Vilket fantastiskt genomslag för Åsa Lindberborgs Mig äger ingen! Recensionerna har genomgående varit översvallande positiva; flera recensenter beskriver hur de rörts till tårar. Och visst reagerade jag likadant när jag läste den för någon månad sedan, inför intervjun i VLT, men att jag kände mig träffad av boken har också rent privata skäl. Jag är född tio år senare än Åsa Linderborg, jag gick hos dagmamma i samma hus som hon bodde med sin pappa under den tid som beskrivs i boken. Vi har gått på samma högstadieskola, Viksängsskolan, även om jag snarare tillhörde de tjänstemannabarn som Åsa Linderborg - i min intervju - beskriver hur ho betraktade med förundran när hon började högstadiet i början av 1980-talet:

- Vilka klasskonflikter det blev! Där jag växte upp tillhörde alla LO-kollektivet. När jag började på Viksängsskolan träffade jag för första gången barn till egenföretagare. Det var nästan så att jag väntat mig att de skulle gå med hög hatt och monokel. De såg nog på oss med samma förundran. Vi var råbarkade och roliga, och barnen från Hamre vill nog hänga med oss, men de ville inte bli som oss.

Så även om vi växt upp på några kvarters avstånd var Åsa Linderborgs värld inte min. Ändå känner jag igen mycket: platser, attityder, uttryckssätt. Det är en anmärkningsvärd bok, i all sin skenbara enkelhet. Staffan Andersson uttrycker det väl i sin recension i VLT:

Bokens stora styrka är att Åsa Linderborg aldrig tummar på klassperspektivet. Genom det förklaras, fördjupas och kompliceras hennes pappas känslor och handlingar. Hon gör det privata till politik på ett förbluffande konkret sätt.