1951 skrev en annan amerikansk läkare, William Carlos Williams, i den fjärde boken av sin långa dikt Paterson: MONEY : JOKE (i.e crime under the circumstances : value chipped away at accelerated pace.) do you joke when a man is dying of a brain tumor? Williams tar den cancersjuke mannen som startpunkt för en långt utvecklad analogi, där penningsystemet jämställs med uran, räntan eller ockret med cancer, och ett tänkt samhälleligt kreditsystem med radiumstrålningen. Den sjuke belastas med sjukvårdsavgifter som endast kommer de rika till del, ”hospital income / Who gets that? The poor? / What poor? / - at $8.50 a day, ward rate … / And not enrich the widow either ...” Williams hade umgåtts med dessa idéer under många år. 1936 skrev han i en essä (”A Social Diagnos for Surgery: A Poet-Physician on the Money-Cancer”) att samhället lider av en sjukdom: storföretagens och bankväsendets kreditmonopol, ett hinder mot bestående sociala reformer som endast syftar till att upprätthålla den rådande maktordningen. Williams argumenterar dock för att ”sjukdomen” inte är en naturlig del av kapitalismen i sig, lika lite som en malign sjukdom är en naturlig del av en frisk kropp. Likt Marie Curie, när hon såg bortom det befintliga periodiska systemet och upptäckte radium, behöver poeten se bortom det befintliga för att upptäcka botemedlet mot det orättfärdiga i det ekonomiska systemet. Släpp ut strålningen som botar cancern, predikar Williams i Pateron, släpp fri krediten som botar girigheten: Let out the fire, let the wind go! Release the Gamma rays that cure the cancer . the cancer, usury. Let credit out . out from between the bars before the bank windows Den cancer jag sedan början av detta år är diagnositcerad med, glioblastom, kan inte botas, men den kan behandlas med strålning och cellgifter. Till skillnad från cancerpatienten i Williams dikt betalar jag ytterst modesta avgiftet till denna palliativa vård. Det började i slutet av sommaren. Jag fick allt svårare att läsa. Jag klarade några rader, sedan blev de suddiga och bröts liksom av på mitten. Blicken fick inte fäste, halkade över bokstäverna som en inkompetent skridskoåkare. Jag behövde, tänkte jag, läsglasögon, och köpte ett par på Akademibokhandeln. Kanske hjälpte de lite till en början, men snart var problemen tillbaka. Jag besökte en optiker, fick veta att jag huvudsakligen såg bra, men hade lite astigmatism och vanligt ”åldersseende”. Fick glasögon, ytterligare läsglasögon, rekommenderades att kontakta min arbetsgivare för terminalglasögon. Efter detta kom huvudvärken, kraftfull, smärtande längs tinningarna. Men det är inte ovanligt när man börjat med glasögon, resonerade jag, och härdade ut: tills nyårsdagen, då det inte gick längre. Jag åkte in akut till Västerås sjukhus. Röntgades. Konstaterades svullnad i den vänstra delen av hjärnan. Misstänkt tumör. Jag fick en tid för operation på Akademiska sjukhuset i Uppsala fredagen den 13 januari. Kirurgerna lyckades ta bort alla synliga delar av tumören. När jag vaknat till efter operationen märkte jag efter ett tag att jag kunde läsa igen. Jag behandlades med kortison för att minska svullnaden i hjärnan, och kunde inte sova. Jag läste nätterna igenom i sjukhussängen. Slumrade till, vaknade av mardrömmar, fortsatte läsa. Den första bok jag avslutade var Paterson. Love without shadows stirs now beginning to waken as night advances. The descent made up of despairs and without accomplishment realizes a new awakening : which is a reversal of despair.