Terry Eagleton har säkert rätt i en del i sin sågning av Richard Dawkins The God Delusion i LRB (via Pressylta), men sedan när är han mannen att anklaga någon annan för att inte ge motståndaren hans bästa argument? Att karikera och förenkla andras ståndpunkter är ju ett av hans mest beprövade retoriska knep (cf hans Literary Theory, passim).

"An Inuit medicine man exorcizing evil spirits from a sick boy"

När jag letade efter lite material inför en föreläsning jag höll om "nyskapande musik" på Stadsbiblioteket förra veckan hitade jag den här texten som jag skrev 2003. Tycker nog den håller rätt bra:

I sin missförstådda och oförtjänt utskällda [hahaha] film 200 Motels placerar Frank Zappa en symfoniorkester i ett koncentrationsläger. En Auschwitz-liknande skylt proklamerar "WORK LIBERATES US ALL". Bakom taggtrådsstängsel sitter musikerna på rad, absurda figurer i sina flugor och kavajer med sina löjligt omoderna valthorn och fagotter.
För att beröva den klassiska traditionen all dess idealistiska glans betonade Zappa bilden av musikern som alienerad löneslav: symfoniorkesterns medlemmar var bara kuggar i ett gigantiskt maskineri kontrollerat av den allsmäktige Kompositören.
I gårdagens Svenska Dagbladet skisserade Jonas Bjurström på ett liknande scenario. Musiker far illa av att spela modern konstmusik, menar han. Långa repetitioner av onjutbara abstraktioner som är dömda att tona ut över tomma konsertsalar, det gör ingen glad. Helst skulle musikerna vilja spela melodiker som Mozart eller Pärt, klassicisterna eller deras nyfrälsta sentida arvtagare, men det får de inte; i stället måste de "tacka ja till olika engagemang med extrem modern konstmusik" där de "repeterar och konserterar med musik som de djupt och innerligt avskyr".
Har han rätt? Är orkesterdiket inte mycket mer än ett avantgardistiskt arbetsläger? Nog är det tröttsamt med ännu ett angrepp på Darmstadtskolan och dess påstådda förbrytelser; denna tradition har sedan länge förlorat sitt grepp över konstmusiken och existerar i dag bara som ett modernistiskt spöke. Och nog har Jonas Bjurström fel i att modern musik i regel låter illa - den som skriver så har aldrig upplevt Stockhausens tidiga verk, välspelade under de rätta akustiska förhållandena.
När han dessutom menar att "välmenande och generösa statliga anslag" har "tärt hårt på musikernas spelglädje och välmående" har han sedan länge gått över gränsen för det idiotiska. Inbillar han sig att ett beroende av osäkra sponsorpengar skulle göra någon lyckligare? Det är just bristen på finansiering, särskilt betald repetitionstid, som gör mycket modern konstmusik svår att uppföra och förmedla: musikerna har inte tid att göra musiken begriplig för sig själva och då blir den heller inte begriplig för publiken.
Men kanske har Jonas Bjurström i någon mening rätt. Han pekar på en arbetsdelning mellan kompositör och musiker som genomsyrar så gott som all västerländsk konstmusik från 1800-talet och framåt. Musikern är bara utföraren av kompositörens intellektuella arbete: spelandet reduceras till realiserandet av notbildens perfektion. Inte undra på att musikern blir alienerad - särskilt när abstraktionerna ter sig ogenomträngliga.
Med en historisk utblick bortom konserthusen går det att se hur denna arbetsdelning ifrågasatts under de senaste hundra åren: genom inspelningsmediet och den massproducerade populärmusiken, genom improvisationen som slänger bort tonsättaren och gör själva spelandet till en performativ handling - musiken skapas när den uppförs.
Lösningen finns inte hos mystiker som Arvo Pärt som vill ta tillbaka konstmusiken till den tid som flytt. "För publiken är konsertbesöket reducerat till en uppvisning i konsten att hålla masken", skriver Jonas Bjurström - men det vi håller masken inför är inte nödvändigtvis den moderna musikens charlataneri utan det faktum att hela systemet är föråldrat.

Magnus Linton: så RADIKAL att han UTMANAR det TRADERADE HIERARKISKA SYSTEMET med små och stora bokstäver:

hos nyliberaler o frihetliga finns inga traderade auktoriteter att respektera och värden flyter fritt o bestäms ytterst i förhållande till hedonistiska variabler som lust o smärta, medan nationalvänstern lägger armen om värdekonservativa i tron på nåt evigt bestående, oklart vad.

(Ursäkta mig om jag inte tycker att den här åsikten är så ny och spännande längre? Arena-folket gör det alltid väldigt enkelt för sig genom att måla upp två motpoler: den ena dammig och konservativ, den andra djärv och framåtblickande. Så placerar man sina motståndare i det ena lägret, sig själv i det andra - och se så bekväm och begriplig världen blev.)

Elliotts favoritlåt, alla kategorier, är Fidelity med Regina Spektor (så vi har lite olika musiksmak, min son och jag). Det är väldigt märkbart: så fort man sätter på den, blir han alldeles tyst och koncentrerad, hur livlig eller orolig han än varit tidigare.

Pierre Boulez hår: en historik.

Veckans höjdpunkt var otvivelaktigt tisdagens konsert med Eugene Chadbourne på Culturen. Jag gick med JV - vår tredje Chadbournekonsert: första gången, tillsammans med medlemmar ur Camper Van Beethoven, var på Södra Teatern 1999, andra på Village i Västerås (RIP) 2004, då med samma musiker som nu: tjeckiske konceptualisten Martin Klapper (som vanligt stående framför ett bord dukat med allehanda leksaker och andra prylar) och svenske Herman Muntzing (på samplers och hembyggd "flexichord"). Veckans konsert var inte fullt lika sångorienterad som den förra: inga covers på Michael Jackson eller Nick Drake, men i gengäld fick vi en generös demonstration av Chadbournes eget bidrag till instrumenthistorien: den elförstärkta trädgårdsräfsan (Här ett smakprov, den oförglömliga "Achey Rakey Heart" från Terror Has Some Strange Kinfolk (med Evan Johns, 1993).)

Chadbournes estetik har alltid synts mig exemplarisk, kluven som jag är mellan de antagonistiska polerna POP och AVANT. Hela hans oöverskådliga, spretiga diskografi är en ren krigsförklaring mot den polerade produktens opersonlighet och mot kravet på att ett konstverk ska vara fullbordat och fulländat. Och istället för salongsavantgardism (från ECM till Tzadik): tillfälligheter, improvisation, kaos och country.

JV & jag åt middag med ChadKlappMuntz efteråt: trevligt! Chadbourne berättade föga smickrande historier om ECM:s skivbolagsdirektör Manfred Eicher ("Eichmann") och om den penningstinne Fred Frith, lade ut texten om polska kvinnor, skräckfilmer och konspirationsteorier (det slutgiltiga beviset för att 11/9 var iscensatt av amerikanerna: bara ett år efteråt kom Bruce Springsteen ut med en skiva om attacken, och alla vet att det tar honom MINST TVÅ ÅR att skriva så många låtar).

Det har varit bloggtorka.
Jag skulle kunna säga att jag lagt ned i protest mot alliansen.
Sanningen är väl snarare att jag inte haft tid, ork eller inspiration nog att skriva.

Här är hur som helst två bra saker jag läst de senaste dagarna:

America Vera Zavala: Om inte vänstern förnyar sig kan den lika gärna lägga sig ner och dö.

Ebba Witt Brattström: Utan folkbildning ingen demokrati. (Lukten av tummade låneböcker på folkbibliotek gör mig fortfarande barnsligt yr av läslust: så sant.)

Dessutom skriver jag självklart under på ABF:s Upprop för fritt museum.