Pappa upp i dagen, eller hur? (Beräknad ankomsttid: 17 mars 2008.)

Ny Ben Reagan Central-googling:

hur drar man en egen slutsats

Ja, säg det.

No ideas but in things!

Denna fotobloggare, som haft den goda smaken att ta sitt bloggnamn från William Carlos Williams, skulle säkerligen ha uppskattat den guidade visningen i Västerås gamla ångkraftverk som jag, Johan och Vasiliki deltog i för några veckor sedan: kontrollrummen ser ut precis som de gjorde när de byggdes någon gång på 60-talet - väldigt mycket DHARMA Initiative. (Bilder finns hos John Eklunds elektriska museum.)

Blender Magazine listar "the 40 worst lyricists in rock", och jag kan omedelbart konstatera att det är en ofullständig och otillräcklig lista eftersom den utelämnar Roger Waters. Nu är jag svag för Pink Floyd, men jag skulle aldrig sträcka mig till att försvara Radio KAOS eller Amused to Death, som bland annat innehåller "Watching TV", där Waters beskriver en tilltänkt kinesisk älskarinna i följande "poetiska" termer: "My yellow rose / (...) She had almond eyes / She had yellow thighs". Då föredrar jag helt klart Jon Andersons hippie-nonsens.

[En annan gravt överskattad "rockpoet" är för övrigt Chris Cutler: lyssna bara på denna patetiskt pretentiösa revolutionära uppmaning från den - förvisso fascinerande och musikaliskt intrikata - In Praise of Learning: "Rose Dawn Day Moon. / Take Care! Banners of Crimson / are raised / Time solves words — by deeds / Arise work men and seize / the future. Let Ends Begin."]

Jag har gått hårt åt ECM-estetiken, gång efter annan, men i kväll, som bakgrundsmusik till disken, tyckte jag att Bobo Stensons War Orphans lät ... tja, som late-night easy listening, på ett bra sätt. Som en mörk höstkkväll på Village på den gamla goda tiden, när det fortfarande gick att höra bra jazz på en regelbunden basis i Västerås. Jag drabbades helt enkelt av nostalgi: och för en gångs skull låg ECM:s behagfulla, patenterade melankoli helt i fas med mina känslor.

Ett synnerligen obehagligt djur: coconut crab:


(Via Kottke.)

"Så skriver vi på VLT" hette ett häfte för internt bruk på min arbetsplats. Där fanns handfasta skrivråd, som att det skrivs "Proaros" och inte "proAros" och att kommunala nämnder börjar med liten bokstav, men statliga myndigheter med stor, och så vidare. En motsvarande handbok finns tydligen på New York Sun, men med lite annorlunda innehåll:

"Ethnic. Means not Jewish or Christian."

"Jerusalem. Avoid the phrase 'Arab East Jerusalem.'"

"communist, socialist. See AP stylebook. Any favorable reference to a communist must be shown to either the editor or the managing editor of the Sun before publication."

Book Autopsies: Brian Dettmer carves into books revealing the artwork inside, creating complex layered three-dimensional sculptures. (Från Centripetal Notion.)

Klockren beskrivning hos Kinky Afro av DN:s omgjorda Söndagsbilaga:

För ett par veckor sedan var det premiär för DN:s nya söndagsbilaga. En bilaga som enligt redaktören produceras med mottot ”din lyxiga stund” – ett uttryck som i osmaklighet är helt uppe där med ord som ”njutning” och att ”unna sig”. Men det är åtminstone deskriptivt, man vet precis vad det innebär rent konkret: plocksidor med frilagda bilder på färgglada grönsaker och citruspressar, heminredningsreportage där 30-nåntingpar i karriären visar upp sina köksöar, smarta förvaringslösningar och så vidare. Visuell muzak som lättsmält glider in genom läsarnas hornhinnor.

(Sisela Lindblom satte fingret på samma sak när hon beskrev det Kvasi-Sensuella-Dravel-språket! Det som är kryddat med psykologiska och ekonomiska termer, det som är fullt av lätt sexuella anspelningar, talar till lyckade individer om andra lyckade individer och vill locka in oss alla i ett behagligt livsstilsgung.)

RIP, Richard Cook: den tidning han tänkte sig, är kanske en annorlunda tidning än den The Wire som finns idag, men ambitionen, som han formulerade den i sitt första nummer som chefredaktör, klingar fortfarande som ett lovvärt stridsrop: The Wire will speak out against the crusty battlements of hidebound jazz strongholds. It will not shrink from exposing the meanness of spirit that has left all of us fatigued. It will stand for joy, intellect, enthusiasm and wisdom. It will attempt to banish ignorance and failure. Mark Sinkers minnesord tjänar som en påminnelse om hur bra musikkritik kan se ut:

...the vigour of the dismissal was grounded in and amplified by the sheer extent of his fairness, how well and how generously he cared to listen to mainstream figures that pop consensus mocked or bypassed or misheard or nervously rejected, and to fluff and to trivia and to silly daft dazzle, and to different-drummer cranks or hermits and truculent self-caged misanthropes. To, you know, everything. He was absolutely clear about what he felt; he was absolutely not dogmatic about taste. What mattered wasn't who you wrote about, but how: his ear for a sound, and a dialogue of sounds, was also his ear for a well-formed sentence, and the conversation it could become part of. He always heard music in its social dimensions, and writing too: for Richard it wasn't who you chose to encounter, so much as how you allowed that encounter to unfold, at the time and after. This was the mark of a peerless editor, and I think of a great jazz mind.

In search of lost vanguards: detta ser mäkta imponerande och intressant ut. Sparar för senare läsning.

En diskussion om utvecklingen inom den angloamerikanska musik-"bloggosfären", med en del intressanta inlägg (Reynolds är rätt förnuftig, emellanåt, fast jag känner större sympati för David Moore.)

Bra omslag, bra skiva: en hyllning till Archie Shepp, och en sorts pendang till dennes Four for Trane, av den underskattade altsaxofonisten Marion Brown. Spelade den idag, för första gången på väldigt länge, och Elliott började stampa och vifta med händerna: gott betyg! Dave Burrells friform-pianosolo på öppninsspåret "New Blue" är hysteriskt.

Nytt i senaste utgåvan av Shorter Oxford English Dictionary:

Rockism — The theory that traditional rock music is a more authentic form of popular music than pop music.

Snubblar över denna mening i senaste numret av Axess: Keynes förblev en motsatsernas man [...] Bloomsbury-bohemen som blir en självklar medlem av etablissemanget - ungefär som om det funnes någon sorts motsättning mellan "Bloomsbury" och "etablissemanget"! Mycket lustigt. För övrigt noterar jag att Axess rekommenderar Nick Caves samlade texter som en motvikt till degenererad svensk språkmaterialism. Nick Cave!? Axess är en konstig tidning ... Eller kanske mer frustrerande. För nog är den välmatad. Men så hopplöst indränkt i ideologiska premisser som den är för fin för att skylta med; istället för att öppet deklarera sin tillhörighet (till höger), låtsas den stå för det sansade, fördjupande, bildade samtalet. Men samtal blir intellektuellt stimulerande först när de tillåter olika åsikter att brytas mot varandra. Ideologisk mångfald står väl dock knappast högst upp på dagordningen för Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse.

Ny månad, nya tag: dagliga blogginlägg utlovas härmed.

Läser detta med blandade känslor: K-punk presenterar några av de artister som kommit att associeras med det senaste årets buzzword par excellence: "hauntology". Slölyssnar på Focus Group. Estetiskt tilltalande, det ska medges. Och visst håller jag med om att far from being stuffy and dreary, it was public service which could provide breeding conditions for the Weird - och även om jag är helt för någon sorts Walter Benjaminsk idé om den "revolutionära nostalgin" - känns inte allt detta lite för bekvämt? Det trycker på alltför många av de rätta knapparna, även hos mig, och just det gör mig misstänksam, obekväm, ifrågasättande - så mycket av detta liknar till slut mest högdragen elitism, draperad i socialistisk retorik, ett melankoliskt tillbakablickande mot försvunna utopiska efterkrigsdrömmar - drömmar som esteticeras och därmed av-problematiseras.