I sin essä "Blankvers och fri vers" observerar Lars Bäckström hur överförandet av Shakespeares dramatiska arbeten till det svenska språket under 1800-talet förvandlade den inhemska blankversen, från den "jämna, 'grekiska' andningen" hos Tegnér och Stagnelius, till att bli "mer oregelbunden, dramatisk, stämningsväxlande". Som:

Har du sett dockors spel på skådebanan —
Små siriga personer, som framträda,
Gå, stå och rådslå, handla och framställa
Dermed en liten artig menskolefnad?
Sjelf konungen uppträder der med kronan,
Och drottningar, prinsessor majestätiskt,
Med solfjäder i hand — Faust grips af djefvuln
Och lilla Narren finner allt rätt roligt.
Men konstnärn står bakom. Han genom trådar
I hand har alla menskliga passioner
Och själens rörelser; och drar han vissa,
Det står uti hans makt att låta springa,
Till innersta hjertroten sönderdelad,
I tusen bitar hela dockan-menskan. —
Så står du, Mäktige! ock bakom banan;
Och banan är det verkeliga lifvet,
I all sin verklighet för dig en lek.
Du ställer oss det fram. Vi se det lefva.
Du har i hand dess alla spel och fjädrar,
Och rör dem trollande och lätt, ej sedd.
Så drar du de olyckeliga trådar
Hvarmed Naturen genomlagt vårt väsen,
Och hvarpå sällsamt hänger dess bestånd —
Allt sönderspringer, bryts! — Ett sken-lif var det.
Hvad är vårt mer? — Oss öfverfaller tanken
På detta lifvets flärd och hemska tomhet.

Geijer, 1814. Dikten heter just "Shakespeare", och utmärks inte bara av sitt förhållandevis lediga tilltal, som talade repliker från en teaterscen, utan också av sin relativa rytmiska frihet: Bäckström observerar hur Geijer anstränger det metriska schemat mot slutet: "Stavelsen 'hjärt-', som enligt metern är obetonad, är man tvungen att betona. Det ger versen en explosivitet som stämmer med innehållet."

Geijer var den första att översätta Shakespeare till svenska. Året innan dikten "Shakespeare" publicerades, utkom hans tolkning av "Macbeth". På sjutton- och artonhundratalen var det inte självklart att Shakespeare skulle översättas till blankvers. Den första tyska Shakespeareöversättningen, av von Borck 1741, var på alexandriner, och Le Tourneurs berömda samlade översättning till franska (som Gustav III för övrigt ägde ett exemplar av) var skriven på prosa. Geijer, däremot, skriver i inledningen till sin översättning av Macbeth, att han försökt efterbilda originalets verbyggnad så gott han kunnat, och vidare: "Shakespeares jamber äro högst lediga och fria och smyga sig efter ämnet, som ett rikt draperi efter den härligaste kropp. Det är en förtjänst, vari jag ej kan hava uppnått honom."

Under 1700-talet var den svenska kunskapen i engelska språket dålig, och när Shakespeare uppmärksammades var det genom tyska eller franska översättningar, som Schillers tolkning av Macbeth. Det var en översättning med vissa avgörande avvikelser. Macbeths andra akt inleds i original med en komisk scen där en portvaktare, en typiskt stämningsbrytande Shakespeare-clown, lägger ut texten om alkoholens inverkan på sexlivet:

MACDUFF
What three things does drink especially provoke?

PORTER
Marry, sir, nose-painting, sleep, and
urine. Lechery, sir, it provokes, and unprovokes;
it provokes the desire, but it takes
away the performance: therefore, much drink
may be said to be an equivocator with lechery:
it makes him, and it mars him; it sets
him on, and it takes him off; it persuades him,
and disheartens him; makes him stand to, and
not stand to; in conclusion, equivocates him
in a sleep, and, giving him the lie, leaves him.

Dessa burleskerier fann Schiller det för gott att ersätta med en from morgonpsalm:

PFÖRTNER (kommt singend).
Verschwunden ist die finstre Nacht,
Die Lerche schlägt, der Tag erwacht,
Die Sonne kommt mit Prangen
Am Himmel aufgegangen.
Sie scheint in Königs Prunkgemach,
Sie scheinet durch des Bettlers Dach,
Und was in Nacht verborgen war,
Das macht sie kund und offenbar. [...]
Lob sei dem Herrn und Dank gebracht,
Der über diesem Haus gewacht,
Mit seinen heiligen Schaaren
Uns gnädig wollte bewahren.
Wohl Mancher schloß die Augen schwer
Und öffnet sie dem Licht nicht mehr;
Drum freue sich, wer, neu belebt,
den frischen Blick zur Sonn' erhebt.

Geijer skriver i sitt förord att "mängden av svenska läsare [...] känna blott Shakespeare till namnet, äro ovana att därmed förena många vidunderliga föreställningar och hysa kanske den mening, att ingenting är lättare för en översättare, som har lyckan att vara född i ett upplyst tidevarv, än att de ge den gamle britten några läxor i den goda smaken". Men "Shakespeare behöver ingen anmälan, intet försvar".

Geijer kan dock inte helt avstå från några "läxor i den goda smaken": de mest ekivoka av portvaktarens repliker är strukna, liksom några blodiga rader ur häxscenen i fjärde aktens första scen - "Pour in sow's blood that hat eaten / Her nine farrow ..." - och hela andra scenen i fjärde akten, som kulminerar i mordet på Macduffs son.

Att förvanska Shakespeare var vid den här tiden snanare regel än undantag (King Lear spelades, till exempel, i en version med lyckligt slut), och med detta i åtanke har Geijer hållit sig förhållandevis nära originalet. Den berömda passagen femte aktens femte scen -

[...] Out, out, brief candle!
Life's but a walking shadow, a poor player
That struts and frets his hour upon the stage
And then is heard no more: it is a tale
Told by an idiot, full of sound and fury,
Signifying nothing.

- översätter Geijer:

[...] Ut, korta ljus!
En skugga livet är, som går förbi,
en fattig gycklare, som mödar sig
och fjäskar ut sin stund på skådebanan,
och sen är hörd ej mer: det är en saga
sagd av en dåre, full av raseri
och tomma ord - som ingen ting betyder.

Jämför:

[...] Ut, ut, du korta ljus!
En skugga blott, som går och går, är lifvet:
En stackars skådespelare, som larmar
Och gör sig till, en timmas tid, på scenen
Och sedan hörs ej af. Det är en saga
Berättad af en dåre: låter stort,
Betyder intet, --

Det är den klassiska översättningen av Carl August Hagberg, som publicerade sina tolkningar av Shakespeares samlade verk i tolv band mellan 1847 och 1851, alltså drygt 35 år efter Geijers Macbeth. Geijer nöjde sig med "Ut, korta ljus!" för "Out, out, brief candle!"; Hagberg lägger till ytterligare ett "ut" och ett "du". Assonanseffekten ökas, frasen ges en större tyngd. Det upprepade "går" i andra raden saknar motsvarighet hos Shakespeare men förhöjer verkningsfullt den monotona hopplöshet som raderna uttrycker. Det finns inga fjäskande gycklare hos Hagberg, som hos Geijer, och han gör heller inget försök att återskapa allitterationen "tale - told" (som Geijer med "saga - sagd"). Istället skapar Hagberg egna allitterationer: "timmas tid", "scenen" - "sedan". När det kommer till den tunga avslutningen har Hagberg tveklöst övertaget över Geijer. Kondensationen av "full of sound of fury, signifying nothing" till "låter stor, betyder intet" är sällsynt lyckad, medan Geijers "tomma ord - som ingen ting betyder" är ett riktigt antiklimax.

Bättre lyckas Geijer med häxscenerna (där Hagberg ofta följer hans exempel närmast ordagrant). Till exempel:

Orm, som smög i kärrets gräs,
uti kitteln stek och fräs!
Sjökräks öga, grodas hand,
läderlappshår, hundetand,
huggorms tunga, gadd av slå,
ugglevingar, ödletå,
koka - trolldom i var droppa -
till en god helvetisk soppa.

(Originalet: "Fillet of a fenny snake / in the cauldron boil and bake; / Eye of newt, and toe of frog, / Woolf of bat, and tongue of dog, / Adder's fork, and blind-worm's sting, / Lizard's leg and howlet's wing, / For a charm of powerful trouble, / Like a hell-broth, boil and bubble.")

Hagberg må ha varit den överlägsne översättaren, men Geijer var den som bröt ny mark. Hans översättning är intressant eftersom den fyllde en polemisk funktion; den var ett inlägg mot den rådande klassicismen, mot mästrande och moralistiska tillrättalägganden, samtidigt som den bröt en svensk kulturell isolation.



[Dryden hade redan på 1600-talet anpassat Shakespeare efter klassicistiska mönster. Shakespeares beskrivning av Cleopatra - "... For her own person, / It beggar'd all description: she did lie / In her pavilion - cloth-of-gold of tissue - / O'er-picturing that Venus where we see / The fancy outwork nature" - förvandlade han till "Where she, another sea-born Venus, lay / ... / She lay, and leant her cheek upon her hand", och Hugh Kenner har observerat hur detta skiftar betoningen från verben, som hos Shakespeare, till substantiven, och hur detta var början på vad Eliot kallade "a dissociation of sensibility".

Verbs may take us anywhere. "I see": anything at all may follow "I see." But Dryben was accomodating to a taste we share, a taste for the programmed rather than the fortuitous, taking its pleasure in planned, not improvised, effects.

A Sinking Island, s 101]