Gabriella Håkanssons recension av Bengt Jangfeldts nya Majakovskij-biografi i dagens DN får mig att vilja läsa boken, men ett stycke i texten stör mig:

Jangfeldt försöker skriva sin livsskildring i en så nyktert objektiv anda det bara går, vilket förstås bidrar till att dämpa känslan av besvikelse och förvåning över Majakovskijs många underliga livsval. Men faktum kvarstår. Medan stora delar av det ryska avantgardet flydde eller förpassades utomlands så blev Majakovskij och paret Brik på var sitt sätt allt djupare insyltade i den sovjetiska diktaturen. Uppfyllda av revolutionär iver blundar de för utrensningar, mord och censur. De ställer beredvilligt sina pennor och hjärnor i Sovjetstatens propagandatjänst. Majakovskij skrev tusentals reklamsloganer och plakatdikter. Som tack kunde han bada i en lyx som var få andra förunnat. Här framstår Bengt Jangfeldts nyktra perspektiv och benhårda vägran att ta moralisk ställning en aning problematiskt.

Varför detta insisterande på att en biografi måste ta "moralisk ställning"? Gabriella Håkansson är väl en självständig individ som kan ta egen ställning, utifrån det material som biografin presenterar. Att ge läsaren möjlighet att tänka själv måste vara att föredra framför att servera moraliserande plattityder om det förkastliga i stalinistiskt medlöperi.