Avsky gärna dålig musik men förakta den inte. Eftersom man spelar och sjunger den mycket oftare och mera lidelsefullt än den goda, har den så småningom fyllts med människors drömmar och tårar. Därför bör ni vörda den. Dess plats, som är obefintlig i Konstens historia, är kolossal i samhällets känslomässiga historia. Respekten för, jag säger inte kärleken till, den dåliga musiken är inte bara ett uttryck för vad man skulle kunna kalla den goda smakens välvilja eller skepticism, utan innebär även en medvetenhet om musikens viktiga sociala roll. Hur många melodier, som är av intet värde i en konstnärs ögon, tillhör inte de utvalda förtrogna för massan av romantiska och förälskade ungdomar. Så många notblad med "örhängen" som var kväll darrande vänds av med rätta berömda händer och väts av tårar från världens vackraste ögon, vars melankoliska och vällustiga tribut skulle väcka avund hos den renaste mästare - sinnrika och inspirerade förtrogna, som förädlar sorgen och förhärligar drömmen och i utbyte mot den glödande hemlighet som anförtros dem skänker en berusande illusion av skönhet. Liksom pöbeln, borgerskapet, armén och adeln har samma brevärare, överbringare av sorg eller lycka, så har de samma osynliga budbärare i kärleksaffärer, samma älskade biktfäder. Det är de dåliga komponisterna. Den där tråkiga ritornellen, som varje välskapt och väluppfostrat öra genast vägrar lyssna på, har mottagit tusentals skälars skatter, bevakar tusentals livs hemligheter, liv för vilka den varit den levande inspirationen, den alltid tillgängliga trösten, alltid halvöppen på pianots notställ, det drömska behaget och idealet. Det där arpeggiot, det där da capot, har fått paradisets harmonier eller den åtråddas egen röst att vibrera i mången älskares eller drömmares själ. Ett häfte med dåliga romanser, utslitet efter alltför flitigt bruk, bör tala till våra känslor som en kyrkogård eller en by. Vad spelar det för roll att husen saknar stil och att gravstenarna döljs under smaklösa inskrifter och utsmyckningar? Den vars fantasi är förstående eller respektfull nog att tillfälligt tysta ned sitt estetiska förakt, kan skönja hur det ur detta stoft höjer sig en flock av själar, som i näbben bär den ännu gröna dröm som fick dem att ana den andra världen och glädjas eller gråta i denna.

Marcel Proust, "Lovtal till den dåliga musiken". (Ur Ord & Bild, 2/93)