Att intervjua Lars Gustafsson i måndags var nog veckans höjdpunkt. Inte bara för den exotiska miljöns skull - Herr Gustafsson lät meddela att han bara kunde tänka sig att träffas på herrklubben Sällskapet (där det råder strikta klädkoder och kvinnoförbud före klockan 15) - utan också för att han visade sig vara på gott humör och gav en bra intervju. (Jag skulle länka till den, om tidningen haft vett att publicera den på sin webbsida.)

Gustafsson är min pappas favoritförfattare, så jag är i någon mening uppvuxen med honom. Pappa har alla böckerna, och då menar jag alla, inklusive de mer obskyra, som The Public Dialogue in Sweden, debuten Vägvila och Nio brev om romanen (med Lars Bäckström). Själv har jag tyckt om Yllet och haft utbyte av hans essäistik, men alltid hållit LG på distans: lärdomspråleriet och självgodheten har avskräckt. Det blev inte bättre när han för sex år sedan stämplade en misshaglig recension i VLT som antisemitisk, med argumentet att recensenten benämnt hans tro "mosaisk". Nu hade recensenten över huvud taget inte använt ordet, men det hindrade inte LG från att upprepa anklagelsen flera gånger, bland annat i efterordet till Manifests nyutgåva av Den onödiga samtiden, där recensenten bland annat kallades för en "motbjudande galning".

Av denna excentriska oresonlighet syntes inga spår när vi träffades på Sällskapet. Jag hade dagen före läst hans senaste diktsamling, En tid i Xanadu, och förvånats över med vilken lätthet och suggestionskraft han skriva lyrik, om han bara vill. Göran Printz-Påhlson skrev en gång något elakt om Gustafssons "stelbenta germanismer", och det stämmer i någon mån på lärdomsdikterna, men stelbentheten försvinner ju närmare den västmanländska hembygden han kommer.