, heavy chaos of wharves, steep walls of factories womanly town

BLESS these MACHINES that work the little boats across clean liquid space, in beelines.

(Edward Wadsworth, Liverpool Shipping).

Retoriken är fanatiskt maskulinistisk, betonar ständigt hårdheten och klarheten i kontrast mot en "feminin" mjukhet; redan några år tidigare, 1912, hade Pound förutspått att framtidens poesi skulle vara "harder and saner ... as much as granite as it can be", utan måleriska adjektiv, utan Tennysonsk mångordighet. Men manifestet andas också en befriande vanvördighet, en ovilja att låta sig naglas fast vid någon fast ståndpunkt, en öppenhet för motsägelser:

1. Beyond Action and Reaction we would establish ourselves.

2. We start from opposite statements of a chosen world. Set up violent structure of adolescent clearness between two extremes.

3. We discharge ourselves on both sides.

4. We fight first on one side, then on the but always for the SAME cause, which neither side or both sides and ours.

Bland vorticisterna fanns också två kvinnliga konstnärer: Jessica Dismorr och Helen Saunders, uppmärksammade som pionjärer först på senare år.


Med första världskrigets utbrott - som skulle innebära att Gaudier-Brezska och T.E Hulme dog i skyttegravarna, bland miljontalas andra - tedde sig vorticismens krigslystna retoriken alltmer olustig; det andra, och sista numret, av BLAST kom 1915, betitlat "WAR NUMBER", med ett expressivt omslag av Lewis:


Owen Hatherley skriver:

The Vorticist attitude to war sometimes resembles Dada in its veering from a glorying in destruction to an oblique irony to deliberate nonsense. In the ‘War Number’ BLAST 2, ‘The Crowd Master’ claims that the war caused the popular press to resemble the splenetic sloganeering of BLAST itself, while ‘Super-Krupp, or War’s End’ in BLAST 2 breezily predicts perpetual war: ‘we might eventually arrive at such a point of excellence that two-thirds of the world might be exterminated with mechanical precision in a fortnight. War might be treated on the same basis as agriculture.’ Then we have the point ‘nobody but Marinetti, the Kaiser and professional soldiers actually WANT war’ followed by the more disturbing contention (which points the way to Lewis’ later Fascism, here with a more bohemian tinge): ‘all men cannot, and never will be, ‘philosophic men’. So what are they going to be: soldiers and politicians, a good many, I expect – and much happier and more amusing that way…do not let us, like Christian Missionaries, spoil the savages all around us’.

Skyttegravarna var inte den enda anledningen till att vorticismen aldrig fick fotfäste som en genuin avantgardistisk rörelse; en annan var Lewis extrema individualism och ovilja till kollektiv handling. Vorticismen hyllade Geniet, Konstnären som ser mer än alla andra, och det blev till slut en rätt ensam och enslig figur: Lewis polemiska utfall mot allt och alla ledde honom på 1930-talet till att omfamna Hitler. Han levde sina sista dagar blind, isolerad och marginaliserad.

Men det verkligt vitala i vorticismen transcenderar Lewis heoriska individualism; som Esther Leslie påpekar i denna essä fick estetiken och energin i BLAST en värdig efterföljare i punken: Blast – with its glorious outrageously luridly pink cover and heavy anonymous blockish black typography and polemical rants – was just as shocking as the Sex Pistols Never Mind the Bollocks LP cover.

Den fascinerande BBC-dokumentären "The Most Hated Family in America" följer pastor Fred Phelps och hans Westboro Baptist Church (som vi här bland annat får se demonstrera utanför en butik som säljer svenska dammsugare - något som Gud uppenbarligen kräver som vedergällning för åtalet mot Åke Green). På YouTube i sju delar: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7.

Den klassiska musikens framtid ligger måhända, som med övrig industri, i outsourcande av produktionen till Kina. New York Times rapporterar:

China, with an estimated 30 million piano students and 10 million violin students, is on an opposite trajectory. Comprehensive tests to enter the top conservatories now attract nearly 200,000 students a year, compared with a few thousand annually in the 1980s, according to the Chinese Musicians Association.

The hardware side has also exploded. As of 2003, 87 factories made Western musical instruments. By last year the number had grown to 142, producing 370,000 pianos, one million violins and six million guitars. China dominates world production of all three.

The Communist Party, which three decades ago was trying to wipe out classical music, now deems it an essential component of the “advanced culture” it vows to create to make the country a true great power.

[Ett problem är dock att flera av de rekordmånga konserthus som de kosntmusiktokiga kommunisterna smällt upp är dåliga fuskbyggen - The government has a complex bordering on mania when it comes to building concert halls. Some are white elephants, constructed hastily with little attention to programming or economic viability. [...] There are other concerns. While government support for classical music is clearly strong, critics say China has misallocated hundreds of millions of dollars on elaborate concert halls. That money might have been better spent, they suggest, on music education and affordable performances.]

Och Guardian skriver om nedgången inom den klassiska skivindustrin, om nu det är något att sörja:

The only dispute about classical recording is whether it is dying or dead. The glut that by the end of the 20th century had generated at least 276 recordings of Beethoven's 5th Symphony, and more than 435 recordings of Vivaldi's Four Seasons, has given way to a famine. Yes, EMI and the DG-Decca group continue to record, but at a reduced level, and for how much longer? Yes, the budget-price Naxos and a cluster of independent labels (and a few "own brands" such as the London Symphony Orchestra's LSO Live) are still producing. But, as Lebrecht recently argued in Prospect magazine, the "chain of interpretation" that was such an integral part of classical recording has now been ruptured.

What went wrong was partly the glut: with 435 versions available, who needs number 436?

Pound doesn’t know how to be silly. That requires an innocence he lacks. Requires a willingness to relent the reins on the hoss that’s carrying one out the hoosegow: loss of control is the butt of silliness, the fundament of silly.

John Latta, på sin blogg Isola di Rifiuti, formulerar en befogad kritik av Pound. (Fast nog finns det undantag, om än inte i Cantos:

The New Cake of Soap
Lo, how it gleams and glistens in the sun
Like the cheek of a Chesterton.

)

Och Therese "Salome" Bohmans kritik av language-poesin - eller snarare retoriken som kringgärdar den - är också läsvärd, på ett uppfriskande common sense-vis:

det är SPRÅK vi pratar om, det är faktiskt möjligt att tycka att alla människor är lika mycket värda, samtidigt som man tycker att det är okej att ett visst stycke text är viktigare än ett annat. Vem opponerar sig mot eventuella maktcentra i en dikt liksom? Vem upplever det som ett problem? Språket? Folket? Jag fattar inte. [...] Om allt är lika viktigt är ju allt lika oviktigt. Hur kan detta göras till en dygd? Kan någon snälla förklara det, UTAN jämförelsen med städer tack, UTAN gallerior och köpcentrum. Det verkar så konstigt att förespråka en poetisk uppfattning som bara kan förklaras om den liknas med ytterområdena i vissa städer i USA. Att något är extra viktigt (ett "maktcentra") i en text betyder väl att det är detta som ligger närmast det man vill säga. Det är klart att det är lätt att undvika centra om man inte vill säga något.

Och här, förresten, är min intervju med Åsa Linderborg ur dagens VLT, minus den innehållsrika faktarutan, som visst inte fick plats på webben.

En passant i ett inlägg om kanadensiska bandet Apostle of Hustle gör Marcello Carlin - en av mina absoluta favoritskribenter - en insiktsfull distinktion mellan glädjelöst "experimentellt" noise-avantgarderi och fri improvisation:

Buried deep within the rather exhausting Morley piece on Arcade Fire in this month’s Observer Music Monthly is the subtly slighting reference to current Canadian music as “lightly experimental.” A quarter of a century later, those dreams of stadium entryism are evidently hard to still, as though any group who didn’t want to be as big as or bigger than U2 are yet somehow a failure. Or perhaps the remark can be read as meaning a supposedly feeble counterpart to “heavy experimentation,” i.e. the “real thing,” an unwavering high-fibre diet of Sunn O))), Wolf Eyes and Vibecathedral. That and nothing but that would form the foundations of a roughshod but joyless life (whereas even with the heaviest free jazz, the Brötzmanns and Benninks of this world, there is a skipping deftness even in the most intense of moments, a perception of light and shade as well as Dadaist slapstick and unstoppable rhythmic flow).

Brittiska Art & Architecture har ett sökbart arkiv med över 40.000 bilder. Sökord: housing estates. (Via Sit down, man.)